Myrmarker -- Din högmosse i bloggträsket

Var bor Håkan?

2011-10-14T23:11:00.004+02:00

Ingen kan ju ha undgått att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt har varit i en hel del blåsväder de senaste dagarna, efter att någon påstod att han fifflat med sitt bostadsbidrag. Enligt de "glasklara" reglerna (som senare inte visade sig vara så glasklara, eller rättare sagt; de fanns inte på papper utan var mer av en tyst överenskommelse som Håkan Juholt förutsattes veta om, vilket blev en smula pinsamt för alla inblandade, då inte ens Juholt själv verkade vara riktigt övertygad om sin oskuld utan betalade tillbaka det påstådda beloppet fastän Riksdagsförvaltningen påpekade att de inte hade någon rätt att kräva tillbaka pengarna) så skulle Juholt bara få betalt för hälften av sin hyra då han delade bostad med sin sambo.

Det hela lät ju lite halv-illa, och jag, liksom många andra, gick på en nitlott och trodde av någon dum anledning att journalisterna för en gång skull gjort sitt jobb. Kanske var vi förblindade av vårt stora politikerförakt i allmänhet och låga förtroende för Juholt i synnerhet (i alla fall jag vad gäller mig, jag har svårt för honom, särskilt efter hans kappvändande i Libyen-frågan. Hans första partiledaranförande i riksdagen, som jag hörde på radion, var också uselt, men det gällde ju resten av partiledarna också, i och för sig).

Hur som helst. Förlåt, Håkan. Jag blev arg på dig för att jag trodde att du hade fuskat och att du dessutom blivit tillsagd om fusket och struntat i det. Så var inte fallet, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Förlåt. Igen.

Nu, när jag har sagt förlåt, ska jag fortsätta det här inlägget. För det är inte slut på historien än. Någonstans mitt i drevet så började plötsligt en hel del av mina vänner på den så kallade "vänstersidan" (sådär säger jag bara för att vara dryg med att jag är så jääävla mycket mer vänster än de!) posta länkar till artiklar (på kultursidorna, främst) och bloggar (av andra sossar) om hur det hela bara var hittepå. Här någonstans började jag fundera.

Å ena sidan sa Aftonbladet och Expressen att det var sant. Det brukar ju betyda att det inte är det.

Å andra sidan sa även DN och SvD att det var sant. De brukar kolla upp en del av sina artiklar i alla fall.

Framför allt sa en del av Håkan Juholts egna medarbetare att det var sant. Folk som hade jobb att förlora själva. En del var anonyma, men inte alla. Sossarna sluter oftast upp bakom sina egna, särskilt om de är högst uppsatta, men ibland kan de sticka kniven i ryggen. Nu var ju dock Håkan inte i den vanliga riskgruppen (läs: han är man) för att råka ut för det, men man vet ju aldrig...

Vem kan man lita på? Jag gick tillbaka till mina egna politiska rötter och fann svaret: ingen. De är alla Mammons korrupta tjänare, politiker som politiska tjänstemän som journalister. Det var väl lika bra och gå till botten med det hela genom att leta upp det där förbannade regelverket.

Sagt och gjort. Här fanns det ju!

Men jag visste ju ifrån andra artiklar (om de nu gick att lita på...) att stycket som lyder:

"Bestämmelserna tillämpas så att ledamoten får ersättning för sin del av bostadskostnaden om ledamoten bor tillsammans med någon annan."

var tillagt efter att hela affären läckte ut. Det gick ju uppenbarligen inte att lita på. Men det fanns ett gäng länkar uppe i ena hörnet på sidan. En hette Tillämpningsföreskrifter till lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Det lät ju som ett lämpligt ställe att börja på. Där finns det en synnerligen relevant liten bit som lyder:

Till 5 kap. 4 §

Logikostnad i Stockholm

1. Riksdagsförvaltningen tillhandahåller logi i riksdagens bostadsbestånd i Stockholm
utan kostnad för ledamoten.

2. En ledamot som på hemorten för sin privata disposition har annan bostad som är
inrättad för permanent boende medges ersättning för egen övernattningsbostad i
Stockholm med ett högsta belopp per månad som riksdagsförvaltningen bestämmer.
Beloppet skall årligen anpassas till aktuella avgifter och faktiska avgiftshöjningar för
övernattningsbostäderna i riksdagens bostadsbestånd.

3. Vid beräkning av kostnaden för en övernattningsbostad i Stockholm, som utgörs av
en egen bostadsrättslägenhet, skall kapitalkostnaden för kontantinsatsen inte inräknas.

Inte ett dugg om någon delad hyra med någon annan alltså! Fallet är soklart! Eller? Andra frågor dök upp i mitt huvud. Var bor Håkan? Vad menas egentligen med en övernattningsbostad? Jag letade vidare. Och fann:

Riksdagsförvaltningens föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter (RFS 2005:9)

Yes! En hel föreskrift bara om arbetsrum och övernattningsbostäder! Som jag har längtat! I denna fantastiska skrift kan man bland annat lära sig att varje riksdagsledamot har rätt till ett arbetsrum med kontorsmöbler, belysning och lite annat kul. Man får dock inte låna ut det till någon annan, tråkigt nog. Läser man lite hastigt kan man också få för sig (som vissa journalister och bloggare fick) att det inte alls är okej att dela övernattningslägenheten med någon utom vid ett litet fåtal tillfällen (försöker man läsa intentionerna med texten kan man också få bilden av att övernattningslägenheterna ska vara just övernattningslägenheter och tämligen spartanska och enkla, och att man inte ska utnyttja dem som ett "riktigt" boende, och då är det tveksamt om Juholts 4:a på 100 kvadrat kvalificerar sig, men att läsa mellan raderna gills ju inte i sådana här sammanhang, så vi skiter i det!), och att man då bara får 75% av hyran betald. Läser man lite noggrannare så ser man att det bara gäller några specifika fastigheter som riksdagen äger, och inte de som har en annan, egen övernattningsbostad.

Fortfarande har Håkan Juholt alltså betalat tillbaka en massa pengar helt i onödan. Men så såg jag där, en liten paragraf, som påminde mig om mina egna bekymmer med traktamenten och avdrag hit och dit efter jobbet i sommar:

Rätt till övernattningsbostad
11 § Till ledamöter som har rätt till nattraktamente enligt 5 kap. 1 § lagen
(1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter skall
riksdagsförvaltningen tillhandahålla en övernattningsbostad. Med övernattningsbostad
avses en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum i riksdagsförvaltningens
bostadsbestånd eller motsvarande boende.

"Nattraktamente!", tänkte jag, "det hade ju i alla fall inte jag rätt till hur som helst! Jag var ju tvungen att bo minst åtta mil från både min hembostad (Umeå) och min stationeringsort (Sorsele)! Det kanske fanns något liknande för riksdagsledamöter? Frågan dök upp i mitt huvud igen: var bor Håkan?, nu i sällskap med Var jobbar Håkan? Spänningen var olidlig. Jag letade genast upp lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och letade upp 5 kap. 1 §. Den lydde så här:

Rätt till traktamente

1 § En ledamot har rätt till traktamente enligt 2-6 §§ om förutsättningarna för avdrag för ökade levnadskostnader är uppfyllda enligt 12 kap. 6 och 6 a §§ inkomstskattelagen (1999:1229). Lag (2006:998).

Vid det här laget började jag både tycka synd om Håkan Juholt som måste sätta sig in alla dessa jävla regler som det antagligen finns ett gäng anställda som ska hålla koll på åt honom egentligen, och undra om det inte hade varit smidigare att baka in allting i en lag i stället för man ska behöva sitta och gräva runt som en annan mullvad efter om man har rätt till ersättning för övernattningsbostad eller inte.

Mot inkomstskattelagen tolfte kapitel, sjätte paragrafen då! Den lyder så här:

6 § Ökade levnadskostnader som den skattskyldige har på grund av att han i tjänsten vistas utanför sin vanliga verksamhetsort, ska dras av i den utsträckning som följer av 7- 17 §§. Avdrag ska göras bara vid resor som är förenade med övernattning utanför den vanliga verksamhetsorten. Som ökade levnadskostnader räknas utgifter för logi, ökade utgifter för måltider samt diverse småutgifter.
När arbetet utanför den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till samma ort under mer än tre månader i en följd, gäller inte längre bestämmelserna i första stycket. I stället bedöms rätten till avdrag för ökade levnadskostnader enligt bestämmelserna om tillfälligt arbete i 18-22 §§. En tjänsteresa anses pågå i en följd om den inte bryts av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till en annan ort under minst fyra veckor.
Med arbetsgivare likställs annan som betalar ut traktamente, om den huvudsakliga delen av arbetet utförs för honom. Lag (2007:1419).

Paragraf 6a handlar mest om hur riksdagsledamöterna undantas från alla regler om hur man måste sluta dra av för ökade levnadsomkostnader när man jobbar i från sin ordinarie arbetsort efter tre månader. Det är en riktigt trevlig förmån. Den får till exempel inte soldaterna i utlandsstyrkan, utan de förväntas hitta till närmaste shoppinggalleria i Mashar-e-Sharif efter tre månader. Osis.

I alla fall. Paragraf 6 gav oss svaret på frågan: för att ha rätt till traktamente så måste man vistas utanför sin vanliga verksamhetsort.

Vanlig verksamhetsort? Vad är det? Är det där man jobbar, eller? Det var vad jag trodde, men jag var inte helt säker, så jag försökte leta upp det på något annat ställe i lagtexten. Som tur var så behövde jag inte gå längre än till nästa paragraf:

7 § Med vanlig verksamhetsort avses ett område inom 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe.
Som vanlig verksamhetsort behandlas också ett område inom 50 kilometer från den skattskyldiges bostad.

Ja, då var ju allt mycket tydligare. Eller? Som tur var så reder paragraf 8 upp det hela, en gång för alla:

8 § Tjänstestället är den plats där den skattskyldige utför huvuddelen av sitt arbete.

(min fetstil)

Ha! Solklart! Juholt jobbar ju på riksdagen, i Stockholm. Han har ju fan inte rätt till något traktamente då inte! Eller, vänta nu... då har ju ingen i riksdagen rätt till traktamente! Varför har de då en massa regler om det hela? Det verkar sjukt onödigt...

Jaha, paragrafen fortsatte...

...Utförs detta under förflyttning eller på arbetsplatser som hela tiden växlar, anses i regel den plats där den skattskyldige hämtar och lämnar arbetsmaterial eller förbereder och avslutar sina arbetsuppgifter som tjänsteställe.
Om arbetet pågår en begränsad tid på varje plats enligt vad som gäller för vissa arbeten inom byggnads- och anläggningsbranschen och liknande branscher, anses bostaden som tjänsteställe.
För riksdagsledamöter, reservofficerare samt nämndemän, jurymän och andra liknande uppdragstagare i allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, hyresnämnd, skattenämnd eller arrendenämnd anses bostaden som tjänsteställe.
Med bostad anses för riksdagsledamöter bostaden på hemorten. Lag (2006:992).

(min fetstil igen)

Okej, så för riksdagsledamöterna anses bostaden vara tjänsteställe, och för att de inte ska hamna i ett moment-22 där deras övernattningsbostad blir deras de facto bostad så att de blir av med traktamentet och därmed bostaden och då får rätt till traktamentet och bostaden igen så har man infört en klausul som säger att det för riksdagsledamöter gäller bostaden på hemorten. Frågan kvarstår alltså:

Var bor Håkan? Bor han inte i Västertorp? Ligger inte det i Stockholm? Då har han väl ingen rätt till traktamente i alla fall? Det måste han väl ändå veta? Den här typen av skatteregler rör ju inte bara riksdagsledamöter, utan även sketna sommarjobbare som jag själv.

Vid det här laget var jag både förvirrad och skeptisk, men samtidigt kände jag att jag kanske, kanske var något på spåret. Jag tog hjälp av det eminenta verktyget ratsit och kollade upp var Håkan Juholt var folkbokförd.

Oskarshamn?

Ja, i och för sig, han är ju därifrån. Han är tjänstledig från sitt jobb där. Och så här säger han själv på presskonferensen han höll:

"Vad jag vet så har jag gjort ett fel - den lägenhet jag trodde riksdagen täckte kostnaderna för. Jag har min bostad i Oskarshamn. Där bor min son. Där har jag planterat träd i min trädgård. Där är mitt hem. Jag trodde att riksdagen täckte kostnaderna för lägenheten i Stockholm".

Jaha, tänkte jag. Så var det med det. Han bor i Oskarshamn och har en övernattningsbostad i Stockholm.

En fyra. 100 kvadrat. Med sin sambo.

Det stack fortfarande i ögonen på mig. Får man verkligen göra på det sättet, frågade jag mig själv? Det låter inte som någon övernattningslägenhet, och Annie Lööf fick ju nyligen skit för att hon hade en bostadsrätt i Stockholm men var skriven i Värnamo. Exakt samma sak som Juholt gjorde. Dock med det taktiska greppet att hon faktiskt hade berättat för Riksdagsförvaltningen att hennes man stod för hälften av avgiften, att hon tillbringar tre-fyra nätter i veckan i Värnamo och drevet gick inte, även om jag personligen litar väldigt lite på hennes uppgift om tre-fyra nätter i veckan. Hennes man betalade halva avgiften och det var väl det viktiga enligt de "glasklara reglerna" (som inte fanns) som media hade stenkoll på redan då, eller?

En sambo, det är väl någon som man bor ihop med samtidigt som man är i ett förhållande med den personen, eller? Första stycket i första paragrafen i sambolagen lyder:

Vad som avses med sambor

1 § Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll.

Okej, så där har jag rätt. Är det därför Juholt i bland kallar sin sambo för sin "kulbo" istället, för att de inte bor ihop? Eller? Någonstans i mitt huvud fanns ett vagt minne av en lång DN-intervju med Håkan där han visade upp "sitt" Stockholm. Vad var det nu han hade sagt i den intervjun?

Eftersom den senaste tidens skriverier gjorde det lite småsvårt att få fram något genom att googla "Juholt Stockholm Västertorp" eller liknande så tog det lite mer tid en vanligt att hitta artikeln. Men hittade den gjorde jag.

Först kan man ju påpeka att hela artikelns ton ger ett intryck av att Håkan Juholt bor i Västertorp och aldrig någonsin tänker flytta därifrån. Nu är den här artikeln skriven av någon av "journalisterna" på DN Stockholm, vilkas kändisreportage är motsvarigheten till Nerikes Allehandas desperata försök att framställa folk som äkta Örebroare (inte bara i kändisreportagen) om de så bara sett Svampen på ett vykort en gång. Så det litar jag inte ett dugg på. Något mer pålitliga är uttalandena från Håkan själv. Om än inte så väldigt. Min erfarenhet av journalister är att de har svårt att ens klara av att stava ens efternamn efter att man skrivit upp det i deras anteckningsblock, och att komma ihåg hela meningar korrekt torde därför ligga utanför deras förmågegräns. Men jag väljer att ge den här artikeln viss kredibilitet, främst för att jag inte sett vare sig Håkan eller någon annan sosse beklaga sig över den.

Vad säger då Håkan i artikeln, som är så intressant för mig?

Vi börjar med det här:

Drar du dig för att gå ut en söndag?

– Nej, jag ändrar inte mitt liv. Jag jobbade ju nära Göran Persson och visste vad jag gav mig in på. Säpo lever jag med dygnet runt.

Borde inte han vara i Oskarshamn på söndagarna? Måste han ha med sig Säpo då också? Stackarn. Nåja, vad vet väl jag om Säpos regler kring sådant? Det här är då desto mer intressant:

– Jag har mest bott i riksdagslägenheter i Gamla stan. Först i Västertorp började jag leva och kände att det här är gott.

Okej. Förr bodde du i riksdagslägenheter, men nu gör du inte det längre? Varför? Och nu har du börjat leva i Västertorp. Hm.

Men spiken i kistan kommer ändå inte förrän på den allra sista frågan:

När blir du västertorpare?

– Jag har levt 43 år i Oskarshamn, 20 år på deltid i Stockholm och 5 år här. I stället för att vara rotlös är jag nog väldigt rotad på flera ställen. Jag känner mig väldigt hemma här. Jag blir gärna gammal i Västertorp.

Här fick jag plötsligt en tidslinje att följa upp, vilket jag gjorde på Håkans wikipediasida.

Där lärde jag mig bland annat att Håkan är född 1962 i Oskarshamn, att han blev vald till ledamot i SSU:s förbundsstyrelse 1986 och till Riksdagen 1994.

Samtidigt har Håkan bott 43 år i Oskarshamn, 20 år på deltid i Stockholm och 5 år i Västertorp.

Vi räknar bakifrån. Fem år i Västertorp. Han flyttade alltså dit någon gång 2006. 20 år på deltid i Stockholm. Då har han alltså bott på deltid i Stockholm sedan 1991. Eller? Vänta nu lite. 1994 hamnade han i riksdagen. Det plus 20 blir 2014. Han kan alltså inte räkna ifrån när han hamnade i riksdagen. Då måste han väl ändå räkna ifrån när han fick sitt jobb med SSU, för det är ju avlönat, beläget i Stockholm och allt. Och det var 1986-1990, så då har han alltså bott 4 eller 5 + 17 år på deltid i Stockholm. Det blir alltså 21-22 år. Det stämmer ju inte riktigt heller! Är Håkan bara rikskass på matte? Varför uppgav han då en så exakt siffra som 43 år i Oskarshamn?

Okej. Men han är alltså född i Oskarshamn och har bott där hela sitt liv och gör så än i dag. 43 år alltså! Om Håkan är 43 år gammal då, så är han alltså född...vänta lite här nu... 1968? Men han är ju född 1962? Då fattas det ju sex år, på ett ungefär. Men om vi tänker på att Håkan ganska nyss hade fyllt när artikeln publicerade på nätet så är det ju inte jättekonstigt att han räknar fel på ett år hit eller dit. Men vänta nu. Om vi lägger ihop tiden han bott deltid i Stockholm (21-22 år) med tiden han bott i Västertorp, då hamnar vi på 26-27 år. Om vi är snälla och säger att han bara räknat fel på ett år, då har han i så fall bott på annan ort än Oskarshamn sex år av sitt liv. Då räknar han alltså inte in tiden han bott i Västertorp som "deltid i Stockholm". Och ett mysterieår. Lumpen? Simpelt misstag? Faktum kvarstår dock: inte ens i sitt eget huvud har Håkan Juholt bott i Oskarshamn hela sitt liv, trots att han har varit skriven där.

Han är alltså skriven i Oskarshamn men anser sig bo i Västertorp. Får man göra så? Jag får inte göra så, det vet jag. Jag måste vara skriven där jag bor, där jag regelmässigt tillbringar min dygnsvila, som Folkbokföringslagen så fint uttrycker det. Men vad säger Folkbokföringslagen om riksdagsledamöter?

Först det relevanta stycket från 6 §:

6 § En person skall folkbokföras på den fastighet och i den territoriella församling där han enligt 7-13 §§ är att anse som bosatt.

Sedan 7 §:

7 § En person anses vara bosatt på den fastighet där han regelmässigt tillbringar eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist.
En person skall anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila på en fastighet där han under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i samma omfattning men med annan förläggning i tiden.
Undantag från första stycket anges i 8--11 §§.

Än så länge ganska solklart. Enligt dessa paragrafer bor Håkan i Västertorp och ska vara skriven där. Men så finns ju de där undantagen. Första delen av 10 § lyder:

10 § En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av
1. uppdrag som riksdagsledamot,

Fan. Då hade jag väl fel då. Igen. Håkan är ingen myglare. Han har rätt att bo på ett ställe men vara skriven på ett annat. Jag läser texten igen:

"En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av uppdrag som riksdagsledamot."

"enbart av uppdrag som riksdagsledamot."

Enbart.

Detta lilla, oskyldiga ord. Jag frågad en jurist-in-the-making om enbart eventuellt hade någon annan betydelse på lagiska (legalese, fri översättning). Det hade det inte. Det var dags för mig att göra min slutplädering.

Under nästan hela sin riksdagstid hade Håkan Juholt som så många andra riksdagsledamöter en övernattningslägenhet ur Riksdagens bestånd. 2006 fick han nog och skaffade lägenhet i Västertorp i stället, på Vasaloppsgatan. Han är själv inte skriven där, men det är däremot hans flickvän Åsa. De bor alltså ihop där. Det hade de aldrig fått göra i Riksdagens egna lägenheter, i enlighet med regelverket. Alltså flyttar Håkan för att få bo med Åsa.

Vi tar det en gång till:

"En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av uppdrag som riksdagsledamot."

Håkan var nöjd och glad med att bo som alla andra riksdagsledamöter. Tills han skaffade tjej. Då flyttar han till en stor lägenhet i Västertorp. Utan att tänka på att hans bostadsform skulle kunna bli skandalstoff går han glatt runt med en av DN:s journalister och pratar om Västertorp som sitt hem, och skiljer ut åren i Västertorp från de andra åren han bott i Stockholm på deltid.

Detta står i kontrast till det uttalande han gjorde på presskonferensen, efter att formaliteterna kring hans bostadsavdrag blivit på tapeten:

"Vad jag vet så har jag gjort ett fel - den lägenhet jag trodde riksdagen täckte kostnaderna för. Jag har min bostad i Oskarshamn. Där bor min son. Där har jag planterat träd i min trädgård. Där är mitt hem. Jag trodde att riksdagen täckte kostnaderna för lägenheten i Stockholm".

Nu är han plötsligt väldigt tydlig med att påpeka att han bor i Oskarshamn. Vilket han har rätt att göra fastän han bor i Stockholm, så länge han bor där han bor i Stockholm enbart för att han är riksdagsledamot. Och det gör han inte längre. Det var ju därför han flyttade. För att få bo i en riktig lägenhet med sin blivande sambo. Och därmed sa han också upp sin rätt till att vara skriven på annan ort, vilket i sin tur gjorde att han blev av med rätten till nattraktamente, vilket i sin tur leder oss till att staten inte alls ska betala hälften av hans hyra. Staten ska inte betala ett dugg. Håkan Juholt ska betala hela hyran tillsammans med sin sambo. Och vill han vara fortsatt skriven i Oskarshamn så måste han flytta ifrån lägenheten, tillbaka till en "normal" övernattningslägenhet. Sedan får han väl springa till sin särbo (som Åsa då förvandlas till), några gånger i veckan ändå, så länge han inte tillbringar så mycket tid där att vistelsen anses leda till ändrar bosättning.

Varför gör Håkan då så här? Markerar så tydligt att han bor i Oskarshamn efter att hela "affären" uppdagats? Innan hans bostadsbidrag kom på tapeten hade han ju inga problem med att bo i Västertorp...

Då finns det tre teorier man kan ha. Den första är att han hade koll på alla lagar och regler och bara helt kallt utgick ifrån att han inte skulle åka fast. Sedan åkte han ju fast ändå, om än för fel grej, och försöker rädda det hela samt är lite smånervös för att hans riktiga brott ska uppdagas. Den andra är att han inte hade koll innan, men gjorde precis samma genomläsning som jag när reportrarna kom och började anklaga honom för att fiffla, och insåg att han var tvungen att trycka på att han trodde att han hade rätt till full ersättning och nattraktamente och hoppas på det bästa! Den tredje är att han inte hade koll på regelverket (som ju inte fanns!), någon annan förklade för honom ungefär hur det fungerar, men Håkan har fortfarande ingen aning om att han bryter mot Folkbokföringslagen, utan att han, precis som han säger, handlat (om än ganska sniket, med den lönen och företrädandes de åsikterna) i förhållandevis god tro.

Jag tror på det sistnämnda. Därför tror jag också att det bästa Håkan kan göra nu är att ta reda på vad som egentligen gäller, och sedan, förhoppningsvis, folkbokföra sig på sin riktiga hemadress och betala sin hyra själv.

Det tror jag är det bästa som kan hända. Det jag dock tror kommer hända, om vi utgår ifrån den från början ganska fåniga föreställningen att Håkan läser det e-postmeddelande jag kommer att skicka till honom där jag lägger fram mina argument, är att det blir nåt i stil med när jag ringde Valmyndigheten förra hösten och undrade var jag kunde läsa om deras överenskommelse med länsstyrelserna om icke-användandet av personnamn i partibeteckningar på handskrivna valsedlar.

Det lät ungefär så här:

Jag: Var är det tänkt att jag som väljare ska få information om det här?

Valmyndigheten: I vallagen.

Jag: Men där står det ju ingenting om några personnamn.

Valmyndigheten: Nej. [Paus] Det gör det ju inte.

Tystnad.

Snälla Håkan! Valmyndigheten tog det sista förtroendet jag hade för den svenska demokratin ifrån mig. Du kan återställa en liten, liten strimma hopp, genom att göra en pudel som inte ens kvällstidningarna har en aning om, genom att bara vara en vanlig hederlig människa, genom att bara folkbokföra dig där du faktiskt, enligt lagens mening, bor. Precis som alla andra.

Kårpolitik...

2011-05-08T01:35:00.003+02:00

Jag är tacksam för att jag själv tillhör en studentkår som är opolitisk, pålitlig och som har bra kontakt med studenterna. Alla har inte den lyckan i den här staden, nämligen de som tillhör Umeå Studentkår (numera valfritt att vara med, och av någon anledning har de tappat ungefär hälften av sina medlemmar, medan vår kår tappat några procent så vitt jag vet), vilket jag själv gjort en gång i tiden.

Problemen med US är många. Först och främst att den är just politiskt styrd, vilket jag personligen tycker är märkligt, en rest av forna tider då det var viktigt att Akademien forskade "rätt" och i enlighet med rådande politiskt klimat. Det görs ju visserligen fortfarande överallt, det ska man inte sticka under stol med, men vad är poängen med att en studentkår är politiskt styrd?

En studentkår har egentligen bara en uppgift, formulerad så här enligt Högskolelagen:

4:9 § En studentkår ska ha som huvudsakligt syfte att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan. Lag (2009:766).

Väldigt många studentkårer klarar det här uppdraget utan att man ska blanda in politik i det hela, men inte US (även om det finns partier som vill avskaffa det politiska systemet, men de är i minoritet) av någon outgrundlig anledning. Den främsta i dag är ju självklart att den redan finns, och studentpolitikerna har precis som vilka andra parlamentariker som helst ingen lust alls att avskaffa sina egna jobb och karriärsvägar när de inte behöver. Då är det strunt samma att politiskt käbbel kommer i vägen för studentkårens arbete. Det är liksom inte viktigt i sammanhanget.

Man brukar likna studentkåren vid ett fackförbund. Kan någon nämna ett fackförbund där man låter partier ställa upp till val? Nej, det skulle alla klassa som absurt (alla är ju redan sossar ändå i facket, i alla fall tror ju LO det...) och fullständigt befängt. Men studentkårer går tydligen bra att styra på det sättet, eftersom det är så man "alltid" har gjort. Eller i alla fall sedan 1969, då det första kårvalet hölls. Alla eventuella kopplingar till det beryktade studentpolitikåret 1968 lämnar jag okommenterade, då jag inte var där och inte kan veta vad som hände. Men året efter började alltså eländet.

Vilket elände? En studentkår måste vara demokratiskt uppbyggd enligt lagen. Ett partisystem är bara en logisk följd av detta. Eller? Det är ju orimligt att ha val vid någon form av stormöte för alla medlemmar, när man är flera tusen!

Konstigt då att vare sig Göteborgs Universitet eller Örebro Universitet, för att ta två exempel, tycker sig behöva blanda in partipolitik. De löser det genom att ha sektioner i stället, uppdelade efter de ämnen studenterna läser (återigen, inte särskilt olikt hur fackföreningarna är uppbyggda). Man väljer individer till sin sektion, som i sin tur sitter i kårfullmäktige ("riksdag") som utser kårstyrelse ("regering"). Detta gör att fokus hamnar på sektionerna och ämnena, inte på huruvida kåren ska ta ställning för eller emot inbördeskriget i Libyen, EMU eller liknande.

Men manifesten från de olika partierna är fyllda av exempel på politiska idéer, förslag och visioner, som visserligen kan vara beundransvärda i sig, men som inte faller in under kårens huvuduppdrag; att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan, eller ibland, även när de gör det, är förslag där kårens inflytande är minimalt, och energin skulle vara bättre spenderad om de valde att engagera sig i exempelvis kommunfullmäktige vilket är betydligt mer effektivt om man vill få den kommunalt ägda hyresvärden att satsa på studentbostäder eller om man vill få kommunen att inte flytta stadsbiblioteket eller få kommunen att tillåta krogarna att ha öppet några timmar längre. Förslaget på att införa en frivillig "solidaritetsavgift" till kamp mot diktaturen i andra länder är ju dock svårt att på något sätt koppla till studentkårens syfte överhuvudtaget. Vill man skänka pengar till det kan man ju göra det via andra kanaler. Förslaget om "ett reellt genus- och HBTQ-perspektiv på alla utbildningar" kan jag ju hålla med om är lovvärt i sin idealism, men risken är ju att det blir väldigt krystat i de flesta kurserna inom exempelvis fysik, matematik och kemi, och krystade HBTQ-perspektiv brukar inte falla väl ut vare sig hos de lärare som ska väva in något de själva inte har kunskap om eller ens känner är relevant i utbildningen eller hos de studenter som inte förstår varför eller hur de ska applicera queerteori på sitt tekniska basår. De hade antagligen varit betydligt mer behjälpta av någon form av information som inte bakades in mer eller mindre omotiverat i utbildningen, utan handlade universitetslivet i gemen med tanke på HBTQ, genus, lagar och regler. Det finns en utmärkt HBTQ-förening på universitetet som kan hjälpa till med den saken, bara de får stöd för det. Det finns ett helt jävla genusforskningscentrum med vassa forskare som kan lära andra forskare om genusbaserat bias i forskning och undervisning om ni tjatade på universitetsledningen att en sådan kurs behövdes. Det skulle antagligen ge betydligt bättre utslag än att säga åt Åke, 60-årig professor, att han från och med nu var tvungen att ständigt integrera ett HBTQ-perspektiv när han föreläser om sin forskning om sedimentära bergarter på Svalbard.

Som ni kanske märker så ligger en del av problemet i att kårpartierna (i alla fall de med en politisk moderorganisation i ryggen) angriper det hela som att det vore ett riksdagsval och att vinnaren får någon form av mandat att stifta lagar rörande allt mellan himmel och jord. Det är det inte. Det får du inte. Det är ett kårval, för de närmast sörjande, och 86% av medlemmarna skiter fullständigt i att rösta eftersom hälften av de striderna kårpartierna säger sig utkämpa egentligen äger rum någon annanstans, och studenterna har redan tagit ställning till dem i valet till kommun, landsting och riksdag.

En annan del av problemet är att det uppfattas som någon form av karriärväg för politiska broilers som av någon anledning läser på universitet också. Och att dessa broilers ibland inte direkt verkar vara de bästa kycklingarna i kullen. En gång fick jag argumentera med en sosse för att denne skulle gå med på att sossarna faktiskt inte får några riksdagsplatser om de hamnar under fyraprocentsspärren. Att få personen att förstå att ingen kommer in i riksdagen om alla hamnar under fyraprocentsspärren och att det antagligen blir omval utifall den situationen inträffar, eftersom det är så Vallagen är skriven, det gick däremot inte alls. Samma kårval verkade moderaterna ha svårt att få folk att göra reklam för deras parti, så de flög in folk från Stockholm som delade ut glass. Det fick en att undra vad syftet med att överhuvudtaget ställa upp i valet var.

Och 86% av medlemmarna struntade alltså i att rösta i år. Detta sågs av kåren som en seger, eftersom det innebar en ökning av valdeltagandet från föregående år, från 10,7% till 14,0%. Men samtidigt har ju något hänt sedan förra våren. Kårobligatoriet har avskaffats, vilket ju som sagt har påverkat Umeå Studentkårs medlemssiffror drastiskt. Om vi skärskådar siffrorna:

2010 hade kåren 11394 medlemmar, varav 1277 röstade i kårvalet.

2011 hade kåren nästan 5600 medlemmar två veckor innan kårvalet, varav då ungefär 784 röstade i kårvalet.

Det vill säga att i absoluta siffror var årets valdeltagande ca 83,6% av förra årets. Det kan ju tyckas att det här är en orättvis jämförelse, eftersom ju kåren har tappat 50% av medlemmarna, men då ska vi hålla i minnet att de som stannade kvar torde vara de som anser att kåren är värd pengarna, som i sin tur torde vara mer benägna att rösta. Ändå tappade de 493 röster till nästa år. Vilka var de 493 personerna? Folk som inte tyckte om kåren och sedan gick ur så fort de kunde? Varför röstade de då till att börja med? Okynnesröstade de på det parti de egentligen tyckte sämst om? Tog de examen allihopa? Borde det då inte ha tillkommit ungefär lika många nya studenter som röstar, om antalet studenter på universitetet fortsätter vara i samma storlek? Frågor vi aldrig kommer på svar på.

En fråga vi däremot kan få en del svar på, är vilka de 784 som röstade i år faktiskt var. Vi kan ju börja med att utgå från att alla kandidaterna röstade. De var i år 102 stycken, eller 13% av rösterna. Jämfört med hur det är på riksnivå där partimedlemmarna är ca 260000 personer, eller knappt 4,3% av de som röstade i riksdagsvalet 2010 så finner vi att kvoten däremellan är 3. De vill säga att det gick 3 gånger fler kandidater per röst i kårvalet än partimedlemmar per röst i riksdagsvalet. Skulle vi jämföra kandidater mot kandidater skulle skillnaden bli hisnande stor. Om vi nu hypotetiskt skulle säga att de 10 största partierna ställde upp med 1000 kandidater var (det gjorde de inte) och de totalt alltså blev 10000 kandidater (det var det inte) totalt, så går det fortfarande 18 gånger fler kandidater per röst i Umeå Studentkårs Kårval. För att komma upp i 13% behöver vi 783228 kandidater, vilket är en hisnande stor summa i sammanhanget.

Kollar vi då på vad ett enskilt mandat är värt (nu blir det här en smula felaktigt då de använder jämförelsetal som i riksdagsvalen, men principen håller på ett ungefär ändå då valet är helt proportionellt utan nedre spärr fram till dess att alla 31 mandaten är fyllda) så ser vi att ett mandat är värt ungefär 25 röster (25,29-ish). Det här är intressant eftersom sossarna hade 29 namn på sin lista, och därmed lyckades rösta in ett mandat åt sig själva i egen kraft. Sedan fick de också 6 mandat till, vilket innebär att ytterligare 151-152 personer röstade på dem, eller ungefär 5 personer per kandidat. För att få de här 7 mandaten räckte det alltså för dem att få fem kompisar per kandidat att rösta i valet. För att lyckas med samma konststycke på riksnivå skulle partiet behöva ha 349260 kandidater, vilket är lite mer än tre gånger dagens totala medlemsantal. Handen på hjärtat, vem tror inte att de skulle kunna få fem kompisar att rösta på dem i ett kårval?

Vi listar hela partierna efter denna princip, polare per kandidat, efter fallande antal mandat i kårfullmäktige.

Sossarna: 5,2 polare (7 mandat).
Moderaterna: 8,3 polare (7 mandat).
Vänstern: 10,7 polare (6 mandat).
Miljöpartiet: 7,4 polare (3 mandat).
Pedagogerna: 7,4 polare (3 mandat).
Folkpartiet: 4,6 polare (2 mandat).
Centern: 4,6 polare (2 mandat).
Arbetarpartiet: 4,1 polare (1 mandat).
Genomsnitt: 7,7 polare (31 mandat).

Av det här tycker jag att man kan läsa ut tre saker. För det första så behöver du bara övertyga 25 av dina facebookpolare att rösta på dig för att du som ledare och enda kandidat för "Obligatorisk skoluniform"-partiet ska komma in kårfullmäktige. För det andra kan du gå ihop dig med några liksinnade vänner, och sedan behöver ni bara övertyga (beroende på hur många ni är) 5-10 vänner var för att få en eller två platser. För det tredje så skulle motsvarande effektivitet i valkampanjerna på riksnivå innebära att en riktigt skicklig politiker var en som inte bara kunde få sina make/make, sina egna föräldrar och svärföräldrar utan även sina tre närmaste vänner att rösta på en.

Och de tycker alltså att de har gjort ett bra jobb. Newsflash: Du har inte gjort ett bra jobb när bara din sambo och fyra personer som du lovat bjuda på pizza röstar på ditt parti i ett val, om det inte gäller vilken färg ni ska ha på den nya mattan i ert kollektiv där ni bara umgås med varandra, vill säga.

Men de här 86% som inte brydde sig i år, men ändå betalade kåravgift fast de inte måste längre? Varför gjorde de det? Kan det ha något att göra med det där som är kårens uppdrag? Att "bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen"? Och att till exempel utbildningsbevakningen, som många studenter anser är en viktig del av kårens verksamhet, är helt opolitisk till sin form. Kan det vara så att de flesta tror och hoppas att kåren sköter de där sakerna den enligt lag har till syfte att sköta, alldeles oberoende av vilka dårar som inte dög till ett partijobb i Stockholm och som nu valt att läsa på universitet för att slippa jobba på riktigt, och som nu sitter i kårstyrelsen i förhoppning om att de ska få den där platsen på riksdagslistan nästa gång tack vare sitt engagemang? Nån anledning måste de ju ha att fortsätta att arvodera de där människorna med sin kåravgift. Deras politik verkar ju inte spela någon roll.

Och det är väl egentligen pudelns kärna. Majoriteten av studenterna har insett det som Umeå Studentkår borde ha insett för länge sedan. Politiken spelar ingen roll. Den ska inte spela någon roll. Ett universitet ska, liksom vetenskap, vara politiskt neutral. Enskilda individer kan ha åsikter, och de kan basera sin åsikt på forskning om det är så, men om nu det ska vara ett "rött" universitet (som vänstern tyckte), så ska det fan i mig vara konsensus bland alla forskare att ett "rött" universitet är på något sätt bättre. Allt annat är bara idioti. Om forskningen kommer fram till att en viss politisk ideologi är helt jävla outstanding på att driva universitet och forskning utan att någon form av bias uppstår, då, och först då kan man tala om att man kanske bör ha ett "rött/grönt/blått/svart" universitet. Men fram till dess bör man hålla sig till att använda ideologi som instrument i riktad forskning där det är lämpligt och där det tillför något, och inte som allbestämmande doktrin för hur forskning ska göras. Den doktrinen finns redan, och den kallas för den vetenskapliga metoden. Kårpartierna borde kolla upp den, och syftet med den. Sedan borde de avskaffa sig själva och syssla med politik på annat håll.

Avbön och hyllning

2011-03-18T16:27:00.002+01:00

Dagen efter. Man inser vad man gjort, vilket monster man skapat. Någonstans i Skåne sitter en vacker ung kvinna och gråter, hennes liv slaget i spillror av mina ord, som ett målat ägg krossat av en stock av pockenholtz.

Samvetet gör sig påmint. Samvetet kommer numera, sedan jag avskaffat mitt eget, i form av en söt liten kvinna som jag delar bostad med. Hon tycker inte det är helt okej att jag trakasserar folk för vare sig cosplay i ungdomen (det har ju jag också sysslat med, det kan fortfarande finnas en bild eller två någonstans på nätet om jag har otur) eller för deras tantfrisyrer och tveksamma klädsmak (vad gäller mode så är ju klagomål på andra lite som att kasta hela jävla Uluru i ett glashus när det kommer ifrån mig). Jag tycker att hon är lite tråkig när hon ska vara sådär snäll (jag var snäll i åratal, vad fan fick jag för det? Ingenting!) men jag kan se att hon har en poäng. Man ska behandla människor som de förtjänar, och Maud (som vi kommer fortsätta att kalla henne, för att hon ska slippa era perversa "beundrarbrev" när ni letat upp hennes adress, era sjuka jävlar) förtjänar sannerligen inte det där inlägget jag skrev i går.

Eller, jo, på sätt och vis gör hon ju det, men hon förtjänar också en hyllning. Så här kommer den:

Det finns en människa som Maud, och det är Maud. Jag är inte Maud, och du är inte Maud, även om du önskar om vi var det. Jag känner Maud, men det gör inte du, och det är därför du gråter dig till sömns varje natt, eftersom ingenting i ditt liv någonsin kommer kännas lika bra igen nu när jag kommer berätta för dig om Maud, som skulle göra ditt patetiska liv så mycket bättre att du redan nu sörjer att du inte är hennes vän, fast du inte ens visste om henne förrän du läste mitt förra blogginlägg. Så mycket påverkar hon mig, dig, hela mänskligheten.

Vi börjar med Mauds frisyr. I går beskrev jag den som en tantfrisyr, fullt medveten om att den egentligen bara fulländat den frisyrrevolution som påbörjades av Milla Jovovich i Femte Elementet, och Audrey Tautou i Amélie från Montmartre. Det är en jävligt snygg frisyr, och om du mot förmodan inte vet vilka de andra är som jag talar om, så kan du googla fram lite bilder och få en liten ledtråd över vilken fantastisk nivå resten av Maud ligger på, utöver frisyren (poetisk överdrift från min sida? Du är bara avundsjuk för att du inte har någon som Maud bland alla dina träsktroll till facebook-vänner!).

Men inte ska vi döma Maud efter hennes enligt rådande ideal mycket fördelaktiga utseende allena? Det vore ju sjukt sexistiskt, och jag fyllde min sexism-kvot med råge i och med gårdagens inlägg (till alla mina gamla genuslärare och -kurskamrater: förlåt). Nej, vi ska istället döma henne efter hennes fantastiska personlighet.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och vatten och träd och fåglar och däggdjur och fästingar och så vidare, et cetera, sedan kom Maud, Gud insåg att "det blir inte bättre" och drog sig tillbaka på obestämd tid, och mänskligheten blev lämnad vind för våg, blev helt dekadent och krigsskadad, men vi förlät, för, jag menar... Maud, liksom! Lätt värt det!

Maud är nämligen awesome, för att prata kidsens språk. Rakt igenom. Föreställ dig att du vunnit en miljard på lotto, din hemliga kärlek friar och du löser cancerns gåta på samma dag. Då skulle du allt bli glad va?

Så glad blir Maud bara av att vakna bakfull. Så awesome är hon. Och det smittar. En Maud på, för henne, halvdåligt humör, lyfter fortfarande upp alla andras humör till en statistiskt signifikant högre nivå. Inklusive ditt, om du någonsin fick träffa henne, du stackars, stackars Maudlösa varelse.

Hon är också jävligt rolig. Hur rolig? Så rolig att svenska komikerförbundet förbjudit henne att använda mer än 10% av sin potential, eftersom ingen skulle kunna skratta åt något annat igen efter en helkväll i Mauds sällskap (en gång var jag med när hon använde sig av 15%, det tog mig två år och mycket terapi innan jag kunde skratta åt något annat igen) om hon gjorde det, och samtliga komiker skulle ju bli arbetslösa!

Inte för att Maud någonsin skulle vilja göra alla komiker arbetslösa. Hennes hjärta är nämligen alldeles för stort för det. Hur stort är det? Sjukt stort. Maud har en massa störiga vänner, men hon älskar dem ändå. Och nu menar jag inte normalstöriga människor, vi snackar fullfjädrade kalaspuckon. Riktiga töntar är de också, sådana där extrema nördar som kollar på tecknad japansk film och spelar Magic: The Gathering istället för att umgås som folk. En kvinna som Maud borde inte ens behöva ha en städare som tog i dem med tång, men icke! Hon umgås med de små liven, skyddar dem från elaka mobbare med kroppsbehåring och muskler och tycker faktiskt genuint bra om dem!

Så detta är en hyllning till Maud, denna skönhetens och vishetens gigant bland oss utseendemässigt och intellektuellt sätt dvärgvuxna tramspellar, vars liv hon av outgrundlig anledning behagat förgylla med sin blotta närvaro.

Från djupet av mitt hjärta,

tack, Maud!

Tack!

Jag kommer att dö i en eld

2011-03-17T23:20:00.003+01:00

Varför? Därför att jag förtjänar det!

Vi spolar tillbaka bandet lite...

...närmare bestämt till allas vårt favoritnördmultikonvent i Mellansverige anno 2007, sisådär två år efter att jag revolutionerat cosplayvärlden med min geniala "Dr. Griffith" och dragit mig tillbaka när jag var på toppen av min karriär inom det området. Detta år gjorde en ung flicka som gillade mangan/animen Bleach misstaget att cosplaya som en karaktär ur serien.

Missförstå mig rätt när jag säger "misstaget". Hon gjorde en objektivt sett mycket bra cosplay, av bildbevisen att döma. Misstaget består i tankevurpan hon gjorde när hon tänkte att hon fortfarande skulle stå för handlingen en sisådär, låt säga, tre år senare.

Då, år 2010, visades bilden återigen för undertecknad, som nu plötsligt inser det fantastiskt roliga med hela grejen, tillsammans med flera andra gemensamma bekanta, och åtminstone en, mystisk, anonym beundrare som dock verkar ha fått kalla handen från flickan i fråga. I alla fall, bilden på flickan (numera en ung kvinna som slagit ut i all sin blom och prakt). Vi börjar i alla fall utnyttja bilden så fort tillfälle ges, och kvinnan, som skall förbli anonym (vi kan kalla henne för Maud, för det heter hon inte, och referensen är både rolig och elak för de som förstår den) eftersom jag vet vilka sjuka typer som hittar till denna blogg i bland, svarar konsekvent med illa dolda mordhot, oftast innehållande någon formulering på temat "du ska dö i en eld".

I alla fall, alldeles nyss (läs: för ett antal timmar sedan, jag har, tro det eller ej, ett liv utanför internet som förpliktigar nuförtiden) gjorde Maud misstaget att posta en bild på sin nya frisyr, och inväntade spänt alla de kommentarer som skulle hylla hennes Narcissusblommas doft (för det är väl det som är poängen med att lägga upp bilder på facebook, eller? Jag lägger då fan inte upp några som jag inte hoppas få i alla fall en "varför berättade jag aldrig för dig att jag varit dödligt kär i dig i fem år när jag hade chansen? Nu är det för sent!" eller liknande kommentar på) men ack, så hon bedrog sig!

Entrant: Undertecknad. En bekant (jag tvekar på att hon kommer vilja kalla mig för vän förrän den dagen jag mot förmodan blir rikskänd) utan några som helst gränser för vare sig takt, ton, resonlighet eller vanligt folkvett, men med en förkärlek för att driva skämt så långt att de i vissa fall snarare är att likna vid hatkampanjer mot de individer som drabbas.

Jag tror ni förstår vart det barkar...

Jag börjar med att ge en avmätt komplimang för tilltaget, men avslutar självklart min kommentar med att länka till en forumtråd där hennes ständiga vålnad från det förflutna, cosplaybilden, diskuteras, och säga att det fortfarande är min favoritinkarnation av Maud genom åren. Självfallet kommer nästa kommentar ifrån en vän till henne som inte har sett bilden tidigare (jag förstår inte riktigt hur han lyckats, faktiskt, men det är lika kul varje gång jag lyckas sprida evangelium i den här saken) och för Maud är lavinen återigen i rullning.

Den här gången tar det dock episka proportioner, då en gemensam vän till oss båda (eller, ja, efter det här kanske hon får räkna sig till de "bekantas" skara vad gäller Maudan) tar det hela till en ny nivå och postar en länk till Gudrun Sjödéns hemsida. Ingen sarkastisk kommentar, ingen förklarande text, ingenting. Bara en fullständigt genial länk.

Till de läsare som vid det här laget är fullständigt förrvirrade ska jag nu förtydliga två saker.

1. Mauds nya frisyr är en pagefrisyr. Hennarödfärgad. Hon bär upp den väl, men likväl är det en frisyr som de facto har varit patenterat av småstadsbibliotekarier och andra ikoniska kulturtanter med medelklassbakgrund de senaste trettio åren. Sedan kom 2000-talet, allt från 1900-talet var helt plötsligt legitimt retro i bloggosfären och bland hipsters, om än med vissa intervall, och folk slutade skämmas för hur de klädde sig på 80- och början av 90-talet och mänskligheten nådde en ny lågpunkt i klädsmak. Det är dock en annan historia som på intet sätt har något med denna att göra. Förutom frisyren då. Den är ju numera legitim utanför Björn Ranelid-föreläsningar och Kristina Lugn-pjäser och på kvinnor under 55, men det förhindrar inte undertecknad och undertecknads vän (märker ni hur jag skiftar mellan simpel första person singularis och det mer arrogant distanserade "undertecknad" när jag tycker det passar? Stilistiskt banbrytande eller bara karaktärsmord på det svenska språket? Du avgör!) fortfarande mest associerar den med en typ av kvinna som befinner sig i gränslandet mellan att bryta ihop totalt över att hon aldrig tog chansen att gå på konstskola i Paris, sådär trettio år senare, eller starta en egen kombinerad butik och café där hon kan kränga tovade änglar, kylskåpsmagnet med förnumstiga budskap i stil med "En dröm är ett frö som behöver näring för att gro och växa till ett träd!" och hembakta "klassiker med en fräsch, nyskapande twist".

2. Gudrun Sjödén är, för er som inte vet, ett klädmärke döpt efter sin skapare och ägare, Gudrun. Det är allmänt ansett (det vill säga, av den halvan av allmänheten som bryr sig om andra saker än sport, häftiga explosioner, hästkrafter och hajpade teknikprylar, om vi nu ska försöka gå seriöst för en home run i sexism och fördomsfulla generaliseringar i det här inlägget) att Gudrun Sjödén är ett tantmärke. Jag tror faktiskt att man enligt lag är förbjuden att handla där utan att ha kommit in i klimakteriet (...he hits, and it's outside the park!).

Maud har alltså nu inte bara sitt pinsamma förflutna att tampas med. Hon torpederas plötsligt från vänster med det mycket oväntade tant-kortet och ligger riktigt risigt till. I det här fallet finns det bara en vettig manöver: att ivrigt ifrånskylla sig allt samröre med Fru Sjödéns textilier och brutalt dräpa de gaggiga gamlingarna som fortfarande, år 2011 associerar frisyren med örttedrickande kulturkoftor vars höjdpunkt på året är poesiuppläsningar på bokmässan i Göteborg, när den egentligen är så sjukt inne och hipp att den redan är på väg att bli ute i New York, och upplysa dem om detta faktum samt länka dem till närmaste modebloggerska som sportar frisyren i detta nu.

Detta gör alltså inte Maud. I stället väljer hon det fullständigt suicidala alternativet att ta Gudrun Sjödén i försvar.

Århundratets självmål. Slagsida i hangarfartygsklass. Bombad och sänkt à la Bismarck. Av sig själv. Det finns ingen comeback från "Vad är det för fel på Gudrun Sjödén?", särskilt inte i kombination med ett förfluten som mainstreamcosplayare. Om ens förflutna redan är avslöjat som pinsamt och patetiskt så är det inget emot den framtiden man stakar ut för sig själv när man, inte ens tjugofem fyllda, traskar i en sådan uppenbar fälla som att ta Tantklädernas Tantkläder med stort T i försvar.

Nu finns ingen återvändo för henne. Jag, som plågoande har ju dock två val. Jag kan antingen inse att jag har att göra med en fin människa som får alldeles för mycket skit av undertecknad och som nu även fått sin framtida självbild mald till småsmulor och be om ursäkt för mitt beteende.

Eller så kan jag blogga om det hela, dra det ett varv till, mjölka ur de sista dropparna ur ett händelseförlopp som redan nu är ett skolexempel på nätmobbning och posta en länk till blogginlägget bland kommentarerna till bilden på frisyren.

En god man gör det förstnämnda.

En man som ska dö i en eld gör inte det.

Manöver 8

2011-02-24T18:53:00.001+01:00

Hepp hepp hepp!

Hej då

2011-01-13T21:09:00.003+01:00

2005-2006 gick jag ALU (allmän ledarutbildning) inom SSF. På grund av mitt engagemang inom spexföreningen Stjärnparaden missade jag dock sista helgen och fick inget diplom eller märke.

Vi var väl ett tjugotal ungdomar som gick den där kursen. Vi var väl också i stort sett alla seniorscouter i distriktet i den åldern. De flesta har jag bara sporadisk kontakt med i dag, men en del var redan då och har fortsatt att vara några av mina allra bästa vänner (även om kontakten fortfarande är sporadisk, för jag är usel på att hålla kontakt med folk).

2007 gick en av oss tragiskt bort. Och nu har det hänt igen. I dag fick jag veta att han, han som alltid var glad att ses, han som alltid log och skrattade, även när han tyckte något var jättetråkigt, han som var så klok redan första gången vi träffades, när man själv var en dum tonåring, att han var borta.

Han som hade skägg när alla andra hade fjun.

Han som hävde ur sig att han trodde att sexualitet bäst kunde ses som en flytande skala när alla andra fortfarande var lite lagom homofoba och pubertala.

Han som alltid var lite före, med det som var häftigt, med att växa upp, med att förstå.

Den här gången var du alldeles för långt före. Det känns hemskt, ofattbart och orättvist. Varför du?

Du är saknad.

Samvetskval, taktlöst och otaktiskt

2010-08-04T01:25:00.004+02:00

Saker som är korkade utav bara helvete gör vi väl alla någon gång. Just nu har jag pluggat apdåligt (dvs, sisådär en kvart effektiv tid på två dygn) inför tentan på fredag. Det är korkat. Jag lovar varje gång att jag ska bättra mig, men inte går det så bra. Nå, nu har jag ju numera en käresta som manar på mig lite extra, vilket hjälper mycket mer än vad hon tror, och det är jag tacksam för.

Något annat jag brukar kunna vara bra på är att komma med taktlösa inlägg. Ibland tänker jag inte bara på det, ibland menar jag bara väl, men ofta blir det obra och folk blir arga och ledsna, precis som jag själv blir ibland, fast förmodligen inte lika ofta. Ibland känns det väldigt svårt att formulera argumenten på ett fint och pedagogiskt sätt, och om man, som jag, mest deltar i löpande diskussioner där betänketiden sällan är särskilt lång, så tenderar både logik, källhänvisningar och argumentation att bli lidande, och man börjar på ett ställe och hamnar på ett helt annat, utan att man egentligen vet hur man kom dit. Det blir för mycket känslor inblandat, och allt barkar åt helvete, för ett tag i alla fall.

Att bete sig på det här sättet är ofta väldigt otaktiskt. Men ibland måste man göra det som man vet kommer bli fel, för att man inte har något bättre sätt att försöka rätta till det på.

Tre stupade i Afghanistan.

2010-02-07T23:41:00.002+01:00

Alldeles nyss fick jag reda på att tre av dem som ingår i den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan stupat i en eldstrid. Två av dem var officerare, den siste en lokal tolk.

Det är oerhört tråkigt när sådant här händer. Mina tankar går till de stupade, deras familjer och kamrater. En av de stupade, Lt. Gunnar Andersson, kände jag igen ifrån värnplikten, då han var befäl på en av de andra plutonerna på skvadronen. De gånger jag själv var i kontakt med honom kan räknas på handens ena fingrar, men det intrycket jag fick av honom då var mycket gott.

Jag hoppas att den här tragiska händelsen inte gör att politikerna får kalla fötter och drar sig ur insatsen, för i så fall har Gunnar och alla andra offer i Afghanistan, militära såväl som civila, dött för ingenting. Att dra sig ur nu och låta rövarband och talibaner återigen plåga befolkningen obehindrat efter denna utdragna och tragiska konflikt vore en skam och ett svek av omänskliga proportioner.

Basker av.

Le, skratta, ljug

2010-01-14T15:33:00.004+01:00

Le. Det kostar dig ingenting. Ett fåtal muskelgrupper i ansiktet anstränger sig minimalt för att böja läpparna svagt uppåt. Men det ger så mycket till din omgivning. Oroliga ansikten blir lugna, ledsna ansikten ler tillbaka, arga ansikten tappar fattningen.

Le. Se på snön, se på skogen, se på fåglarna. Andas in den friska luften. Se skönheten. Se möjligheterna. Föreställ dig en härlig stund med vänner. Skapa den stunden. Det behöver inte vara stort, det behöver inte vara svårt. Det ska inte vara stort och svårt. Det är lätt att le. Överför den enkelheten till dina handlingar.

Skratta. Det finns så mycket som är roligt. Saker att skratta åt. Vänner att skratta med. Minnen, skämt, teater, film, musik, dans. Man kan leta hela livet, men man kommer aldrig ha sett allt som är värt ett skratt. Man kan skratta åt det lilla, man kan skratta åt det stora. Man kan skratta bara för att. Bara för att det är kul att skratta.

Skratta. Vem har sagt att man inte får skratta? Vem har lurat i oss att livet är hemskt och pinsamt och svårt? Blir världen bättre av att ytterligare en människa är sur, tvär eller apatisk? Jag tror inte det. Är man glad orkar man mer. Orkar man mer, blir världen bättre. Alla vinner. Alla skrattar.

Ljug. Säg det som de vill höra. Världen behöver inte fler problem. Inget blir bättre av det.

Ljug. Ljug din omgivning lycklig.

Le. Skratta. Ljug.

Sing about love

2010-01-10T16:01:00.005+01:00

Från Chumbawambas senaste album, "The Boy Bands Have Won". Länk till youtube här.

I don't want to sing about anger and hate
I don't want to sing about fear and defeat
I don't want to sing about the things I always sing about
I wish I could sing about love
I wish I could sing about love

I don't want to sing about war and greed
I don't want to sing about those we can't feed
I don't want to sing about the things I always sing about
I wish I could sing about love
I wish I could sing about love

I don't want to sing about suffering and pain
I don't want to sing for another campaign
I don't want to sing about the things I always sing about
I wish I could sing about love
I wish I could sing about love

I don't want to sing about rights and wrongs
I don't want to sing all the same old songs
But I'll sing them, and sing them, 'til there's no need to sing them
And then I can sing about love
Then I can sing about love

So I'll sing them, and sing them, 'til there's no need to sing them
And then I can sing about love
Then I can sing about love

Adventsgröt

2009-12-14T21:47:00.001+01:00

Ensam i stillhet jag äter min gröt
Begrundande julen som nalkas
Källan från vilken ambrosian flöt
Är frusen och fallet ska halkas

I sinnet i lågskor så glider jag runt
Ramlar till höger och vänster
Livet jag har, har jag fyllt med strunt
Blåmärken blir mina förtjänster

Gröten är fadd och av aska den smakar
Blicken är blank, helt utan liv
Själv jag tyst säger att jag mig försakar
I själlösa grå tidsfördriv

Jag hånler åt själen som är arg och bitter
Som avskyr sig själv och sin tid
Som hatar kommersen, tomtar och glitter
Som alltid är inställd på strid

Jag skrattar rått åt vad ödet mig berett
Ty galghumor är knivuddens balans
I en värld där jag har skostorlek sextiett
Och där livets lycka bestäms genom dans

För vart år som går jag söker en bro
I mörker bland kvistar och grenar
Som river upp sår där natten kan gro
Så att inget ljus mig förklenar

När mörkret blir jag har broarna rasat
Och jag hittar ej längre till ljuset
Mänsklighet sedan länge utfasat
Vänner blir del utav bruset

Så hittar man lyckan, falsk den må vara
Men inget rår på den som glömt
Han sällar sig glatt till de lyckligas skara
När han hoppet för alltid har gömt

Tillbaka i nuet, själv där jag var
Väckt av ett ljud från vår hall
Vinddraget plågar den glöd som är kvar
Själen och gröten är kall

Feminister var vi allihopa

2009-10-25T02:38:00.000+02:00

Nedanstående text har jag skrivit istället för att göra de restuppgifter jag egentligen borde ha gjort. Jag har också inte bemödat mig om att ange källa någonstans i texten, men för den som betvivlar de faktauppgifter jag anger så är ni varmt välkomna att använda valfri sökmotor/litteratur och bestrida mina påståenden. Slipsnazister och manschauvinister får dock finna sig i att inte bli tagna på allvar. I texten används också en hel del grova ord och en förvirrande blandning av pronomen. Så kan det bli ibland.

Det finns många olika trender i samhället idag som oroar mig. En är tendensen som människor har att gömma sina fördomar och egentliga åsikter bakom mer neutrala och politiskt korrekta termer. Istället för att rakt ut säga att man tycker att invandrare är läskiga och otrevliga och bli anklagad för att vara det man är (främlingsfientlig, xenofob, islamofob, rasist, kalla det vad fan du vill) så kan man använda sig av termer som "kulturnationalist", "mot en oansvarig massinvandring" eller "för svenska värderingar".

Men nu ska det här inlägget inte handla om några slipsnassar som är riksdagskåta, det kan vi ta en annan gång. Det här inlägget ska handla om ett liknande beteende, ja, man kan rent ut säga att det löper parallellt med det första exemplet, som tyvärr är mycket mer vitt spritt och accepterat.

Folk som säger att de inte är feminister. Eller, i en del fall till och med att de avskyr feminister. Däremot så är de alltid "för jämställdhet mellan män och kvinnor". Jaha. Då är det väl ingen fara på taket, eller? Jag menar, de är ju för jämställdhet i alla fall, trots att de inte är feminister? Vad är problemet?

Problemet ligger i själva definitionen av vad en feminist är. Efter att vad jag har förstått så är den etablerade definitionen av en feminist för många människor numera någon av följande varianter:

A. En person som tycker att kvinnor är bättre än män och därför förtjänar att bestämma över män.

B. En ful, ofta tjock, bitter kvinna som blivit lesbisk för att inga män vill ha henne och numera hatar män.

C. En fullständigt rabiat tokkärring som vill kapa snoppen på alla män.

D. En kombination av alla ovanstående.

Samtidigt har jag, ohipp som jag är, inte hängt med i tiden och använder mig fortfarande av den gamla tråkiga versionen (som återfinns under feminism i Svenska Akademiens Ordlista):

Rörelse för kvinnors jämställdhet med män.

En lite mer detaljerad definition återfinns i Nationalencyklopedin:

feminism, rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön. Vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet. I Sverige introducerades begreppet av Frida Stéenhoff 1903 och betecknade länge en mer radikal hållning än t.ex. kvinnosakskamp och jämställdhetspolitik. Där företrädare för de båda senare hävdar kvinnors lika rättigheter med män inom de samhälleliga ramarna kräver företrädare för feminismen en mer grundläggande och strukturell samhällelig förändring.

Den är också trevlig, för den pekar direkt på större delen av problemet, som jag ser det. Den berättar för det första att det finns flera olika sorters feminister och vad deras övergripande mål är. Den här biten har de flesta av dessa "feministofober" som jag hädanefter kommer kalla dem, redan greppat (de har ju lyckats identifiera hela 3 olika subtyper av feminster och deras respektive blandraser, se den första av definitionerna). Vad de inte har lyckats begripa är att det där övergripandem målet att "förändra maktstrukturer knutna till kön" för de allra flesta feminister inte handlar om att förtrycka män som en hämnd för att kvinnor blivit förtryckta ända sedan någon kom på idén att bli bofast och odla spannmål. Nej, det gemensamma för feministerna är ju att "man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet". För majoriteten handlar det om just det där med att upphäva diskriminering. Förändra misstänker jag står med där av två anledningar, dels för att det finns feminister som anser att all diskriminering inte går att bli av med, dels för att det faktiskt existerar sådana där tokkärringar som hatar kvinnor. Det märkliga är att just den bilden av feminister och feminism i så stor utsträckning tillåts färga folks uppfattning i frågan.

Eller, det är ju inte så märkligt egentligen. Som de flesta som läst något i stil med genusvetenskap, socialpsykologi eller liknande vet, så handlar mentala föreställningar mycket om normer och normavvikande. Vita män är normen i vårt samhälle och innehar högst status. Därför kan vita män slå sina fruar, våldta och mörda utan att man för den delen kommer att skapa en massa fördomar om att alla vita män slår sina fruar, våldtar eller mördar. De vita män som gör det är avvikelser. Kvinnor, däremot, är per definition redan avvikande och har lägre status. Därför identifieras de också lättare med stereotyper som är negativa. Det är mycket enklare för oss vita män att anta att snoppkapande och manshat i en större grad är representativt för feministers åsikter än vad våldtäkt är för att vara en vit man. Man har inte gärna negativa fördomar om sin egen grupp. Man vill heller inte gärna erkänna att man har fördomar överhuvudtaget. Då erkänner man ju helt plötsligt att man inte är en helt rationell, logiskt tänkande varelse, utan att saker som kultur, uppfostran och känslor också har någon typ av inverkan på hur man bemöter och värderar andra människor.

Dessutom är man ju helt plötsligt också medskyldig till de där problemen som man inte riktigt vill erkänna att de fortfarande finns. Om vi återgår till NE:s definition där man visar på att man förr i tiden gjorde skillnad på feminist och jämställdhetspolitik/kvinnosakskamp, med den skillnaden att "där företrädare för de båda senare hävdar kvinnors lika rättigheter med män inom de samhälleliga ramarna kräver företrädare för feminismen en mer grundläggande och strukturell samhällelig förändring". Här får ju de där "för jämställdhet, mot feminism"-typerna vatten på sin kvarn, tror de i alla fall. Det beror i så fall antingen på att de inte är läskunniga eller inte kan någonting om feminismens historia. Ja, eller på en rent generell tendens hos människor att bara söka ut sådan information som bekräftar de åsikter vi redan har, för det är enklast så.

Nå, först och främst så vill jag rikta er uppmärksamhet till den här biten av definitionen: "I Sverige introducerades begreppet av Frida Stéenhoff 1903 och betecknade länge en mer radikal hållning". Nyckeln för att förstå den här meningen är årtalet 1903, imperfektformen betecknade och ordet länge.

1903 hade vi inte kvinnlig rösträtt i Sverige. Faktum är att kvinnlig rösträtt då bara existerade på några få brittiska ökolonier, Isle of Man, Nya Zeeland och i Australien. I Europa var det här fortfarande ett mycket suspekt påhitt vars ivrigaste påskyndare var borgerliga kvinnor (s.k. suffragetter) som hade både tid och pengar över till att engagera sig i sådant där som lika rösträtt och arbetsrätt. För bond- och arbetarkvinnor som var tvungna att arbeta för skitlöner i vilket fall, och ta hand om sin karl och sina sju barn när de kom hem, var frågan inte riktigt lika angelägen, och på den här tiden var socialisterna i många länder rädda för att man om man drev frågan om rösträtt även för kvinnor och inte bara för alla män, så skulle man inte få någondera. Man var också bekymrad över att kvinnorna skulle kunna driva ner lönerna. Överlag kan man säga att det inte fanns mycket för kvinnorna att hämta hos vänstern på den tiden.

De borgerliga kvinnorna, å andra sidan, ville också bestämma, läsa på universitet och söka arbete på samma villkor som männen, en idé som vann gehör också hos många manliga liberaler. Men ordet feminism och feministerna skrämde många på den här tiden. Man pratade hellre om kvinnosaksfrågan i Sverige, för redan då hade vi en tradition av att inte vara så extrema i vår politik. Feminism antydde nämligen en mycket allvarligare sak än att kvinnor skulle få möjligheten att bestämma och arbeta på samma villkor som männen, nämligen att de faktiskt skulle göra det också! En skräckinjagande tanke!

Här antar jag att det blir lite svårt för en del att förstå skillnaden mellan de här båda idéerna. Jag ska därför illustrera dem lite tydligare. Kvinnosaksfrågan innebar (i alla fall för männen) om man ska vara cynisk, att;

Kvinnor fick rösta. Om de nu nödvändigtvis ville. De fick ställa upp i valen också. Faktiskt. Om de nu känner att de måste. I undantagsfall kanske de till och med kan ta sig i in i riksdagen och leka med de stora pojkarna.

Kvinnor fick läsa på universitet och ta examen och söka jobb. Med vissa förbehåll. Ja, inom vilka yrkesgrupper som helst kan man ju inte släppa in oberäkneliga fruntimmer, det säger ju sig självt!

Feminism å andra sidan, innebar att;

Kvinnor röstade. De uppmuntrades till att göra det, precis som männen. De ställde upp i valen och rent statistiskt borde hälften av riksdagsledamöterna vara kvinnor.

Kvinnor läste på universiteten. De tog examen, sökte och fick jobb inom alla yrkesgrupper, eftersom alla yrkesgrupper var öppna för dem.

Hur såg det ut i verkligheten då? Jag menar, man gav ju efter på punkt efter punkt, på papperet i alla fall.

1921 fick kvinnor över 21 och som i övrigt uppfyllde kraven (det fanns ett antal ställda på både män och kvinnor, det där man lär sig om allmän rösträtt i Sverige 1921 i grundskolan är en vacker lögn, men likväl en lögn. Rösträtt för alla medborgare över 18 år infördes 1989 och första valet där samma regler då som idag gällde var alltså 1991) rösträtt. Resultatet? En kvinna i första kammaren, fyra i andra kammaren. På den tiden fanns det 150 ledamöter i första kammaren och 230 i andra kammaren. Representationen var alltså ganska kass. 1933 hade det gjorts enorma framsteg, dock! Kerstin Hesselgren var fortfarande ensam i första kammaren, men det fanns numera hela fem (!) kvinnor i andra kammaren, en ökning med 25% på tolv år och tre val!

På yrkesfronten såg det dock kanske lite bättre ut? Redan 1873 var det faktiskt tillåtet för kvinnor i Sverige att läsa på universitet (Sveriges första kvinnliga högskolestudent var dock Betty Pettersson, som började läsa på dispens från kungen för att börja läsa redan 1872). På den tiden fanns dock inga studielån, och få kvinnor hade de ekonomiska medlena för att kunna ta en högre examen. Ja, och så hade de inte rätt till högre statliga jobb heller, vilket försvårade situationen ytterligare, och på den tiden var det ganska fritt fram att diskriminera bland jobbsökande i vilket fall. 1888 fick vi får första kvinnliga läkare i Karolina Widerström, 1892 fick hon sällskap av Hedda Andersson. 1908 får vi våra två första kvinnliga poliser (som visserligen mest jobbade med vård av kvinnor och barn som kom in på stationen). Först 1958 sätts kvinnliga poliser in i ordningstjänst (dvs. får de vara poliser "på riktigt"). KTH öppnade för kvinnor som ordinarie studenter först 1921, och den första blev Brita Snellman (i ärlighetens namn bör nämnas att sex kvinnor hade beviljats dispens innan, och Agnes Magnell var den första kvinnliga arkitekten, men som student på dispens så kunde hon dock inte formellt ta sin examen). Den första kvinnliga ingenjören var Vera Sandberg, som tog sin examen vid Chalmers 1917 (och har gett namn åt Chalmerspexet Vera) och den första kvinnliga civilingenjören var Greta Woxén (då Westberg) 1928, av studiekamraterna på KTH kallad Electric Girl. Föga förvånande gick jämställdhetsprocessen trögast inom det militära, där kvinnor fick tillträde till alla arbeten inom försvarsmakten först 1989.

Jag vet inte hur det är med er, men någonstans känner jag att det där med formell jämställdhet inte riktigt verkar fungera så bra för sig. Det är egentligen fantastiskt, att man trodde (och fortfarande tror) att man genom att lagstifta om något ska kunna radera problemen helt. Av någon anledning brukar den inställningen bara finnas hos folk när det gäller sådana här lagar om olika typer av diskriminering och sånt. Andra saker, som rån, mord och stöld, som det varit lagstadgat om väldigt länge, verkar man däremot ha förståelse för att de inte försvinner över natten bara för att man klubbar igenom en ny lag i riksdagen. Av någon anledning tror man att folk har mycket lättare att ändra sitt beteende i fråga om diskriminering efter kön, etnicitet, religion, sexualitet och så än vad gäller stöld, misshandel och fortkörning.

Det verkar som att den idéen inte fungerar så bra. Det verkar som om det trots allt fortgått olika typer av diskriminering och förtryck av kvinnor under hela 1900-talet (och så än idag...) trots att orden på papprena och i lagböckerna blivit finare och finare och du knappt hittar en människa idag som inte säger sig vara för jämställdhet.

Det verkar som att det inte räcker att bara vara för jämställdhet.

Det är, så klart, en skitjobbig insikt för folk. Att de inte bara behöver säga "man ska inte diskriminera kvinnor", utan att de aktivt måste sluta med och hjälpa till att motverka det. Asjobbigt. Speciellt för män, då de, om de nu bemödar sig att sätta sig in i frågan, vid någon tidpunkt tvingas inse att de i egenskap av män är en del av den här läskiga kompisklubben som teoretiska feminister benämner Patriarket. Det är inget kul. Ingen vill höra att de är en mobbare, att de skulle döma folk efter deras kön. Jag är ju för jämställdhet, vad mer begär du? Det är ojuste ("oschysst" för er yngre läsare) att komma här och påstå att jag är en del av problemet!

Nej, där sätter Freuds berömda skyddsmekanismer helt plötsligt in (Freud förresten, jag är så förbannat trött på honom inom genusforskningen. Han är överallt, och inte fan är det de vettiga delarna av hans teorier som används till största delen, nej det är penisavund och drömtydningar och katharsis och annat trams som resten av vetenskapen övergav för trettio år sedan) och ger upphov till en hel drös fantastiska reaktioner.

Man börjar med, att i olika utsträckning, förneka (denial) att man överhuvudtaget betett sig på något ojämställt sätt någon gång. Man kan absolut inte komma ihåg några tillfällen då så hänt (repression) och om det nu har hänt så var det ju bara på skoj (rationalization)! Man känner sig hotad, men man vet inte riktigt av vad eller vilka, men så står de där. Feministerna. Och har mage att säga att jag, som är för jämställdhet, skulle vara en del av det där patriarkatet (vad det nu är...)! Nej, det tycker jag inte om. De måste vara mot jämställdhet själva, måste tycka att deras kön är bättre än mitt (projection)!

Och sedan ser man på TV, och läser i tidningarna och på nätet. Ja, inte artiklar om diskriminering som fortgår, om lönegap eller om ojämlikhet i hemmet. De sorteras bort (denial, repression) ur minnet. Det som stannar kvar är intrycken av de där feministerna som är riktigt arga, helt jävla bindgalna, rent ut sagt. De får utgöra arketypen för uppfattningen av vad en feminist är och vad de står för. För att känna mig duktig går jag med i facebook-gruppen "Riktiga män våldtar inte" utan att fundera ett ögonblick på varför män som ansågs som riktiga män, tills den sekund de uppdagades som våldtäktsmän, våldtar. Nej, de var nog inga riktiga män trots allt. Feminister däremot, vilket jävla pack. Bitterfittor som inte fått ligga på åratal, allihopa. De är bara ute efter hämnd på männen. Vad fan ska de hämnas på mig för? Jag är ju för jämställdhet. Vad är på TV? Damfotboll? Fy fan, kan de inte visa någon riktig fotboll istället? Lesbiska är de visst allihopa, damfotbollsspelarna. Synd på hon högermittfältaren där, hon är jävligt snygg. Jävlar som tuttarna flyger när hon löper längs kanten. Hade hon bara fått känna på en riktig karl istället för en massa fitta hade hon säkert inte varit så jävla "kapa snoppen"-tokig som de är, lebbarna.

Nej, inte kan man vara feminist inte. Man vet ju hur feminister är.

Och så sprider sig den här, nya föreställningen om feminister, bland män, och även bland kvinnor, för fortfarande uppfostras kvinnor till stor del att fiska efter bekräftelse från män. Och är man feminist så får man ingen bekräftelse. Nej, det är säkrast att bara vara för jämställdhet, så att man inte blir uppfattad som en surkärring, för då vill ingen jobba med en, och så får man inga vänner eller pojkvänner eller ens ett någorlunda trevligt engångsligg (även om man kan få ligga med folk som vill visa feministfittan vad en riktig karl går för, men efteråt känner man sig så tom, var finns respekten, ömsesidigheten?). Nej, inte vågar jag säga att jag är feminist inte, man vet ju hur de är...

Härifrån är steget sedan inte så långt till att göra feminist till ett allmänt skällsord som är praktiskt att ta fram så fort en kvinna försöker påpeka något hon uppfattar som ojämlikt.

"Är du feminist eller?"

"Nej, nej, jag bara tänker på att..."

"För på den här arbetsplatsen har vi en jämställdhetspolicy"

"Jo, jag vet, men..."

"Men vadå? Tycker du att jag förtrycker dig på något sätt?"

"Nej, alltså, det var inte så jag menade..."

Ja, ni fattar. I en enkel handvändning har man, fostrad och formad som man är av oerhört sega kulturella normer, med hjälp av en knippe skyddsmekanismer som bildar ett par rejäla skygglappar, skapat sig en sits där man kan sitta på sin feta röv och vara för jämställdhet, inte behöva göra något för att bevisa det (herregud, man behöver inte ens vara för det på riktigt, man behöver bara säga det för att få ligga eller för att se bra ut inför andra!) och så fort man ifrågasätts åtnjuter man ändå en moralisk seger genom att utmåla sig själv som ett offer för en orättvis anklagelse som grundar sig på att den där tokiga feministen är bitter och avundsjuk för att hon själv inte är så bra som jag, trots att det är jämställt idag i samhället, vilket då egentligen bara bevisar att kvinnor inte är bättre än så här. Inte ens när vi ger dem exakt samma chans lyckas de få samma lön när de förhandlar med chefen. Skyll er själva. Det är inte mitt fel. Jag är ju för jämställdhet.

Jag vägrar gå med på det här. Jag vägrar sluta kalla mig för feminist bara för att ordet fått negativa associationer tack vare människor som innerst inne inte verkar bry sig så mycket om den där jämställdheten de påstår sig vurma så varmt för. För mig så känns det ungefär som att man skulle sluta använda orden demokrati och demokrat för att det används av totalitära stater, som Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea, och istället säga att man är för folkstyre. Ingen skulle ens komma på tanken att låta undantaget forma definitionen för normen i det fallet. Men i fallet feminism och feminist går det tydligen bra. Där är det helt okej att låta en liten högljudd minoritet av manshatare utgöra typexemplet för vad en feminist är och på så sätt rättfärdiga sitt passiva motstånd till att jämlikhet (en liten not, jag avskyr ordet "jämställdhet", det uppfanns, om jag inte missminner mig, av nån moderat bara för att man tyckte jämlikhet var för starkt laddat och skulle få folk att börja kräva jämlikhet på andra områden också, vilket kändes alldeles för revolutionärt) mellan män och kvinnor uppstår på riktigt.

Jag tänker inte ge mig trots att jag blir förlöjligad och bortviftad när jag kallar mig feminist. Jag tänker inte ge mig trots att jag ser fler och fler unga kvinnor som tar avstånd ifrån ordet av okunskap,malplacerad stolthet och rädsla, för att de anammat patriarkatets nya "definition" av feminism som något ojämlikt och dåligt, ett uttryck för manshat. Jag tänker inte ge mig, trots att män kommer fortsätta att vägra inse att de själva är en del av problemet och påstå att de argument jag anför är utan substans och rent trams som de inte kan förstå att jag som man kan spotta ur mig. Antingen är det något missriktat försök att få tjejer eller så har jag blivit homosexuell. För en riktig man kan jag då inte vara.

Nej, riktiga män är inte feminister.

Riktiga män är för jämställdhet.

Rikskass

2009-10-15T23:12:00.002+02:00

Är vad jag känner att jag är just nu. Ingenting går som det ska. Hoppet står till ett stort brunt brev i facket nästa vecka.

Omväxling förnöjer.

Familjen - Det snurrar i min skalle

Irrelevans

2009-10-10T02:44:00.001+02:00

Jag gråter aldrig nuförtiden,

ingen känsla är överdriven,

bara fördriver tiden.

En mask av mänskligt skinn,

ett skeende som går i spinn,

inga leenden når ända in.

Jag försöker ofta ändra mig,

försöker sakta hitta dig,

alltid så förlorar man sig.

Åt fel håll går det ganska bra,

åt rätt håll kanske någon dag,

det har stått rätt still ett tag.

Vaknar inte när jag borde,

tar inte chanserna jag torde,

samma misstag som jag alltid gjorde.

Går och söker och väntar,

så jag drömmer och längtar,

men jag bränner det jag präntar.

Sprider äggen ur korgen,

vågar mig inte ut på torgen,

kastar nycklarna till borgen.

Sinnet tycker det är lättast så,

man får något att skylla på,

varför springa när man nu kan gå?

Det är skräcken i mitt tunna bröst,

i huvudet en gammal röst,

ensam och värdelös på ålderns höst.

Lögnerna de hopar sig,

över ån och ropa 'hej!',

kommer någon sakna mig?

Så mycket som kan gå snett,

det mesta saknar vett,

rädd att göra fel gör aldrig rätt.

En gång nere på knäna,

nu uppe på bena,

men vill klättra i träna.

Framtiden kan vara svår,

mörker man förutspår,

vettskrämd av gamla sår.

Men liv måste gå före lem,

resten får man ångra sen,

jag måste hitta hem.

Jag ska försöka hålla mig kort

2009-09-23T22:19:00.003+02:00

Jag har egentligen inte tid, men på allmän begäran* skriver jag nu mitt första blogginlägg på väldigt länge. Det kommer inte innehålla något vettigt (så det är ingen större skillnad mot vanligt, alltså) utan mest splittrade stycken utan något egentligt sammanhang annat än att det är saker min hjärna tydligen vill skriva just nu.

Vad gör jag just nu? Vi kan börja där. Jag läser fortfarande till jägmästare, självklart. Vi är nu inne på den tredje och sista helt gemensamma terminen. Om en vecka ska vi få information om de olika inriktningarna, kursval och också om Europaresan som jag tror att man gör i slutet av tredje året. Självfallet krockar detta med ett seminarium jag har, vilket kommer ge mig en till restuppgift eftersom jag misstänker att den där informationen endast kommer ges vid ett tillfälle.

Seminarium? Restuppgift?

Ja, jo, jag läser just nu också Genusvetenskap A - Makt och kön, utöver jägmästarstudierna. Det är på heltid, så det är lite påfrestande att hinna med båda. Hade jag inte varit involverad i något annat utöver det hade det inte alls varit något problem, men nu råkar jag också vara scoutledare (bor du i Umeå? Gillar du barn och friluftsliv? Vill du utvecklas som människa? Bli scoutledare!) och just nu har vi ledarkris i kåren, vilket gör mig en smula stressad och orolig. Speciellt då jag själv känner just nu att inspirationen för vad jag ska göra den här terminen med mina spårarscouter (8-9 år gamla) börjar tryta.

Ja, och regisserar visst ett spex också. Det tar en sisådär 10-12 timmar (minst) av min tid i anspråk varje vecka.

Men! Genusvetenskap. Det är riktigt roligt och intressant. Jag kan störa mig på att kurslitteraturen är en smula (i vissa fall en hel smulpaj) freudiansk i sin utformning och att det är mycket teori och lite empiri jämfört med hur jag skulle velat ha det. Många intressanta frågor väcks och framför allt har det gjort mig mer medveten om förhållandena mellan makt och kön historiskt och idag, vilket jag definitivt ser som en stor vinst för mig personligen. Förhoppningsvis kommer jag också bli bättre på att själv bete mig mer jämlikt (jag har svårt för det där ordet "jämställt", ett fegt hittepå för att dölja andra orättvisor än de mellan könen är vad det är!).

Apropå kvinnor har jag varit singel i över tre år nu, utan tillstymmelsen till en romans under dessa tre år. Det har ju till viss del en rätt bra förklaring, främst lottnummer 300.4 i den tjocka bocken och värnplikten tillsammans med en massa andra små faktorer som det faktum att jag är rikskass på det där med att hitta någon som jag gillar som också gillar mig. Hur gör man? De få gånger det har hänt hittills har det varit kvinnan som så att säga kastat den rödlistade arten i huvudet på mig eftersom jag inte kan se den själv. Nu kanske det anses som en smula ofint att likna en potentiell framtida livskamrat vid en dvärgbägarlav, men de som känner mig bättre vet att jag inte menar något illa med den saken.

Där kommer ett annat problem i dagen. Människor med den där lilla extra sociala kompetensen gör inte jämförelser mellan intelligenta, vackra kvinnor och lavar. Nu var det ju här ett milt exempel om man jämför med de uttalanden och kommentarer som folk i min närhet (både män och kvinnor) får utstå i min ständiga jakt på nästa provokation, ett bättre skämt, nya responser. För att parafrasera Varan-TV:

"Tycker du själv att den är bra eller?"
"..."
"Nej, för det är den alltså inte. Den är fruktansvärd."

Ibland hittar jag dock rätt, och då skrattar folk. Det är kul. Det är inte lika kul när vad det nu än är jag har sagt (ett skämt, en kommentar etc.) snarare gör folk upprörda. Konflikträdd (i den typen av situationer) som jag är tycker jag att det är ganska jobbigt. Men sådant är livet. Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna göra åt saken? Alltid vara tyst? Ta för vana att aldrig svara på någonting utan att först ha tänkt efter i minst 30 sekunder?

Jag vet inte. Problemet är ju ändå mer mångfacetterat än så. Jag kommer med en del bagage, och ingen gillar bagage. Jag vet ju själv att jag helst skulle vilja undvika en romantisk relation med nån som jag. Problemet är ju att den där sorten jag är ute efter, framåt, intelligenta, roliga och (gärna) vackra kvinnor, de är definitivt inte ute efter ett oorganiserat skäggtroll med suspekta idéer, märkliga prioriteringar och finkänslighet som en lokalbedövad val.

Nog om det eländet! Det är inte bara gnäll och ensamhet här uppe i norr. Jag börjar få en del lite närmare vänner nu också, faktiskt. Det är det där med kontinuerligt umgänge och vara en i gänget som spökar, som vanligt. Bristen på fritid hjälper inte.

Och trots att jag är så rastlös så går jag och väntar, förmodligen bara på att bli besviken igen om en månad, men det är man ju vid det här laget van vid.

*insinuation från en logopedstudent.

Viktigt.

2009-08-07T14:34:00.003+02:00

Det var väldigt länge sedan jag skrev här, men nu är sommarlovet slut och det är dags att ta tag i sitt liv igen. Jag ska inleda med att länka till en text jag nyss läst och som jag tyckte var väldigt viktig. Den heter "Anledningen till att jag spelade psykiskt sjuk" av Anna Odell.

Få har nog missat att våra konsthögskolor haft en del väldigt diskuterade elever nu på sistone. Bland annat Odell och Magnus Gustafsson (NUG) på Konstfack och Victor Marx på Kungliga Konsthögskolan. Reaktionen från många har varit "klipp er och skaffa er ett jobb", särskilt vad gäller Odell och Gustafsson. De fick dock uppbackning från sin skolledning medan Victor Marx, som i fullt samförstånd med sin handledare, byggde bostäder åt hemlösa, åkte ut från sin skola när de fick kalla fötter efter Konstfacks "skandaler". I alla tre verkens natur ligger att konstnären gjort något som skulle kunna uppfattas som olagligt. I NUG:s fall är det tämligen uppenbart att det är skadegörelse (jag kan inte säga att jag är jätteförtjust i det verket personligen, men så har jag heller inte sett något uttalande ifrån konstnären om det), Odells verk väcker många känslor, har föranlett ett antal polisanmälningar och förmodligen en hel del hat från "vanliga hederliga människor". Victor Marx skulle eventuellt kunna få några tusenlappar i böter för att han bygger utan bygglov, men det anser jag personligen att det hade varit värt för att få till en ökad debatt i frågan. Debatt var också vad Odell sökte, men jag tror att hon grovt missbedömde en sak: människors syn på psykisk sjukdom. Mer om det senare.

Odell ger i sin beskrivning av händelsen en väldigt annorlunda bild jämfört med vad polis och personal vid St. Görans har påstått. Hon säger att hon stretade emot, men inte på något sätt var så vild, aggressiv och farlig som de påstår. Åklagaren väckte aldrig åtal om misshandel, enligt Odell föga förvånande eftersom ingen som faktiskt var där kunde minnas att hon slagit dem. Hade det hänt hade det inte varit svårt att finna bevis för saken; flertalet vittnen finns, delar av händelsen är filmad, dokumentation av fysiska skador hade varit lätt att säkra. Odell påstår vidare att de enda gångerna hon har blivit behandlad så brutalt, satt i bälte och så vidare, har varit när hon blivit omhändertagen av St. Görans.

Jag är väldigt benägen att tro henne. Varför? För att hon är den i situationen som tjänar absolut minst på att ljuga. Hennes journaler kommer berätta om hon far med osanning rörande omhändertaganden och kontakter som hon haft med andra sjukhus. Andra vittnen kommer berätta om hur hon framstod för dem, videoinspelningen hon använt i sitt eget konstverk (där hon, utifrån de små bitar som syns i det här klippet, inte framstår speciellt aggressiv för mig, som bonus får man se bitar av en uppgörelse med ryssfientligheten i svensk lumparkultur av Oscar Guermoche) kommer att ge sin version av händelsen. Kvarstår gör, för mig, en grupp yrkesmänniskor som helt plötsligt måste rättfärdiga ett alldeles för brutalt ingripande mot en människa de trodde var psykiskt sjuk, men som visade sig vara fullt frisk, och till råga på allt konstnär i full fart att göra ett konstverk om hur psykiskt sjuka behandlas. Det är förmodligen första gången de måste reflektera noga över sin arbetskultur och sina rutiner, för även om någon har klagat tidigare, så "vem skulle tro på en person som enligt journalen är diagnostiserad som schizofren?" som Anna Odell skriver och sätter fingret på spiken.

Psykiskt sjuka är andra klassens medborgare. Vi är rädda för dem, vi förstår dem inte och vi vill helst inte veta av dem. En person med ett brutet ben är lätt att förstå sig på. Det syns utanpå att de har brutit benet, vi kan föreställa hos vad som hänt, hur det känns och hur det påverkar personens vardag. Likaså med de flesta andra fysiska symtom och sjukdomar, hur otäcka de än är. Man kan inte hjälpa att man fått tuberkulos, cancer eller influensa. Det går inte att "skärpa ihop sig, ta sig i kragen och resa sig upp" när man sitter i rullstol. Folk förstår de här grejorna. Folk förstår sig däremot inte på när det är något mer svårgripbart, i hjärnan och, i det oerhört metafysiska konceptet självet som är sjukt. Att inte ha kontroll över sin kropp är något de flesta upplevt, därför kan vi relatera till det. Att inte ha kontroll över sitt psyke är en annan sak. Visst, människor har varit påverkade av allehanda substanser, som alkohol och LSD, men det är självvalt och det går över (i de flesta fall). Att inte räcka till, inte kunna lita på sig själv mentalt, eller helt enkelt inte förstå sig på verkligheten längre, är något som är allt för abstrakt för de som inte upplevt det själva, och för vissa som har upplevt det skapar friskheten ett avstånd ifrån sitt gamla sjuktillstånd, en glömskhet kring vad man upplevde (alla ni som någon gång brutit ett ben i kroppen; försök komma ihåg exakt hur det kändes och hur det påverkade er) och ett förakt för de som inte kan ta sig ur. Man vill distansera sig ifrån det onormala, det stigmatiserade.

Så kommer Anna Odell och trycker upp det onormala i ansiktet på oss. Först vet vi knappt hur eller varför, bara att en tokig konstnär spelat psykotisk och varit så pass galen att de fick sätta henne i bälte och droga henne. Konstnären själv säger ingenting. En massa viktiga människor är jätteupprörda. En massa andra människor är också jätteupprörda. Ett fåtal konstmuppar går till hennes försvar, men vad vet egentligen de om verkligheten? En sak står klart: Anna Odell har lurat hederliga människor och kostat skattebetalarna en massa pengar. Till råga på allt har hon också tagit vårdresurser från människor som är psykiskt sjuka på riktigt. Cynikern i mig undrar hur det gick för denna hypotetiska människa som nu inte fick något bälte eller några droger på Sankt Görans sjukhus, men jag har inte hört några klagomål om det i media.

En del reagerar på vad hon gjort, andra på hur hon blivit omhändertagen. Anna Odell säger ingenting, och kritiken växer stark. Bälte och lugnande är metoder som används inom psykiatrin av en anledning, inget snack om saken. Men, av vilka anledningar i det här fallet? Anna Odell säger att hon inte var våldsam. Betänk om Anna Odell hade varit en demonstrant. Titta på videosnuttarna. Om det hade varit någon vid Göteborgskravallerna som man hade släpat iväg, och sedan frihetsberövat i bälte och drogat med lugnande, då hade det tagit hus i helvete. Men psykiskt sjuka tar man hand om på det sättet. Ingen ifrågasätter om det är det bästa. Ingen ifrågasätter om det behövs i alla de fall det används.

Det finns mycket att läsa om svensk psykvård. Det mesta jag har hittat är tyvärr negativt. De flesta jag har pratat med som har personliga upplevelser, är negativa. Den erfarenhet jag har ifrån den vanliga vården och psykiska problem där är att kunskapen om och förståelsen för psykisk sjukdom är låg, ibland skrämmande låg. Man utgår i första hand i stort sett aldrig ifrån vetenskap, diagnoser eller liknande när man diskuterar det. Man utgår ifrån sig själv, olikheten i tankesätt mellan sig och patienten. Man förstår inte. Man vill nog inte förstå. Det man inte vet far man inte illa av, som det heter.

En del personer har reagerat på att Anna Odell lyckades lura personalen att tro att hon var sjuk och sett det som ett tecken på inkompetens hos personalen. Varför skulle det vara det? Som f.d. psykiskt sjuk och noga förberedd visste Anna Odell precis hur hon skulle bete sig för att verka övertygande. Och vem fan vill ha en vård där personalen först tar ställning till om personen bluffar eller inte? Inte jag i alla fall. I mina ögon hade det varit mycket värre om personalen hade gissat att hon försökte bluffa och handlat därefter än tvärtom, för vad hade hänt då om det inte var en bluff? Tyvärr finns den sortens personal och attityd inom psykiatrin hos vissa, men tack och lov inte i det här fallet. Däremot verkar det som att det fanns en annan attityd som är snudd på lika otrevlig: "stretar de emot, lägg dem i bälte".

Personalen på St. Göran blev fly förbannade efter det här (läs bara dåvarande överläkare David Eberhards replik, som osar av sårade känslor och aggressivitet. Notera också hur han beskriver händelseförloppet och försöker rationalisera deras agerande). Var det för att deras stolthet var sårad, att de inte kunde avslöja bluffen? Lite, kanske, men tar man stolthet i sådant är man nog i fel bransch. Var det att Anna Odell tog upp tid och resurser och skrämde folk, som de hävdar? Till en viss del, antar jag (även om jag fortfarande letar efter artikeln där någon som blev skrämd intervjuas personligen, inte en chans att kvällstidningarna inte skulle haka på en sådan grej), men inte till största delen. Nej, mest av allt tror jag att de blev rädda för att de behandlade en frisk person på samma sätt som de skulle ha behandlat en sjuk. Helt plötsligt hade det ju varit "en av dem" som låg där i bältet. Och vad hade de själva tyckt om det? Vad hade de själva sagt om det? Hade personen i fråga varit psykotisk hade ju inte en jävel brytt sig, ingen hade protesterat och det hade inte blivit något efterspel. Nu var det en frisk, beräknande person som uppenbarligen var ute efter att sätta dit dem, och de hade gått rakt i fällan.

Annars finns det inte så mycket som förklarar vårdpersonalens extrema upprördhet enligt mig. De gjorde fel och de försöker rationalisera sitt handlande. Varför satte vi henne i bälte? Hon var våldsam. Var hon våldsam? Ja, annars hade vi ju inte satt henne i bälte. Klart hon var våldsam. Alla vet ju hur tokiga mediakåta konstnärer är, eller hur? Hon ska bara ha! Hade de inte haft något att dölja, något som skrämde dem, hade de ju helt enkelt kunnat luta sig tillbaka på sitt handlande och säga att det var korrekt, skicka räkningen till Odell (som hon och Konstfack bör betala, eftersom hon faktiskt har kostat resurser) och eventuellt polisanmäla för att kolla lagligheten i skeendet och annars gå hemma och svära för sig själva. Det vore ett rationellt och professionellt beteende. Inte att gå ut i media och kalla Anna Odell för en pajas och andra okvädesord. När man är i en sådan position och vet att man har rätten på sin sida ber man inte den andre att dra åt helvete, utan att lämna platsen. Man går inte ner på samma nivå. Man slår inte tillbaka. Men det gjorde de.

Och andra var inte långsamma att haka på. Hatet mot Odell spreds som en löpeld genom landet, på internet, i tidningar, vid eftermiddagskaffet. Spärras in, känna på hur det var att vara psykiskt sjuk på riktigt (vilket det ju senare visade sig att hon visste hur det var) och till och med misshandlas var det folk som förordade. Jämfört med andra rejäla slöserier med skattepengar (exempelvis tunneln genom Hallandsåsen, som måste ha kostat tusentals gånger mer i onödiga utgifter än Odells lilla tilltag) så stod hatet i en oförklarlig proportion mot den faktiska kostnaden. Varför denna reaktion? Kan det vara så att det är något annat som ligger bakom det hela?

Jag tror det. Rädsla och förakt. Rädslan kring psykisk sjukdom och alla tabun kring det. Ovissheten kring vad som händer med en om man blir psykiskt sjuk. Vad gör de med en om man får cancer? Opererar och medicinerar. Om man får en psykos? Binder fast och drogar ner. En gnagande känsla av att det är en behandlingsmetod som för de flesta mer ger associationer till A Clockwork Orange och Gökboet än till vad de hoppas att den svenska psykvården 2009 består av. Föraktet mot Anna Odell som person. Vem tror hon att hon är? Vem gav henne rätt att göra så? Istället för att konfrontera sig själv med frågan "vad gör vi med våra psykiskt sjuka egentligen?" så projicerar vi känslor på henne, avhumaniserar henne, ger henne motiv och tankar hon inte har. I våra ögon blir Anna Odell en effektsökande egoist som vill spela offer och martyr för att bli känd.

Anna Odell behöver inte spela offer, för hon har redan varit ett. Hon vet hur det känns. Hon har varit där nere, djupt i helvetet som kallas psykisk sjukdom (ett helvete som är så mångfacetterat, så olika från person till person att det känns hemskt att slå ihop det till en enda kategori, men jag gör det för enkelhetens skull). Ändå gick hon frivilligt tillbaka dit, för att hon visste att det var viktigt. Hon kunde inte veta hur det skulle gå, vart de skulle ta henne, hur de skulle behandla henne. Hon kunde lika gärna ha kommit till ett annat sjukhus, ett av dem som bemött henne bra. Nu blev det inte så, men ändå höll Anna Odell käft. Det är väl det som imponerar mest på mig i historien. Det hade varit så enkelt för henne att gå ut i media, berätta om sin bakgrund, om sin idé, sina motiv, och helt plötsligt ha en lite större chans till sympati hos gemene man. Men hon vägrade. "Inte förrän utställningen är klar", sade hon och lät folk fortsätta att spy sin galla över henne. Många hade nog inte vågat om de vetat att hon varit psykiskt sjuk på riktigt innan hon började på Konstfack. Många hade nog skämts rejält. Men hon lät stormen blåsa ut, grundmura bilden av henne som en effektsökande rättshaverist. Nu är den svår att ändra på. Nu bryr sig folk inte lika mycket längre. Nu är det skitsamma.

Anna Odell hoppades att väcka debatt om psykiatrin. Men den var för läskig för oss att prata om, på ett så direkt och personligt plan, så vi debatterade konsten istället. Här gjorde hon en missbedömning av människors mognad i frågan, tror jag. Jag säger inte att det hon gjorde var rätt. Jag säger inte heller att det var moraliskt försvarbart. Men hon gjorde det, och för att hon gjorde det så förtjänar hon en kram, om jag någonsin träffar henne och hon vill ta emot den.

Från en tågluff.

2009-06-10T10:38:00.006+02:00

Jag hoppas verkligen att folk kommer uppskatta det här inlägget. Man vet inte hur mycket man saknar ett svenskt tangentbord tills man [kar utomlands och maste sitta och trycka alt+132, alt+134 och alt+148 hela tiden for att fa tag i de dar bokstaverna som saknas. Darfor (och for att internetcaféet ar snordyrt) sa kommer jag att halla mig kort. EDIT: Jag orkar inte. Ni for fylla i prickarna sjalva sa lange.

31 maj: Far vi till Skavsta och flog till Edinburgh. I Edinburgh moter vi wotmaniacs och har trevligt pa en pub innan vi letade upp ett vandrarhem.

1 juni: Vi gar pa National Gallery of Scotland, Edinburgh Castle och jag och Hasse tar oss upp pa Arthur's Seat. Den har gangen ar Prins Charles pa besok i Edinburgh, sa jag har fortfarande inte fatt besoka det dar andra slottet. Jag anar en komplott hos det brittiska kungahuset, riktad mot min person. Vi tar ett nattag mot London.

2 juni: Tar vi oss till vart vandrarhem i London och gar pa London Zoo.

3 juni: Jag och Hasse gar pa British Museum och ser pa vaggmalningar, mumier och sant. Ungraren bestammer sig for att aka hem. Pa kvallen ser vi Terminator: Salvation (eller Terminator: Renaissance som den heter i Frankrike). Den ar battre an sitt rykte.

4 juni: Ungraren aker hem, trist. Jag och Hasse forvirrar oss i London centrum, hittar av en ren slump Trafalgar Square och National Gallery of Britain. Mumma! Pa kvallen beger vi oss mot Harwich och farjan till Hoek van Holland. Eftersom jag ar en arlig (naja, jag ska val snarare saga att jag inte fattade battre...) sa lamnar jag fram mina knivar till tullpersonalen, och de konfiskeras (eftersom knivar tydligen ar olagliga i Storbritannien da knivvaldet bland ungdomar har okat drastiskt, jag fick inget bra svar pa hur man gjorde nar man koper en kniv i affaren, dock, eller nat annat vettigt. De trodde inte heller att morakniven var en arbetskniv... Det ar ett fantastiskt system de hade dar i tullen, dar det bygger pa att man ar arlig med att man har med sig "farliga" grejor. Jattesakert. Verkligen. "Hej, har du nagot farligt med dig?" -"Jo, jag hade tankt att spranga hela javla baten i luften, sa jag har femtio kilo trotyl i vaskan. Typiskt att ni skulle fraga om den saken... dar akte jag dit!"), jag blir sur, men tack vare galghumor klarar jag biffen.

5 juni: Anlander vi i Hoek van Holland. Vi tar taget till Amsterdam, tar oss till vart halvskumma hotell/vandrarhem. Jag foljer med tre irlandare, en amerikan och en australiensare ner pa stan och besoker en coffeeshop. Tamligen overskattat. Sedan skulle vi ga pa klubb, men det var apdyrt, sa jag akte hem och sov istallet.

6 juni: Vi akte kanalbat och kopte och spelade ett spel dar man raddar gnomer i en ubat. Vi forlorar hela tiden.

7 juni: Sondag. Allt ar stangt, upptacker vi. Vi irrar runt lite i centrum, jag hittar en bokhandel som saljer teaterbocker och koper en mycket trevlig sak (vissa MESK:are kommer inte ha lika kul at den, misstanker jag) som heter The Director' s Craft. Kanns bra. Har snart last ut den ocksa. Mycket ar alldeles for tidsodande och komplicerat for att gora, men jag kommer ha stor nytta av den anda. Det har kan ocksa ha hant nan annan dag. Det ar lite luddigt. Allt var ju stangt.

8 juni: Vi tar taget mot Paris. Paris ar regnigt. Vandrarhemmet ligger nagonstans langs en jattelang gata och vi gar sjalvklart at fel hall. Till slut hittar vi dit.

9 juni: Vi beger oss in i centrum for att ga pa Louvren. Louvren ar stangt. Vi beger oss istallet upp i Eiffeltornet och drar sedan forbi Triumfbagen och Montmartre med Sacre Coeur. Pa kvallen deltar vi i en pubquiz och vinner inte. For mycket film och popularkultur, for lite krig, tag, fantasy och skog. Vi blir ocksa lurade pa en restuarant som verkade billig, men drickan var dyr och riset ingick inte i priset!

10 juni: Idag. Nu ska val anda inte Louvren vara stangt. Min internettid ar slut och jag ska ga och vacka Hasse, som tagit en tupplur efter frukosten.

Sparka etablissemanget i familjelyckan: rösta på mig!

2009-05-26T22:55:00.007+02:00

Jajamensan! Allas eder Skalman ställer upp i valet till Europaparlamentet, vilket är helt emot min egen ideologi, visserligen, men jag gör det ändå, av en väldigt enkel anledning: sättet det parlamentariska systemet är uppbyggt på.

Nämligen, procent giltiga röster. Jag ska ge en mer ingående förklaring:

I ett val i Sverige har man i regel fyra alternativ, man kan

A. Rösta på ett etablerat parti.
B. Rösta på ett oetablerat parti.
C. Blankrösta.
D. Inte rösta alls.

Det här är det de flesta tror och vad politikerna tutar i oss. Det är, självklart, fruktansvärt fel, och ett sätt att hålla systemet igång utan att någon större förändring någonsin sker. Hurdå?

Jo, om man väljer alternativ A, att rösta på ett etablerat parti, så stödjer man inte bara själva systemet, utan också de som redan idag styr och ställer. Visst, man kan välja mellan den borgerliga regeringen och den något mindre borgerliga oppositionen (ibland är det tvärtom), men i grund och botten ger man sitt fullhjärtade stöd till den elitistiska överklass utan verklighetsförankring som har blivit våran nya adel; politikerna i riksdagspartierna (och de andra större, etablerade icke-riksdagspartier som faktiskt finns). Om man vill ha en bättre värld är det här inget egentligt alternativ, anser jag. Men är man nöjd med hur det ser ut idag så får man göra så. Till skillnad från en hel del av dem där uppe i riksdagen och parlamentetet så är jag av den åsikten att man ska få tycka som man vill.

Väljer man alternativ B, att rösta på ett oetablerat parti, så är det visserligen en bra protest mot de som bestämmer just nu, men man stödjer ju fortfarande ett parti, vilket är dåligt. Så fort de kommer över fyraprocentsspärren så blir de lika goda kålsupare de också, om de nu inte var helt rabiata extremister från början (som det där partiet som valt en giftig växt till sin symbol och som sjunger glada sånger om Palmemordet på sina fester), vilket är etter värre.

C, blankrösten, är idag det stora, etablerade sättet att visa sitt missnöje, till politikernas stora förtjusning. En blankröst räknas ju nämligen inte, tvärtemot vad folk tror (utom vid folkomröstningar, där en blankröst är ett giltigt "varken ja eller nej"). Däremot redovisas blankröster separat bland de ogiltiga rösterna, räknas in i röstdeltagandesiffran (tror jag) och tas som ett bevis på att folk fortfarande tror på systemet, men inte hittade något vettigt alternativ den här gången, trots att jag förmodar att flera av blankröstarna gör så både för att protestera mot regeringen såväl som systemet. Problemet med blankröster är just att de är ogiltiga. Om alla röstar blankt utom Pelle som röstar på Toknazism hela dan-partiet (en röst i riksdagsvalet 2006) så får Toknazism hela dan-partiet alla platser i Riksdagen, eftersom de får 100% av de giltiga rösterna. Obra.

D. Inte rösta alls, såsom soffliggare och anarkister har för sed att göra. Det här är effektivt på så sätt att det visar ett starkt missnöje mot systemet. Det är ineffektivt på så sätt att om alla ligger hemma utom Pelle (ständigt denna Pelle!) så får Toknazim hela dan-partiet alla rösterna igen. Man ger så att säga mer spelrum åt andra extremister med fel färg på flaggan (dvs. inte svart. Svart är snyggt. Alla gillar svart. Jävla piratparti att sno vår flagga!).

Därför lanserar jag nu det otippade förslaget E:

Använd de blanka valsedlarna för vad de är till för! Idag när jag gick och röstade och tog fram en blank valsedel så utgick till och med valarbetarna ifrån att jag skulle rösta blankt! Det är ett beklagligt symtom på hur dåligt förankrat detta är i folk: DE BLANKA VALSEDLARNA ÄR TILL FÖR ATT SKRIVAS PÅ!

Hur gör man då? Jo, man skriver en partibeteckning och ett namn, och sedan så röstar man som vanligt. Detta gör att ens röst både är en protest och räknas på samma gång, man stjäl alltså stöd ifrån de etablerade partierna så att de halkar allt närmare fyraprocentsspärren och helst av allt under den, vilket verkligen tvingar dem att omvärdera sin politik samtidigt som det blir uppenbart att systemet inte längre är tillräckligt, att folk vill ha något annat. Det är som att äta kakan och ha den kvar, helt enkelt. Jag tycker självklart att ni ska rösta på mig, för jag har ju bra åsikter, är en vettig person, ganska rolig och har en helschysst mustasch, om jag får säga det själv. Hur gör man då? Som tur är hade jag med mig min kamera, så jag har gjort en liten guide till hur man röstar på mig i valet!

Du behöver:

Ditt röstkort
Legitimation

Allt annat finns på plats. Gå till vallokalen, ta en blank valsedel och skriv

Anarkisterna
Oskar Wallströmer (eller annat valfritt namn, det behöver inte nödvändigtvis vara jag, det kan vara ditt eget, din bästa kompis eller din hemliga förälskelses namn, vad vet jag. Det viktiga är att Anarkisterna är korrekt stavat för att rösterna ska läggas ihop. Den som sedan får flest namn under Anarkisterna om vi nu kommer in i parlamentet, blir den som erbjuds platsen. Man kan ju också skriva något annat, till exempel "Var är min sko"-partiet. Principen är det viktiga: att man stjäl röster ifrån etablissemanget).

Så här kan det se ut:

Sedan lägger du valsedeln i det anvisade kuvertet:

Sedan går du till de valarbetare som finns där, lämnar kuvertet till dem, visar legitimation och ger dem ditt röstkort. De kommer nu lägga kuvertet i ett större kuvert:

...och slutligen lägga det i valurnan:

Taadaa!

Kom ihåg: Hur du än röstar så vinner regeringen, men en röst på mig är en mindre på etablissemanget, och jag lovar dyrt och heligt att inte bli en av dem, utan vara trogen mina anarkistiska ideal, även om jag nu skulle gå och vinna hela rasket. Och då blir det liv i luckan!

Vad ska du bli när du blir stor?

2009-05-13T13:09:00.002+02:00

-Cynisk, bitter och ensam.

-Men, inte vill du bli det?

-Nej, men de säger ju att man ska satsa på det man är bra på.

De som kallar sig för realister är pessimister som fortfarande är blåögda nog att hysa en strimma hopp.

Vi är den vulgära generationen. Vi är extremister, apatister, egoister. Vi tar inte ansvar för våra beteenden. Vi bryr oss inte om andras. Vi läser allt men vi förstår ingenting. Vi är tunnelseende, inseende, utseende. Vi är barnen som aldrig fick vara barn. Vi är de vuxna som vägrar vara vuxna. Vi har alla rättigheter. Vi har inga skyldigheter. Vi har inga ideologier, inga filosifier och helst inga åsikter. Vi ser dit näsan räcker, går dit bilen står, super när vi kan. Vi är ögontjänare, otrotjänare, personliga tränare. Vi är glasbiten som punkterar ditt hjul. Vi är spyan som befläckar ditt trapphus. Vi är snabbmatsskräpet, obekymrade, tre meter ifrån papperskorgen. Vi är alltid "någon annan". Vi är bara vi när det lönar sig. Vi är impulsiva, presumptiva, vegetativa. Vi har aldrig gjort fel. Det är inte vårt fel, det är ert fel. Någon annans fel. Vi är merkantila, infantila, intifada. Vi är postmoderna, vi är tidlösa, vi är dada. Vi hatar igår, vi älskar idag och vi är ambivalenta om imorgon. Vi är yta, vi är ha, vi är ta.

Vi är den vulgära generationen. Det skiter vi i.

Ingenting är länge sedan

2009-05-01T23:58:00.003+02:00

Kan jag ju försöka inbilla mig i alla fall. Det var ganska länge sedan jag skrev här. En månad sisådär. Men april är en väldigt körig månad för mig, och blev inte behjälpt av att den i år innehöll en ganska körig kurs på Skogis också. Ändå hann jag inte med en del grejor jag tänkt hinna med, och vissa som jag verkligen borde ha hunnit med, men så kan det bli ibland. Jag hann ändå med det viktigaste, det vill säga spexet.

Årets spex var Apollo och handlade om månlandningen. Det var mycket jobb, men också otroligt givande för min egen del. I år lärde jag känna alla spexare bättre än förra året, vilket var väldigt trevligt, för de är väldigt trevliga, även om de kanske ganska ofta fick intrycket av att jag mest var irriterad på dem och hellre hade bytt ut dem mot annat folk. Men det skulle jag aldrig göra! Jag tycker om er så mycket ändå, trots att ni inte är perfekta. Jag menar, vad sjutton gjorde jag under spexet egentligen? Inte speciellt mycket. När resten av Dekorgruppen, tillsammans med Dans och Skådis flyttade prylar i dekorbytena, stod jag mest och tittade på, eventuellt med en filmkamera i näven som ursäkt. Jag kom för sent till alla festerna, kom till teatern flera timmar efter att jag borde hälften av dagarna och så stod jag förmodligen för hälften av alla höga ljud som hördes bakom scen när jag klampade in i saker med mina jättefötter och mina (för min hjärna) alldeles för breda axlar.

Annars satt jag väl mest i logen och beklagade mig över att ni inte ställde saker i cellerna och att någon snott min Cuba Cola. Ja, jag gjorde en jävla massa pyssel som ingen brytt sig om att lösa heller. Tänkte att ni skulle uppskatta det, har köpt ett finfint pris till vinnaren till och med, och det går inte av för hackor inte! Men, nej, inkorgen gapar tämligen tomt, trots att tidsfristen går ut på söndag.

Just nu har jag föräldrarna här uppe och visar dem bygden, vilket hade gått mycket bättre om jag hade hittat. Idag släpade jag runt dem längs älven i jakt efter ett jordskred där det fanns lite tixotrop mark (mjäla, har jag för mig att det var) att tillgå, men jag hittade inte dit, så vi gav upp. Imorgon hoppas jag att jag hittar ut till naturreservatet med gammeltallarna, så att det inte blir en till flopp.

Nu ska jag se på någonting som jag kanske har laddat ner. APB kommer aldrig kunna bevisa något (inte för att något finns att bevisa), för jag har för det första Banhof som internetleverantör och för det andra använder jag krypteringstjänsten Relakks. Lång näsa åt Henrik Pontén! Jag är övertygad om att han gråter blod för alla de stackars individuella, fattiga kulturarbetare han påstår sig representera. Det vore rätt kul att besöka den mannens värld någon gång... jag tänker mig att den är lite som Underlandet i Disneys version, för så värst likt verkligheten verkar det ju i alla fall inte vara...

Henrik, Henrik...

2009-03-31T23:59:00.004+02:00

Så har ärketratten Henrik Pontén uttalat sig ännu en gång i media apropå Ipred-lagen. Så här säger Henrik till DN angående lagen:

- Den skulle kommit för flera år sedan. Men nu får äntligen kulturarbetarna i Sverige samma skydd som deras kolleger i omvärlden redan har. Det här innebär att upphovsmän kan ta till vara sina rättigheter även på internet. Det gäller i synnerhet små upphovsmän som inte kan driva några ärenden polisiärt.

Nu är jag bara en dum student, men jag förstår verkligen inte hur den här lagen ska förbättra deras situation. För att ta ett exempel: Kalle och hans vänner spelar in en skiva med härlig progressiv rock på ett litet bolag och står själv för medparten av kostnaden. En vecka efter att den har släppts hittar Kalle den på The Pirate Bay och bestämmer sig för att ta reda på vilka dessa människor är. Har han tur så får han fram deras IP-adresser och kan då gå till polisen och säga: "de här adresserna har laddat ner min skiva!" och sedan gå till Polisen, som då har i uppgift att utreda det påstådda brottet, bland annat genom att ta reda på vem som står bakom IP-adresserna. Med den nya lagen så kan Kalle gå till domstolen och säga: "Jag vill veta vem som står bakom IP-adresserna" om nu domstolen finner att det finns skäl till det. Efter det kan Kalle antingen polisanmäla eller skicka en egen faktura till de misstänkta fildelarna och hoppas att de pröjsar.

Nu kanske jag har fått saken om bakfoten, men jag tror att om Kalle går till en domstol och säger: "De här IP-adresserna har laddat hem min skiva olagligt!" så kommer domaren att fråga: "Vad har du för bevis?", där Kalles bevis i bästa fall fortfarande är en skärmdump eller två, för det är så långt hans tekniska kunnande sträcker sig. "Jaha", säger domaren, men sådana kan jag göra själv med program på internet. Hur vet jag att du inte bara hittar på för att få pengar?"

Ja, hur vet han det? Då måste ju Kalle antingen 1) fortfarande förlita sig på att polisen tar sig an fallet, men varför skulle de det? Brott mot upphovsrättslagen är inte högt prioriterade, och när det dessutom rör sig om en okänd liten skitartist som Kalle så kommer konstaplarna inte bry sig speciellt mycket, eller så kan Kalle 2) säkra tekniska bevis själv, vilket han kunde göra även förut, men det är lika jävla dyrt nu som innan lagen (kan man kanske kalla det för en "hushållsnära tjänst" om man anställer någon IT-nisse?), så det går ju inte.

Vilka har däremot råd att jaga fildelare privat? De stora bolagen. De som har lagt pengar på att lobba fram lagen, som kan betala Henrik för att stå och ljuga i tidningarna om hur all nedgång i mediabranschen är fildelningens fel och hur internet har gjort en massa kulturarbetare fattigare, när jag, och de flesta med mig, kan slå vad om att det är tvärtom, att fler har kunnat tjäna pengar på sin musik än förut, men att inkomsterna har spritt ut sig på fler musiker, filmare och författare, på de etablerade storbolagens bekostnad. De har råd att jaga fildelare, och med tanke på att APB fick ett "gå direkt ut ur fängelset"-kort när de sysslade med lite brott mot PUL för ett tag sedan (och sedan ett retroaktivt tillstånd för att ha ett sådant register...) så lär de inte ha så svårt med att samla ihop en massa IP-adresser och sedan skicka ut skadeståndskrav högt och lågt bland folk. Det fina i kråksången här är att de slipper en lång och mödosam rättegång mot en massa människor, utan kan helt enkelt skicka hem en räkning i brevlådan till en, och de flesta lär ju betala, för inte vågar man gå till domstol och riskera fängelse eller så, fastän deras bevisning förmodligen kommer vara väldigt tunn.

Nej du, Henrik, oss lurar du inte. De enda som tjänar något på det här är de som redan har pengar. Det är precis som med förslaget om att öka längden på upphovsrätten till 95 år, allt för de svältande kulturarbetarnas skull. Snälla, kan någon nämna en enskild kulturarbetare som skulle kunna håva in lite pensionspengar för att dennes obskyra hit från Första världskriget spelas så flitigt i radion för att den är gratis? Idag är upphovsrätten på 70 år, och redan det är ju en smula barockt. Jag menar, hur många av de som skapade musikstycken under andra världskriget lider ekonomiskt av att de är allmänt tillgängliga idag? Jag vet inte? Vet Henrik Pontén eller Ipfi-snubbarna, eller hittar de bara på eftersom de flesta verk som gjorts för så länge sedan är gjorda av döda snubbar och rättigheterna till dem skulle gå tillbaka till deras skivbolag så att de kan håva in mer pengar?

Men jag kanske bara har underskattat hur mycket de stora bolagen bryr sig om oberoende artister och avdankade musiker som var stora under mellankrigsåren och som nu lever i misär på sina hundraårsdagar...

En del saker är oförlåtliga.

2009-03-30T23:12:00.003+02:00

Jag läste som hastigast igenom en liten krönika om två "humorprogram" på TV som jag aldrig har sett, men som ska vara synnerligen misslyckade. Bredvid har någon, oklart vem (och för personens egen skull får vi väl hoppas att den förblir anonym) gjort en liten undersökning om vilken typ av humor folk gillar. Den är, överlag, sådär, men övergår till att vara ett hån mot allt som är rätt och riktigt med det sista alternativet, som är

"satirisk humor, som 'Hey Baberiba' och 'Hasse och Tage'".

1. Det skrivs HasseåTage, din kulturlösa kretin.

2. Hur vågar man jämföra ett sådant värdelöst, fullständigt intelligensbefriat skräpprogram som Hey Baberiba med HasseåTage. Det är som att jämföra en normalbegåvad femårings teckning av ett hus med Mona Lisa! Båda har vissa konstnärliga kvaliteter, ja, men det är inte samma sak! Satir? Hey Baberibas fullständigt misslyckade försök till satir är ungefär lika träffsäkra som en full chimpans med ögonbindel som kastar pil. De hyllas av somliga (nu ska man inte vara elak här och säga att de per definition tillhör de undre femtio procenten av normalfördelningskurvan för intelligens i befolkningen, men det är frestande) för sina karikatyrer på kungafamiljen, men riktig satir bygger på att man tar något som är känt och förvrider det, men fortfarande låter det vara igenkänningsbart och därmed träffsäkert. Hey Baberibas variant av det hela var att ta fram fem knäppa karaktärer och sedan klä ut dem till kungafamiljen för att skaffa sig billiga poänger. Fullständigt värdelöst.

Och sedan kommer den här människan(?) och jämför dem med HasseåTage? Hur kan man? Hur vågar man? Jag tror någon ska vara väldigt bra om de bara får en spik i foten!

DISCLAIMER:
Jag har bara sett ett avsnitt av Hey Baberiba. Det räckte. Om någon tycker att min kritik är orättvis så kan vi ju göra en jämförelse med Wanja Lundby-Wedin, som inte heller hade läst igenom avtalet hon klubbat igenom, och ändå blir uppbackad av de andra högdjuren i LO. Kan hon så kan jag!

Jag är förvånad över att människor är förvånade över Wanjas "förvåning"

2009-03-24T22:30:00.003+01:00

Om man följer med lite i vad som skrivs i tidningarna har det på sistone varit svårt att undvika att folks förtroende för höga chefer som drar in stora bonusar när företagen går i botten och folk får sparken har gått i sank. Man har också blivit mycket upprörd över att AMF gav en enorm pension till sin förre VD medan de som hade pensionspengar i bolagets fonder har fått se sina livs besparingar gå upp i rök. Man har också, framförallt, blivit väldigt upprörda över att LO-människorna i AMF:s styrelse, däribland LO-ordföranden i egen hög person, Wanja Lundby-Wedin, skrev under papprena och nu spelar lika oförstående som valfri fotbollsspelare på toppnivå som nyss fått en frispark dömd mot sig.

Och jag blir förvånad över reaktionerna. Jag förstår att de grundar sig i att facket, i folks ögon, fortfarande är en ädel beskyddare mot både stat och kapital, en illusion de lever på och gör sitt bästa för att upprätthålla med avtalsbråk, strejker och första maj-tåg. Jag säger illusion, för det är just vad det är. Det dröjde ända till 1991 innan LO slutade tvångsansluta medlemmar till SAP (sossarna för er ungdomar som inte känner till denna idag tämligen förlegade förkortning med lika mycket substans som deras partiprogram) och fortfarande stöder de partiet med miljonbelopp varje år och har ett väldigt intrikat samarbete. Socialdemokraterna har länge varit det dominerande partiet i svensk politik. Totalt har de suttit i regeringar ensamma och med andra i ungefär 52 av de senaste 92 åren. De har heller inte fått under 30% av rösterna under alla dessa år, vilket inget annat parti lyckats med sedan dåvarande Lantmanna- och borgarpartiet (nuvarande Moderaterna) fick 36,5% i 1914 års val.

Under alla dessa år har LO och sossarna varit "arbetarrörelsens två ben". En gång i tiden var det här säkert ganska befogat, även om många redan på den tiden ogillade det hela. Men idag? Vilken arbetarrörelse? Första maj 1995 till 2006 tågade sossarna och LO tillsammans varje år i protest mot det orättvisa klassamhälle vi lever i. Det måste ha känts oerhört fånigt eftersom det var de som bestämde i landet under de här åren, ett före detta socialistiskt parti som numera inte verkar tro på någonting annat än nästa valprognos och en facklig sammanslutning som trots ett enormt inflytande och i en i det närmaste komplett symbios med sagda regeringsparti fortfarande inte lyckats fixa de där löneklyftorna man en gång lovat skulle försvinna, för över hundra år sedan. Inte för att säga att man inte kunde leva på sin lön, för det kan de flesta. Det egentliga proletariatet var för länge sedan lagt på entrepenad ("outsourcat" som vi säger nuförtiden) till tredje världen, och de arbetare vi hade kvar var feta, glada och ganska välbeställda (om de nu inte råkade ha något typiskt kvinnoyrke, gud förbjude!).

Nej, de stod där med sina röda flaggor och banderoller och klagade över denna osolidariska, hårdfört kapitalistiska värld som de tydligen inte kunde göra någonting åt, trots att de samtidigt förespråkade det statsskick vi hade då och har nu, och som hade fört dem till makten, vilket tydligen var helt betydelselöst i sammanhanget. Jag fick inte ihop ekvationen då, och jag förstår inte att folk är förvånade över att ekvationen inte går ihop nu. Jag menar, LO är så nära på ett förstatligat fack man kan komma utan att skriva in det i konstitutionen. Vanligtvis pratar man om det här som ett problem, i länder som Cuba och Kina. Nämner man det högt här får man genast ett antal bannor från folk, eftersom det sitter i vår ryggmärg att vara med i Facket och stödja det i vått och torrt, liksom det stödde oss i vårt och torrt, visserligen för väldigt länge sedan, innan vi var födda, men ändå.

Wanja har en grundlön på 59 766 kronor i månaden eller 717 192 kr om året. 2007 var samma snitt över hela riket 239 700 kr för alla över 20 och 224 700 om man tog från 16 års ålder (alla kan pröva själva på SCB:s hemsida). Även om lönerna nog har stigit en smula sedan dess, med inflationen och så, så lär Wanja ändå få ungefär tre gånger mer i lön än medel-Svensson. Och alla som läst i alla fall en gnutta ekonomi och statistik vet att i det här fallet är median-Svensson förmodligen en bättre måttstock, och han ligger i 20-plussarnas fall på 217 900 kr och ska 16-19-åringarna med igen så far det ner till 206 400 kr. Det ger en grundlön på 17 200 kr i månaden, hipp hipp hurra! Medianlönen alltså. Visst, vi kan vara snälla och tänka på att majoriteten av ungdomar idag går på gymnasiet och köra på siffran från 20 års ålder, vilket ger en månadslön på hela 18158 kr. Om vi räknar bort alla fattiga pensionärer som stött sossarna och LO genom åren så landar siffran på 241 900 kr eller 20158 kr i månaden. Fortfarande är Anja ungefär tre gånger så rik som median-Svensson. Nu ska man också komma ihåg att hälften av alla här i landet är fattigare än median-Svensson, och det är dags för Vem vill bli LO-medlem!

Vilken inkomstgrupp tillhör huvuddelen av LO:s medlemmar?

A. Höginkomsttagare.
B. Låginkomsttagare.
C. Adeln.
D. Kriminella.

Om du behöver en livlina för att svara på den frågan så ska du i alla fall ha en applåd för att du läst ända hit!

Nåväl, efter dessa tråkiga lönejämförelser mellan jämlikhetens och arbetarklassens förkämpe, även känd som "Tre Gånger Din Lön"-Wanja och oss andra, så bör det faktiskt poängteras att Wanja, förutom att vara en högt uppsatt sosse, boss för Sveriges mäktigaste organisation, ofta kallade "tredje statsmakten" här i landet, också sitter i en hel del styrelser, nämligen 20 stycken (bland dem Aftonbladet, vilket gör att "tredje statsmakten" blir extra roligt i sammanhanget). Hur hinner hon med allt detta? Jag menar, för en lön på 59 766 kronor i månaden måste det ju innebära att man fullständigt jobbar arschlet av sig, eller? Det måste ju vara ett helt hemskt arbete för att man ska få en sådan lön. Eller att det är ett bristyrke? Man kanske fullständigt skriker efter folk som vill ha höga chefsjobb men får inga sökande och tvingas anställa någon från Poolia? Inte det? Nähä. Men då måste det ju vara ett extremt ansvarsfullt jobb då? Ja, om man bortser ifrån att man tydligen kan säga att man inte hade någon aaaaaning om vad det där pappret man skrev på egentligen betydde. Och att hon representerar en organisation som påstår sig slåss för skäliga löner för alla, lika lön för lika mängd arbete och sådant där. Eller?

Nej, man måste verkligen beundra Wanja, som trots hennes heltidsarbete ändå hinner engagera sig ideellt i 20 styrelser! Jag menar, styrelsearbete tar tid och pengar! Jag skulle aldrig hinna med att plugga eller jobba om jag satt med i 20 styrelser, i alla fall inte om jag skulle göra ett vettigt arbete. Nu sitter jag faktiskt med i tre styrelser, varav två råkar vara spelföreningar med ett halvdussin respektive ett heldussin medlemmar som inte är så jätteaktiva, och den sista är min scoutkår, där jag, inklusive styrelsearbete men mest annat, lägger ner en sisådär 4-6 timmar i genomsnitt varje vecka året runt, skulle jag tro. 20 styrelser! Hur har man råd? Hur har man tid?

Va? Får hon betalt för att sitta i styrelserna? Det får ju inte jag... Hur mycket då? 400 000! Herrejävlar! Om året! Det blir ju totalt 1,1 miljoner totalt innan skatt! Vad var det hon arbetade som nu igen? Bankdirektör?

Nej, just det, hon är fackligt anställd ja.

Och ni är förvånade över att hon skrivit på det där avtalet och nu skyller ifrån sig på att hon inte visste om vad det innebar rent kostnadsmässigt? Det kanske är dags att ni hoppar av ert lilla rosa fluffiga moln och besöker verkligheten ett tag.

Wanja sitter i 20 bolagsstyrelser. Hon är ordförande i LO, och har varit på tapeten för jobbet som partiledare hos sossarna. Jag sitter i tre föreningsstyrelser, är ordförande i spelföreningen Fasaden (som eventuellt ska läggas ner...) och har varit med i Plus i TV en gång, där jag svarade på frågor om potatis. Jag skulle kunna kärnvapenbestycka min cykel och ändå ha mindre att säga till om än Wanja. Hela jävla Västerbotten har förmodligen mindre att säga till om än Wanja. Ur ett maktperspektiv lever Wanja på en helt annan planet än den större majoriteten av folket. Och det märks.

Wanja tjänar 1,1 miljoner före skatt. Det gör inte jag, och jag känner inte heller någon som gör det. Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle i alla fall känna mig som en hycklare om jag hade som jobb att vara låginkomsttagarnas ansikte utåt mot kapitalisterna om jag hade den inkomsten. Vad i helvete har hon gemensamt med majoriteten av sin organisations medlemmar i den frågan? Det här är inte direkt hemliga uppgifter. Det här är ingenting de har dolt. Politikerna, näringslivet och fackpamparna har sin lilla kompisklubb som de har drivit i decennier. Rivaliteten och oberoendet dem emellan är lika äkta som i en amerikansk wrestlingmatch. Det enda som är äkta där är smärtan när en träff faktiskt går in ordentligt, men i det här fallet är det vi i publiken som får ta smällen.

LO är en gigantisk maktorganisation som har överlevt sin funktion, blivit gammal, trött och tjock, och nu, liksom riksdagspartierna, i mina ögon, endast eftersträvar att säkra sin egen fortlevnad och fortsätta samla på sig skatter på hög som vilken drake som helst. Istället för att vara en garant som ska skydda arbetaren ifrån att trampas på av staten och kapitalet så har LO hela tiden suttit i samma båt och groggat med de andra så mycket att man inte längre vet vem som är vem.

Jag är inte förvånad över att folk tappat förtroendet för Wanja Lundby-Wedin och LO. Det jag är förvånad över är att det fanns där till att börja med.

Idag fick jag ett bra telefonsamtal

2009-03-18T23:20:00.004+01:00

Och det känns skönt. Ska träffa ansvarig den 22:a april och sedan blir det förhoppningsvis av till hösten om man befinns lämplig. Det vore väldigt skönt, även om det inte är någon katastrofal situation om det inte blir något.

Mamma vet vad det gäller, vilket påminner mig om att hennes födelsedagspresent blev kvar i min väska, så jag får väl skicka den med posten.

Några andra som gärna får ringa är de här. 17:e april utses vinnaren, och de borde väl bestämma sig någon gång nu i krokarna. Inte för att jag tror att jag vann, men det är i alla fall bättre odds än att vinna på Lotto.

I övrigt har jag alldeles för mycket att göra, så det lutar åt att jag skippar statistiktentan nästa vecka och istället väntar in omtentatillfället, som visserligen inte ligger så bra till, men förmodligen ändå lite bättre, så slipper jag stressa upp mig över ytterligare en grej, och har den där "lediga" veckan på mig att plugga till den, skriva PM och bygga en sjuhelsikes massa dekor.

Mina problem med verkligheten

2009-03-16T23:49:00.003+01:00

Ja, det kommer väl inte som en överraskning för någon att jag har vissa problem med verkligheten. För det första har jag ju en ideologi som är tämligen verklighetsfrånvänd, och min musiksmak är ju inte av denna världen! Men det är inte det jag hade tänkt att prata om nu, utan snarare om min ofrivilligt selektiva verklighetsuppfattning.

Jag är rätt enkel att komma ihåg, för jag är inte riktigt som alla andra. Det säger jag inte bara för att jag på något sätt vill skryta med hur unik jag är, utan det enkla faktum att de flesta andra människor inte föds med clownhår (och om de gör det, har den goda smaken att klippa sig) samt att jag har ett lite småkonstigt smeknamn som fungerar bättre än mitt "riktiga" namn (citationstecknena är där för att inte någon i Kollektivet ska komma med sitt obligatoriska "det är inte ditt riktiga namn!") och till råga på allt är ganska fånig och inte gör mycket för att dölja den saken. Jag syns och hörs rätt bra helt enkelt.

I folkmun har det här ett annat namn:

Alla känner apan men apan känner ingen.

Det här är då ett fenomen som jag stöter på då och då, och ibland blir det tämligen pinsamt, särskilt i kombination med mitt usla minne. Två gånger har jag blivit hälsad på av söta tjejer (det kan i och för sig vara samma tjej, jag minns inte hur de ser ut) uppe på Nydala, och glatt hälsat tillbaka utan att ha en jävla aning om vem det var jag hälsade på. I många fall förklaras det här fenomenet vanligtvis av att det är någon bakom en som de hälsar på, men inte de här gångerna, vilket gör det ännu mer kryptiskt eftersom min hjärna vanligtvis brukar minnas just söta tjejer lite bättre (dock tror jag att den har blivit sämre på det på sistone), liksom den är bättre på att komma ihåg/uppfatta meningar som "Vill du ha en påse chips?" än "Kan du dammsuga?", vilket min kära mor kan intyga. I helgen då jag var ute på spexodyssé med Umespexarna och MESK blev det här ju lite extra tydligt eftersom det var en hel del nytt folk att lära känna, och när någon börjar prata med en, är övertygad om att man kan hennes namn som rinnande vatten medan man själv är övertygad om att man inte ens hälsat på personen innan, så uppstår det lätt en pinsam situation för min del. Inte fan verkade de ha något problem att komma ihåg mitt namn, inte, men tvärtom gick det dåligt.

Det som skrämmer mig mest är dock inte att jag har problem med att minnas vem någon är, utan att jag helt plötsligt kan hitta saker i min omgivning som jag aldrig har sett förut, trots att jag borde ha sett dem hundratals gånger. Till exempel för några år sedan så upptäckte jag till min stora fasa att någon flyttat på kyrktornet till St. Nikolai-kyrkan i Örebro från ena kortsidan till den andra. Mina vänner övertygade mig om att det alltid varit på det sättet, men jag är fortsatt skeptisk. I ungefär samma veva upptäckte jag också en slags gigantisk kran med en lykta på utanför stationshuset i Hallsberg och blev genast idiotförklarad, eftersom den stått där så länge någon kunde minnas, och jag förmodligen cyklat förbi den på en meters håll åtminstone tusen gånger (den är alltså en sisådär tre meter hög och ganska bred, i svart metall). Nu senast här i Umeå för några veckor sedan upptäckte jag att någon planterat en tall utanför mitt fönster. Oerhört suspekt.

Så, till sist vill jag bara ta tillfället i akt och be om ursäkt till alla er som jag har glömt namnet på, och alla er som jag kommer glömma namnet på. Det är inget personligt, och det betyder inte att jag inte bryr mig om er eller har glömt bort er på riktigt. Det betyder bara att jag just då och där inte har den blekaste aning om vem jag pratar med, liksom jag kan upptäcka att saker jag aldrig har sett helt plötsligt alltid har funnits. Så nästa gång ni ser mig, kom då ihåg att bara för att jag hälsar betyder det inte att jag vet vem jag hälsar på. Vill ni vara säkra på att det går fram att det är ni som hälsar och inte slumpvald person jag förmodligen är bekant med, stanna mig och presentera er ordentligt, så slipper jag tillbringa resten av dagen med att undra vem jag har glömt den här gången.

Bara en kort sak

2009-03-08T01:29:00.004+01:00

Man firar inte Jesu död i kyrkan. Man håller den åminnelse på Långfredagen (då man enligt traditionen ska spendera en mycket* tråkig dag med att mest vara tyst** och göra ingenting) och sedan firar man Uppståndelsen på Påskdagen. Jag ville bara sprida den här informationen till allmänheten eftersom den verkar ha glömts bort även av folk som påstår sig vurma om gamla svenska traditioner.

Personligen tycker jag att det visserligen är trevligt att ha skolavslutningar och sådant i kyrkan, då det är en bra lokal för just den typen av evengemang, men i dagens multikulturella/multireligiösa samhälle så stöter ju det ibland på patrull i form av människor som inte vill att deras barn går i kyrkan av olika skäl. Det finns ju olika lösningar på problemet, till exempel skulle man ju kunna ha skolavslutningen på en neutral plats (men ofta förlora saker såsom sittplats åt alla, bra ljudanläggning, maffig atmosfär etc.) eller variera platsen från år till år, så att olika grupper drabbas varje gång och alla i alla fall får ha skolavslutning någon gång, samtidigt som barnen får känna på olika religioner och får lite "fältundervisning" i hur det kan se ut i olika religiösa (och icke-religiösa) byggnader.

Men det är en knepig fråga, och jag känner ofta att de som hörs mest på båda sidor i frågan mest argumenterar för någon annan grupps sak (till exempel är det "ursvenska" agnostiker och ateister som starkast argumenterat för att man ska ta bort dem, främst pga. den ökande andelen invandrare, och främst där tänker man på muslimerna. Att de flesta muslimer i Sverige inte har något emot att gå till kyrkan verkar man inte bry sig om) medan de som argumenterar för det hela inte verkar ha någon större förståelse för kristna traditioner och deras betydelse utan mest framstår som xenofober som vill ha det som "det alltid har varit" utan några djupare skäl än igenkänningsfaktorn. Jag skulle personligen tro att de flesta seriösa, pålästa kristna hellre ser en oreligiös skolavslutning än en påtvingat religiös skolavslutning "för sakens skull". Tvångsomvändelser slutade de flesta med för i alla fall ett hundratal år sedan och numera tycker man väl mest att det är pinsamt, i bästa fall.

*Jag tyckte inte det var lämpligt att använda en svordom här, men om man vill kan man ju lätt byta ut det här kraftuttrycket mot ett annat som ger ett i mitt tycke bättre schvung i meningen.

**Här också.

Kan det vara en slump?

2009-03-04T22:51:00.002+01:00

Ibland undrar man ju...

Att inga civila dör i krig är en utopi, det är jag medveten om, men någonstans går gränsen mellan vad som är beklagligt, sorgligt och för jävligt och vad som är direkt vedervärdigt och tyder på en respektlöshet för människoliv, och Israel passerade den gränsen med stormsteg under sin senaste invasion av Gaza.

Nåja, Hoola Bandoola skrev ju en låt som jag tycker passar i vilket fall: Stoppa matchen!

Den enskilde kulturarbetarens förlust

2009-02-25T17:36:00.002+01:00

Idag gjorde Riksdagen igen som sin husse Mammon ville och klubbade igenom Ipred-lagen, och får väl en klapp på huvudet som tack. Man säger att man gör det för den enskilde kulturarbetaren, men från mitt perspektiv handlar det inte alls om den saken. De enda som tjänar stora pengar på upphovsrättslagarna, STIM (anekdot om STIM: de jävlarna slutar svara på mail när man kräver att få veta i förhand hur mycket pengar man behöver betala för att få göra en sak, de tänker inte på att vissa (enskilda kulturarbetare och småföreningar) inte har råd att visa grejor och sedan få en nota på innan okänt belopp. Tydligen jobbar de efter devisen "måste du fråga har du inte råd". Jag älskar Sverige. Inte.) etc. är de stora film- och skivbolagen, som nu både har fått en oönskad parasitering på deras produkter i form av illegal nedladdning (som inte alls är ett så stort problem som de vill få det att låta, de har till och med tvingas erkänna att de förvanskat sina siffror för att få det att se värre ut) samt en oönskad konkurrens i form av just enskilda kulturarbetare och små "kulturföretag"som genom internet har fått en distrubitionsbas för sina idéer och varor, och därmed en inkomstkälla som inte går via bolagen. Internet har också betytt en förändring i konsumtionsbeteendet för kulturkonsumenterna, som inriktat sig mer på mindre delar istället för hela paket. Man kan inte längre pracka på folk en skiva där en låt är bra och resten är skräp, då laddar man hellre ner den på Itunes istället.

Alltså har de stora bolagen förlorat kontroll både över vad som konsumeras, och hur det konsumeras. Det kan väl vem som helst förstå att det inte är drömläget för miljardärer som är vana vid ett oligopol med ett litet fåtal lokala uppstickare (som de kan sno artister ifrån så fort det verkar bli lönsamt) att gå till en så kallad fri marknad, där det råder mer jämna odds för alla aktörer. Och den fria marknaden är som alla vet bara bra för storkapitalet när det handlar om att göra den mer fri för dem och mindre fri för alla andra. I alla fall verkar det vara så de resonerar.

Att den här debatten handlar om att man som kulturarbetare måste kunna leva på sin musik/sitt filmande etc. är bara skitsnack. Internet, med dess fildelning (legal som illegal), streaming och andra tjänster har inneburit en mycket större möjlighet för mängder av människor att nå ut med sina verk till andra och tjäna pengar på det utan att behöva gå omvägen via en förläggare eller ett skiv- eller filmbolag. Kanske inte på heltid, men definitivt på deltid. Folk som förut inte hade någon marknad alls, för att de stora aktörerna inte bedömde det de gjorde som intressant, har slagit igenom och skaffat sig både en fanbas och en ofta ganska profitabel marknad. De som förlorat på det hela är främst de stora bolagen, och i andra hand deras hårdast promotade artister, dvs. de som är mer en produkt än en artist. De är redan snorrika, och de går fortfarande med en rejäl vinst, allihop. Men den krymper och folk väljer andra vägar. De vill ha kontrollen över marknaden tillbaka. De kan inte, som i liberal teori, vara goda företag och anpassa sig till den förändrade världen eller gå under. De kan heller inte (som de nog skulle vilja) skjuta skallen av alla som inte köper deras produkter. Däremot kan de använda sina pengar och sitt inflytande till att tjata på de "folkvalda" att ändra på lagarna, så att konsumenterna i slutändan så att säga betalar sina egna nackskott om de protesterar.

Eftersom det här är väldigt aktuellt just nu ska jag försöka skriva ett mer sakligt inlägg om min ställning i frågan någon annan gång, men nu har jag inte tid.

"Den enskilde kulturarbetaren", my ass.

Skogsbruk och skogsindustri i Japan

2009-02-17T22:06:00.003+01:00

Här följer det PM jag skrev i kursen "Skogsekonomisk grundkurs" om skogsbruk och skogsindustri i Japan. Det var inte helt lätt, eller som Iwai skrev i förordet till Forestry and the Forest Industry in Japan; "Vi skrev den här boken för att det mesta som publiceras inom området i Japan aldrig översätts till engelska". Nåväl, lärarna var i alla fall mer än nöjda, så jag får väl vara glad ändå. Nu vet jag inte om någon kommer finna det hela intressant, men det är lite mer lättläst än min förra uppsats, Västerländska kulturella influenser på den japanska mödrarollen, förändringar och konsekvenser, som ingen kommenterade och jag som jag tvekar på om någon orkade läsa till slut, och kortare, till på köpet, så förhoppningsvis ska det väl finnas någon som tragglar sig igenom det. Formateringen ifrån Open Office Writer till bloggen blir lite knäpp, men jag har varken tid, ork eller lust att ändra det nu.

Vassegoda!

Skogsbruk och skogsindustri i Japan

Inledning

Japan är till 66% täckt av skog. Detta faktum tillsammans med landets distinkta kultur har lagt grunden till en gammal och rik skogsbrukstradition och ett speciellt förhållande till och en speciell kultur kring trä som manifesteras i en vördnad och förkärlek för skogar och träprodukter och ungefär 200 tecken i det japanska kanji-alfabetet innefattar tecknet för "träd" (Reiffenstein & Hayter, 2006). Ett mer organiserat skogsbruk växte fram redan under den feodala Tokugawaperioden (1603-1867) då mark (inklusive skog) främst var indelat i två typer, antingen ägt av daimyo, länsherrarna eller kommunalt i byarna. Privat ägande var i praktiken förbjudet och väldigt ovanligt. Plantering av skog förekom så tidigt som i slutet av 1600-talet (Iwamoto, 2002). Under Meijiperioden (1868-1912) genomfördes en ägandereform och skogen delades in i statligt ägda "nationalskogar", regionalt/kommunalt ägda skogar och privat ägda skogar. I praktiken gick det till så att det mesta av de kommunalt ägda skogarna från Tokugawaperioden delades in privatägda skogar, där varje hushåll i byarna fick en liten del av den kringliggande skogen, vilket gjort att trots att 58% av den totala skogsarealen idag är privatägd är den genomsnittliga privatägda skogen inte större än 3,7 ha. Det fanns 1990 nästan 2,9 miljoner privata skogsägare i Japan (inklusive företag, tempel, kloster, kooperationer etc.) varav de flesta (ca 2,5 miljoner) var enskilda hushåll och de få stora skogsägare som finns är företag som tilldelades skog av staten i början av 1900-talet i led med att staten försökte skapa resurser för att utveckla nya industrier(Akao, 2002). Under 1900-talet har det japanska skogsbruket, sågverken och skogsindustrin utvecklats på mycket olika sätt, vilket idag lett till en situation där skogsbruket närmast befinner sig i en kris medan främst massa- och pappersindustrin ökar sin produktion varje år.

Detta PM syftar till att på ett mycket grundläggande sätt redogöra för hur den moderna japanska skogssektorn uppstod, hur den ser ut idag och hur dess eventuella framtid kan te sig. Fokus kommer främst att ligga på skogsägarna och sågverken och deras framtid och inte så mycket på skogsindustrin.

Referenslistan har gjorts i APA-stil.

Resultat

Skogssektorns utformning idag beror främst på fyra orsaker. Japans klimat och topografi, Meijirestorationens landreform, den utbredda planteringen av skog åren efter andra världskriget och Japans kraftiga ekonomiska tillväxt från 50-talet fram till 90-talet och det medföljande ökande välståndet. Den ekonomiska tillväxten i Japan skedde främst inom tillverkningsindustrin, som växte sig väldigt stark och skapade ett handelsöverskott, vilket gav en stark växelkurs, och tillsammans ledde till att skapa en situation där skogsbruket halkade efter i lönsamhet och där importerat trä blev mycket billigare för industrin att köpa in. Samtidigt ledde den ökade välfärden till att lönenivåerna ökade, vilket gjorde avverkning och skogsskötsel ännu dyrare (Nilsagård, 1999). Mellan 1962-1967 så sökte sig 40% av de heltidsanställda skogsarbetarna till andra arbeten (Reiffenstein & Hayter, 2006). Dessutom är skogsbruk i Japan redan dyrt i grunden jämfört med många andra länder då den allra största delen av skogarna är belägna i oländig bergsterräng, vilket gör att vägbyggande och transportkostnader blir dyrare än i exempelvis Sverige och klimatet gör att nyplanterad skog måste rensas minst en gång årligen ifrån konkurrerande ogräs när den befinner sig i etableringsfasen (Nilsagård, 1999).

Eftersom många skogsägare har väldigt små arealer är det förståeligt att viljan, utifrån dessa förutsättningar, att avverka, nyplantera och sköta om skog är väldigt låg bland japanska skogsägare i gemen. Trots det avverkas fortfarande en ansenlig mängd skog varje år, och huvuddelen av den säljs till sågverken lokalt eller regionalt vid speciella auktionsmarknader. Här säljs timmer efter kvalitet i partier av varierande storlek (ända ner till enskilda timmerstockar) och de två dominerande trädslagen är sugi (Cryptomeria japonica) och hinoki (Chamaecyparis obtusa) som tillsammans utgör 96% av de planterade skogarna och 68% av den totala skogsarealen (Nilsagård, 1999). Speciellt högkvalitativt timmer som växer vid vissa platser och innehar ett speciellt värde för japanerna, kallas för meiboku och säljs vid särskilda, mer festliga auktionstillfällen ett fåtal gånger om året. Auktionsmarknaderna fungerar som en effektiv förmedling mellan skogsägarna och de småskaliga sågverken (Reiffenstein & Hayter, 2006). Samtidigt har efterfrågan på inhemskt högkvalitativt timmer sjunkit eftersom strukturen i hur man bygger trähus har förändrats och anpassats till att i stor utsträckning använda billigare, importerade träslag (Lönnstedt, 1999). 1960 fanns det ca. 25000 sågverk med en effekt på minst 7,5 kW, 1999 var den siffran nere i 12240 (Fujikake, 2002).

Ungefär 80% av allt trä som används i den japanska industrin importeras (Nilsagård, 1999). 2004 användes ca 29 miljoner m³ timmer och virke (FAO, 2004) men det inhemska skogsbruket står för mindre än hälften ( år 1999 var andelen ca 48%) av det trä som används av sågverken (Fujikake, 2002). För plywood är motsvarande siffror 5,3 miljoner m³ (FAO, 2004) och ca 3% (1999) (Fujikake, 2002) och för massaved, flis och pappersmassa ca 40 miljoner ton (FAO, 2004) och 67% (Noda, 2002). Det mesta av timret (80%) och plywooden (50%) går till hus- och byggnadsindustrin (Lönnstedt, 1999). Små och medelstora företag dominerar den del av branschen som handlar med solida träprodukter. De stora företagen är främst i massa- och pappersindustrin, som i stort sett har bildat ett eget skogsindustriellt segment som organisatoriskt och i sin utforming skiljer sig markant från den inhemska skogsbrukssektorn (ibid.), men har det gemensamt att den i stort sett endast försörjer den inhemska marknaden och inte har någon nämnvärd export av sina produkter. I massa- och pappersindustrin finner vi de två absolut största skogsindustriella bolagen i Japan, Oji Paper och Nippon Paper, som till största delen använder sig av importerat timmer och flis (Mikkilä & Toppinen, 2008). Oji Paper och Nippon Paper bildades genom stora sammanslagningar av flera bolag på 90-talet. Sedan dess har de största bolagen tagit allt fler marknadsandelar, och de tre största bolagen stod 1997 för 38% av den totala produktionen av papper och kartong och de 10 största bolagen stod för 63% av produktionen. Oji Paper är idag världens näst största massa- och papperstillverkare (Noda, 2002) och har 19000 anställda (Mikkilä & Toppinen, 2008). Nippon Paper är ett av världens tio största massa- och pappersbolag och har 13000 anställda (ibid.).

I kontrast till detta är de enskilda skogsägarna främst organiserade genom skogsägarföreningar. På 1950-talet fanns det över 5000 sådana, men sedan införandet 1963 av en lag som syftade till att konsolidera skogsägarföreningarna har antalet stadigt minskat. 1999 var de 1254 stycken med totalt 30680 anställda skogsarbetare för olika perioder under året (35,4% av det totala antalet skogsarbetare, företag stod för 24,6% och staten för 17,3%) och är alltså tillsammans de största arbetsgivarna inom skogsbruket (Matsuhita & Hirata, 2002). Skogsägarföreningarna fokuserar på skogsskötsel, produkttillverkning, marknadsföring, utbildning och sociala program och aktiviteter och kan bidra med stöd i stort sett varje fas i skogsbruket. En del skogsägarföreningar har egna auktionsmarknader och många har egna sågverk. (Elwood, 1992).

Skogsägarföreningarnas verksamhet finansieras främst av statliga subventioner. Den japanska staten ger subventioner till föreningarna och skogsägare främst av tre skäl; plantering och gallring av skog; utveckling av skogsägarföreningarnas tillgångar för att öka deras förmåga att genomföra olika projekt; genomföra skogsrelaterade aktiviteter. Dessa subventioner utgör stommen i föreningarnas verksamhet och mycket av föreningarns ekonomi beror på hur väl de lyckas genomföra olika aktivteter och projekt som generar bidrag från staten (ibid.).

Den japanska skogsbrukssektorn dras med många problem, som en minskande och åldrande arbetskraft (Matsuhita & Hirata), låga vinstmarginaler och höga kostnader som gjort att sågverken rationaliserar sin verksamhet samtidigt som skogsägarna blivit mindre kapabla och villiga att investera i skogsbruksåtgärder (Reiffenstein & Hayter, 2006). Skog som borde gallras och avverkas står oskött och där skog avverkas planteras inte ny i samma utsträckning, vilket leder till minskad återbeskogning (Akao, 2002). Samtidigt har industrin i stor utsträckning lagt om sin produktion och sina rutiner för att passa importerade träslag. De flesta privata skogsägarna är idag inte beroende av skogen för huvuddelen av sin inkomst (Nilsagård, 1999) och därför har de väldigt låga incitament för att investera i skogsvård och dyra skogsbruksmetoder.

Dock så försöker den japanska staten vidta åtgärder för att återuppliva det stagnerande skogsbruket. Skogsbruket i Japan styrs högt uppifrån genom statliga planer som ligger till grunden för allt skogsbruk på nationell, regional och kommunal nivå och på så sätt även påverkar de privata skogsägarna då deras skogsägarföreningar är beroende av de subventioner som de statliga planerna ger (Matsuhita & Hirata, 2002). 2001 föreslog den statliga skogliga myndigheten en ny plan för att dela in alla Japans skogar i tre olika typer av huvudsakliga skogliga värden; a) timmerproduktion, b) land- och vattenskyddande, c) behaglighet och biodiversitet (Sugimura & Howard, 2008). Systemet har kritiserats för att det är för trubbigt med för få klassindelningar och värdenivåer och inte tar hänsyn till sociala faktorer, som hur skogsområdet traditionellt används av de som vistas i det. Sugimura & Howard (2008) föreslår istället ett system med fler klasser och fler värdenivåer samt ett ökat inflytande från allmänheten på den slutgiltiga planeringen för brukandet av skogen.

Man har också gjort försök med virtuell återskapning av ett skogsområdes livs- och produktionscykel för att lättare kunna förklara för lokalbefolkningen hur skogsskötselåtgärder gestaltar sig i verkligheten och på så sätt hoppas man kunna öka allmänhetens deltagande i och intresse för skogsskötsel (Saito, Imura, Okamoto & Fujiwara, 2007). I viss mån har skogsskötsel börjat göras på ideell grund av stadsbor, ofta genom miljöorganisationer, som planterar träd och genomför olika typer av skogsskötsel i annars övergivna skogar, ofta helgtid ( Reiffenstein & Hayter, 2006).

Kanske kommer ändå skogsindustrins bästa framtidsutsikter ifrån den föreslagna förändrade japanska energipolitiken. Idag är Japan oerhört beroende av fossila bränslen, och ett brett konsensus finns hos befolkningen att minska CO₂-utsläppen genom att genomföra en så effektiv energipolitik som möjligt. Den ökade efterfrågan på olja från framför allt Kina och Indien gör också att en omvärdering av den japanska energipolitiken sker i ett större perspektiv som omfattar hela Asien (Toichi, T., 2002). Japans relativa användning av förnyelsebar energi har varit i stort sett konstant sedan 70-talet, och den nya planen, kräver bland annat en utveckling av förnyelsebara energikällor motsvarande tot. 18 Mtoe (ca 210 miljoner Gwh) vilket skulle utgöra 3,1% av den totala energiförsörjningen (ibid.).

I och med detta ökade intresse har en strategi för användande av biomassa formulerats. Den kallas för "Biomass Nippon Strategy" och identifierar fyra skäl till att göra användning av biomassa till en nationell angelägenhet: 1) att förhindra klimatförändringar, 2) att skapa ett återvinningsorienterat samhälle, 3) att skapa nya konkurrenskraftiga industrier, 4) att stimulera jordbruket, skogsbruket och fisket och på så sätt stimulera och återbefolka landsbygden (Kuzuhara, 2005). Det ökade intresset för biomassa har gjort att modeller anpassade till japanska förhållanden avsedda att pröva den ekonomiska hållbarheten i ett uttag av biobränsle från skogsavverkning och skogliga restprodukter har skapats men befinner sig endast på experimentstadiet och tidiga resultat tyder på att det jämfört med i de europeiska länderna finns ett antal faktorer som fördyrar processen när den överförs till japanska förhållanden, då främst samma klimatologiska och topologiska problem som vid skogsbruket i övrigt i Japan; det är helt enkelt för kuperat, fuktigt och regnigt för att bli riktigt lönsamt (Ayoub, Wang, Seki, & Naka, 2006).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan man säga att den japanska skogssektorn ger ett starkt delat intryck, med ena sidan en stark industri med stora importmängder och å andra sidan en svag, nästintill olönsam och sakta stagnerande skogsbrukssektor med en myriad av småskaliga ägare och företag som blivit offer för den starka ekonomiska utvecklingen i andra sektorer samt redan från början arbetat utifrån ett ogynnsamt topologiskt och klimatmässigt läge. Skogsbrukets hopp ligger i min mening i hopp om förändrade attityder till skogens betydelse, en nyrenässans för klassiska japanska träslag och hus och en nationell skogspolitik som istället för att nästan enbart rikta sig mot produktion styr mer medel mot andra värden i skogen, såsom biodiversitet, landsäkring mot stormar, non-wood forest products, rekreation och estetiska värden samt i en förändrad energipolitik som gör det intressant och lönsamt att nyttja skogen som biobränsle, vilket med största sannolikhet också kommer kräva att nya metoder och ny teknologi för skogsbruket utvecklas och att man försöker minska den manuella delen av arbetet för att effektivisera processen och minska de höga lönekostnaderna samt bristen på arbetskraft så mycket möjligt.

Referenslista

Akao, K. (2002). Private Forestry. In Iwai, Y. (Ed.), Forestry and the Forest Industry in Japan (pp. 24-40). Vancouver: UBC Press.

Ayoub, N., Wang K., Kagiyama, T., Kameda, K. & Naka, Y. (2005). The Development of Cost-Emission-Labor Model for Forestry Residues Utilization Supply Chain in Japan. Proc. of 1st Japanese LCA society academic meeting, Tsukuba, Japan, 214-215.

Ayoub, N., Wang, K., Seki, H. & Naka, Y. (2006). Towards sustainable electricity production from Japanese forestry residues: supply chain scenarios and parameters estimation model. Journal of Life Cycle Assessment, Japan, 2, 212-221.

Elwood, N.E., (1992). Forestry Cooperatives in Japan – Offering management, financial and educational services. Journal of Forestry, 90, 25-28 ( issue 6).

FAO Statistical Yearbook. (2004). Japan. Hämtad den 22 januari 2009 från http://www.fao.org/es/ess/yearbook/vol_1_2/pdf/Japan.pdf .

Fujikake, I. (2002) The Sawmill Industry. In Iwai Y. (Ed.), Forestry and the Forest Industry in Japan (pp. 179-197). Vancouver: UBC Press.

Iwamoto, J. (2002). The Development of Japanese Forestry. In Iwai, Y. (Ed.), Forestry and the Forest Industry in Japan (pp. 3-9). Vancouver: UBC Press.

Kuzuhara, Y. (2005). Biomass Nippon Strategy – Why "Biomass Nippon" now?. Biomass and Energy. 29, 331-335.

Lönnstedt, L. (1999). The Japanese Forest Sector - Some Observationss from a Study Tour. (Lönnstedt, L. & Nilsagård, H. (1999). The Japanese Forest Sector - Comments and analyses.). Arbetsrapport 271, Institutionen för skogsekonomi, Sveriges Lantbruksuniversitet, 8-17.

Matsuhita, K. & Hirata, K. (2002) Forest Owner's Associations. In Iwai, Y. (Ed.), Forestry and the Forest Industry in Japan (pp. 41-66). Vancouver: UBC Press.

Mikkilä, M. & Toppinen, A. (2008). Corporate responsibility reporting by large pulp and paper companies. Forest Policy and Economics, 10, 500-506.

Nilsagård, H. (1999). Japanese Forestry – Development and competitiveness. (Lönnstedt, L. & Nilsagård, H. (1999). The Japanese Forest Sector - Comments and analyses.). Arbetsrapport 271, Institutionen för skogsekonomi, Sveriges Lantbruksuniversitet, 18-30.

Noda, H. (2002). The Japanese Pulp and Paper Industry and Its Wood Use. In Iwai, Y. (Ed.), Forestry and the Forest Industry in Japan (pp. 214-229). Vancouver: UBC Press.

Reiffenstein, T. & Hayter, R. (2006). Domestic timber auctions and flexibly specialized

forestry in Japan. Canadian Geographer, 50, 503-525.

Saito, K., Imura, K., Okamoto, T. & Fujiwara, A. (2007). Historical forest landscape reconstruction using continuous forest management data from 1931 to 2001 at Tokyo University forest in Chichibu, central Japan. Journal of Forest Research, 12, 193-200.

Sugimura, K. & Howard, T.E. (2008). Incorporating social factors to improve the Japanese forest zoning process. Forest Policy and Economics, 10, 161-173.

Toichi, T. (2002). Japan's Energy Policy and Its Implications for the Economy. The Institute of Energy Economics, Japan. Hämtad 21 januari 2009, från http://eneken.ieej.or.jp/en/data/pdf/110.pdf

Vett från oväntat håll

2009-02-16T15:24:00.003+01:00

EDIT: läste nyss en annan artikel, och där stod det lite mer nyanserat om hans anledningar till att avgå: att det är främst införandet av de nya kontrollorganen som han tror kommer utgöra problem och göra så att utredningar hamnar mellan olika stolar och glöms bort och att dessa extra "säkringar" mot att medborgarnas rättigheter kränks alltså inte tillför någonting och kanske till och med gör mer skada. Det är alltså i detta skenet hans åsikter ska ses, och inte som någon direkt kritik mot vare sig FRA eller KSI (hade han tyckt att KSI var en dum idé kan man ju undra varför han satt kvar som ordförande i nämnden 12 år...) Alltså, jag hoppas att jag hunnit med att göra det här tilläget nu, innan någon får för sig att (som jag i ett svagt, naivt ögonblick nästan gjorde) tro att Björck står helt på medborgarnas sida i frågan utifrån det jag skrivit. Nedan står inlägget i stort sett oförändrat.

Kanhända har han blivit bitter och cynisk från sin egen tid i maktens korridorer, men säga vad man vill om Anders Björck och hans gärning, så finns det få svenska politiker som har samma erfarenhet av och insikt i underättelsetjänst, KSI och FRA som han har fått under sina tolv år som ordförande i Försvarets underrättelsenämnd (de som alltså ska hålla koll på att militären inte håller på med något fuffens), och när han nu väljer att avgå i protest och säger att de åtgärder som Regeringen har lagt fram för att säkerställa att FRA-lagen inte drabbar oss oskyldiga medborgare är otillräckliga och kommer göra mer skada än nytta, ja, då är i alla fall jag böjd att tro honom.

Björck kan också ses uttrycka två kvaliteter som många politker verkar sakna, nämligen humor och självdistans, i det här klippet från det gamla trevliga underhållningsprogrammet Snacka om nyheter (som Parlamentet fast mer brittiskt och intellektuellt för er som är för unga).

Tidigare har det mest varit oppositionen och yngre förmågor som har gnällt på Reinfeldts Storebrorsfasoner och hur hela saken hanterats. Nu kommer kritiken, med besked, från en erkänd veteran inom de egna leden, och det svider förhoppningsvis rejält.

So the doorbell rings, in the middle of the night

2009-02-13T01:52:00.003+01:00

It's a stranger, a woman. She seems to be one of those who've taken a great deal of life's hardships. She asks for 30 crowns for a taxi to her mother, since her father just died. I don't know who she is, how she got into the house (the outer door should be locked) or if she's telling the truth, but honestly, what do I have to lose? 30 bucks. Now, if she had looked more proper, been younger, not reeked of cigarette smoke, y'know, just looking over all more trustworthy, it would've been a no-brainer. But should we really deny a woman to go to her family when her father has just died, based on her appearance?

If we think about it once more, what kind of person would go and try to wake everyone in a student's dorm in the middle of the night even for such a thing as the death of her father? Not you or me, not we who have it good in life. We have other strategies, we don't need that money to begin with. We'll get there anyhow. Yet, if someone like you or me stood there, we'd be much more eager to give the money, even though someone like us should never have to make such a request. But when someone who'd actually have to rely on such methods in times of dire need comes to us, we doubt them because we think we know "their kind".

She even asked if she should come over on Monday to pay me back, but I said it wasn't needed (not from altruistic reasons but mostly because I don't want people to come here begging money all the time, which might very well be cynical, on the border to downright coldhearted). It might all have been a deliberate ruse, sure, but I'd rather be a fool than heartless in cases such as these, or would I? Note my double standards in this simple case and make your own judgement.

Vad gör man när man inte vill studera fast man borde?

2009-02-11T21:26:00.003+01:00

Man läser intressanta nyheter på nätet förstås. Cracked har besegrat större delen av min studiemoral idag med sina infernaliskt intressanta topplistor, och nu på DN hittar man följande trevliga nyhet: Sverige stäms av norska jurister för FRA-lagen. Äntligen! Jag har ju tidigare sagt både ett och två ord om vad jag tycker om Regeringen Reichfeldts senaste steg på vägen mot en "demokrati" där medborgarna har så lite med med verklig makt att göra som möjligt (IPRED-lagen var ju inte mycket bättre den, dock något mer specifik i sin utformning och inte riktigt samma 1984-mardröm, och sossarna är en tämligen ihålig opposition i den frågan med tanke på att det var en viss minister Bodström som vek sig för amerikanska hot och beordrade razzian mot The Pirate Bay) och här gör ju inte herr Reinfeldt mer än vad man kan förvänta sig av en sur makthavare som försökt lura sitt folk men inte lyckats och nu försöker göra det bästa av situationen när så äntligen någon bestämt sig för att dra lagen inför Europadomstolen (där den förhoppningsvis kommer att sågas till fotknölarna). För er som inte pratar Politiska har jag översatt den biten av artikeln som rör honom:

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) vill avvakta och se vad domstolen kommer fram till.

Översättning: Regeringen™:s Överstefarao Fredrik Reinfeldt (Mammondyrkare) vill vänta tills efter domslutet och se om de kan komma undan med det hela. Om inte kommer han självfallet vara mycket ångerfull och eventuellt ändra lagen lite för syns skull, men om de lyckas lura på domstolen deras argument så kommer han definitivt inte att vara ledsen.

- Vi har vinnlagt oss om att integritetsförstärka lagen.

Översättning: Eftersom folket klagade så jävla mycket fick vi kalla fötter, sista minuten-trollade lite med knäna och lyckades skaka fram ett antal tomma löften om kontroll efter skedd skada av Datainspektionen (min fotnot: VILKA INTE GÄLLER JUST NU EFTERSOM LAGEN KLUBBADES IGENOM UTAN TILLÄGGEN SOM KOMMER BÖRJA GÄLLA SENARE). Ungefär som att legalisera mordbrand och sedan säga att man kommer tillsätta en myndighet som utreder bränderna efteråt och åtalar om nu någon faktiskt blev skadad eller dog, med det förbehållet att man har en övergångsperiod där pyromanerna kan tutta på för glatta livet utan någon risk för repressalier.

Signalspaning har pågått under hela efterkrigstiden.

Översättning: Vi har alltid spionerat på er, vi kommer alltid att spionera på er, oavsett vad den där jävla lagboken säger. Vi är Staten, bitch!

Vi har förstärkt lagregleringen och ingegritetsskyddet som omgärdar detta.

Översättning: FRA insåg att de höll på att bli obsoleta eftersom allt mer kommunikation skedde i former de inte hade möjlighet att spana på. Så de köpte en ny, enorm dator för en massa miljoner för att kolla vad befolkningen skrev på internet, sedan insåg de att de inte hade befogenhet att göra det här och för att inte riskera att få sparken så snickrade de tillsammans med några andra misstänkta Stalinbeundrare ihop några nya lagar, slängde in en ny paragraf som gjorde lagskyddet för den enskilde lite bättre, medan resten av formuleringarna bland annat syftade till att kontrollera all elektronisk kommunikation samt att låta KSI få vara på pax överallt även i Sverige utan att någonsin behöva stå till svars för någonting. Vi politiker tyckte sedan att den här lagen var fina fisken och sket fullständigt i vad remissinstanser såsom Justititedepartementet, Polisen och SäPo tyckte om det hela, men när folket inte tyckte likadant som oss hafsade vi ihop några "integritetsskyddande åtgärder" (se ovan) och låtsades att vi också hela tiden tyckt att lagen inte var så bra.

Vid den svenska regeringens sammanträde på torsdagen kommer en utredning att tillsättas som ska utvärdera FRA-lagen, skriver tidningen Riksdag & Departement på nätet.

Översättning: Ja, eftersom alla väljare tjatar så jävla mycket om den här lagen så måste vi ju låtsas som att vi bryr oss om vad de tycker eftersom vi fortfarande tyvärr är beroende av deras stöd för att få bestämma. Eftersom det är vi som tillsätter utredningen så kommer den antingen 1) att säga precis vad vi vill att den ska, eller 2) så struntar vi helt och hållet i de delar av utredningen som vi inte gillar, som vi gör med alla andra utredningar vi tillsätter.

Ett uppdrag för utredningen blir att följa upp lagen och avgöra om det behövs mer skydd för den personliga integriteten.

Översättning: Vi kommer vänta och se om vi kan vinna opinionsundersökningarna innan valet utan att behöva ändra något och utan att förlora i Europadomstolen, och i så fall skiter vi att värna om integriteten och hoppas att någon annan ny modefråga snart tar över intresset hos pöbeln, förhoppningsvis en fråga som inte riskerar att inkränkta på våran ständiga kamp för mer makt åt oss och mindre åt folk i allmänhet, för de förstår inte.

Speciellt det sista stycket är underbart. Man kan ju tycka att det vore något man kanske skulle vara nöjd med innan man klubbade igenom en sådan här lag, men icke sa nicke. Populism och maktbegär i en vacker symbios, som Machiavelli skulle ha sagt.

Ännu märkligare är kanske det faktum att en 80 kvadratkilometer stor ö försvunnit utanför Mexicos kust någon gång på 90-talet, antingen på grund av en höjning i havsnivån eller för att CIA sprängde den i luften för att förbättra USA:s position i förhandlingar om oljefält i området. Båda teorierna är högst märkliga, men vi kan väl börja med att göra ett litet, tämligen ovetenskapligt test av den första.

Vi kan börja med de fakta vi har.

-Ön försvann någon gång på 90-talet. Oklart när.

-Om man ser på det här fotot så verkar den ha varit belägen någonstans strax norr om Yucatan-halvön (mer exakt på latitud 22º 33′ N och longitud 91º 22′ V)

Vi rådfrågar vårat Expertvittne och vän, Dr. Wikipedia om hur mycket havsnivån egentligen stiget under den här perioden. Det finns en bild över åren 1993-2003 där man kan se hur mycket havsnivån stigit i snitt varje år. Just där ön ska ligga verkar snittet ligga kring världssnittet 3 mm för samma period, men vi vill vara snälla mot teorin, så vi räknar på det dubbla, 6 mm! Intressant nog så är tidvattnet inte speciellt högt i området, bara ca 30 cm. Detta medför ju rent teoretiskt att ön faktiskt inte behöver ha stuckit upp mycket mer än tre decimeter över havsytan för att synas hela tiden (ja, så länge det inte gick vågor då...). Nu vill jag dock göra en liten spekulation här och säga att man i så fall hade kallat det för ett rev och inte en ö. Och eftersom det är i mitten av 90-talet den ska ha försvunnit, så borde den ju ha synts rätt bra innan dess. Eller? Om vi räknar med att ön var försvunnen 1995, dvs. att den då aldrig syntes, och räknar med att havsnivån höjt sig med 6 mm om året, så var sista året då man (med en stor dos välvilja) skulle ha kallat det för en ö 1945. Om man istället utgår från det mer troliga scenariot att ön fortfarande syntes rätt bra på 90-talet så kan den omöjligen ha sjunkit i havet. En enkel falsifiering av teorin.

Alltså måste CIA ha sprängt den, eller? Nej, självfallet inte. Hela saken är märkligt komplicerad, med källor som säger att ön försvann från kartorna 1977 och att viktiga papper försvunnit och att folk som undersökt det hela till och med dött i mystiska olyckor och andra källor som påstår att det är högst tveksamt om ön överhuvudtaget existerat till att börja med. Gemensamt genom hela historien är dock att det verkar finnas väldigt lite fakta tillgängligt och att det utifrån underlaget är svårt att säga någonting alls just nu, då det i mina ögon inte finns någon vettig källa alls att stödja sig på.

Men en sak vågar jag dock säga. Om det nu är så att en ö (eller holme, om man så vill) stor som 16 fotbollsplaner) en gång låg där, så är det inte höjningen av havsnivån som ligger bakom det hela, för i så fall är det den konstigaste ön jag någonsin hört talas om i den storleken.

Så var klockan 23.00 och pluggandet väldigt eftersatt...

Det är svårt att vara diplomat

2009-02-10T00:53:00.004+01:00

Ja, ujujuj. Ibland är det tufft att ha ett av de mest eftertraktade arbetena i världen (för att inte tala om välbetalda). Den här artikeln, visserligen från Aftonlögnen, var riktigt rolig. Vilka saker folk kan komma på att klaga över! Nej, jag tror att vissa slipsnissar skulle må bra av att få bo med lokalbefolkningen i respektive land i några veckor. Gärna då med några ur de fattigare percentilerna.

Men, visst hyser man ju sympati med dem. Förstå hur jobbigt det är att leva i flera år utan opera! Att de inte säger upp sig! Och i Zimbabwe gnäller man över lite kolera! Sådant pjosk! Det är väl bara att köpa vatten på flaska?

Adieu, dear friend

2009-01-28T00:07:00.003+01:00

So it happened at last, what was hinted at, and what was feared, but mostly ignored. And it came so suddenly, oh, too suddenly. Michael Mackert is closing down wotmania.

Now, I guess almost no one who reads this knows what it is, and even fewer actually visits it, but to me, it has been my favourite place on the internet for more than seven years. Yes, it's a nerdy fantasy site, but that's just how it begun. It has evolved far beyond that, into a small, caring community with people who I know really well (besides never actually meeting more than a handful of them) and who knows me really well. It's more than a community, it's a family. So, yes, it feels sort of like losing contact with a huge part of your family and friends, as if they would be gone forever.

Now, I understand that this will be hard for you to understand, but what if it happened to one of your own social circles? If you're a scout, or a member of a church, what if they suddenly, almost without warning, just said: we're closing down, you'll have to find somewhere else to go? For you people of Sverok and NärCon, what if they just shut down either of those? For people from the spex, how would it feel losing that, forever?

Not to mention that most of these people, you'll never have the same contact with again. They will be gone. They don't live in the same town as you, not even the same country. The natural meeting point for all of you, where you could be all together in a natural way, would be destroyed, lost, gone forever.

I've had some bad years some time ago. Those people who know me really well know, to varying degrees, just how bad those years were for me. And during those years, the only vent I really had, the only people I could really trust at that time, was on wotmania. Wotmania has given me some of my best, most trusted and closest friends. Wotmania has helped me through these bad times, helped me build confidence in myself and others. And on wotmania I have shared things with others, things I've never told anyone else, some things I still wouldn't be comfortable with other people knowing about. And I am not alone in this, and therein is wotmania's strength. It has, like no other place I've ever seen, turned a bunch of anonymous people into a caring society of friends, spouses and even children. It has changed a lot of people, me included.

I dare say that I would be a lot worse off without it. And now it will soon be gone.

I feel terrible.

Vad är det för fel på folk?

2009-01-22T23:56:00.004+01:00

Så, jag borde egentligen skriva på mitt PM om skogsbruk och skogsindustri i Japan som ska vara inlämnat om 16 timmar, då jag inte fått ner ett enda ord i dokumentet än (dock ganska mycket i kludd i ett häfte, nu har jag bara tre källor kvar att gå igenom innan jag kan börja skriva ner allt och strukturera upp det. Jag borde hinna) men man tar sig en liten paus och stöter på följande nyhet:

New School Murder at Virginia Tech

Kommer ni ihåg galningen som sköt ihjäl 32 personer där för snart två år sedan? Nå, nu har ett dylikt vansinnesdåd hänt igen, där en kvinnlig student blivit nedstucken med en kökskniv på ett café på skolområdet, för att sedan få huvudet avskiljt från kroppen. På ett café. Klockan sju på kvällen. Det finns tydligen sju vittnen, varav hela två kom för sig att ringa polisen. Två. Herregud. Men vänta nu...

Sju vittnen, och ingen gör något. Hur tänker folk egentligen?

"Kolla, hon blir knivstucken upprepade gånger där borta!"
"Nämen, gud vad hemskt! Vad ska vi göra?"
"Ja, jag tänker i alla fall inte försöka gå emellan, jag kan få blod på min nya skjorta."
"Ska vi ringa polisen?"
"Nej, jag har inga pengar på min mobil. Och det är säkert någon annan som gör det, i alla fall."
"Jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg numret, faktiskt."
"Jaja, men nog med sådant -fan vad hon skriker därborta, kan hon inte bli mördad lite tystare?- vad tyckte du om Benjamin Buttons otroliga liv då?"
"Den var ju helt underbar!"

Jag blir så arg. Hur svårt är det att ta upp en jävla stol och drämma till fanskapet i huvudet så han svimmar och sedan försöka göra vad man kan för offret istället för att stå och titta på medan hon blir halshuggen? Ni var sju stycken. Det handlar inte om att ensam sätta sig upp mot den lokala Hells Angels-klubben. Det handlar inte om att man som ensamt vittne förstår att det är självmord att försöka rädda en person som blir brutalt misshandlad av ett dussin gangsters. Det handlar om att sju personer såg en annan människa bli knivstucken till döds av en annan person och inte gjorde ett skvatt för att förhindra det hela.

ag kan ta på mig att jag är dömande i den här frågan, men att inte handla när man är i en sju-mot-en-situation handlar inte om brist på civilkurage, det handlar om ett överskott av feghet. Jag vet inte vilka ni är, jag vet inte vilka era ursäkter är, men fy fan för er.

Dags för lite fakta...

2009-01-09T01:00:00.003+01:00

Sedan jag skaffade den här bloggen hösten 2007 har jag haft 2739 besök, de flesta självfallet folk som inte alls ville läsa det jag skrivit utan bara hamnat här av en slump. Sedan jag skaffade det mer pålitliga och djupgående google analytics den 7 februari 2008 har jag haft 2339 besök, vilket ger ett snitt på 6,94 besök per dag och så många som 15,09% stannade faktiskt på sidan i mer än en sekund. I genomsnitt stannar folk i 46 sekunder (jag vet inte om det inbegriper alla som inte stannar alls) vilket jag tycker är hyfsat jämfört med den siffran jag hade i början (en sisådär 10 sekunder eller så...). Jag blir alltså intressantare med åren, eller nåt.

Flest läsare har jag i Sverige, vilket inte förvånar någon, med 2118 besök. Tvåa på listan är inte helt otippat USA med 69 besök (många från Kalifornien, förmodligen tack vare min trogna läsare och gamla klasskamrat L) och sedan, i tur och ordning, Finland, Nederländerna och Storbritannien och Nya Zeeland. Det lär väl bli mindre engelskspråkiga läsare allt eftersom då jag skriver allt mindre på engelska nuförtiden.

De flesta stannar som sagt inte så länge. Däremot har det vid 81 tillfällen hänt att folk har stannat mellan 3 och 10 minuter och då läst ganska mycket, får jag väl anta. Hela 51 gånger har folk varit inne på sidan i mellan 10-30 minuter och 7 imponerande fanatiker har läst åtminstone en halvtimme i sträck. Det kan ju i och för sig ha varit pappa som försökt läsa något på engelska, men...

De flesta besöker också bara en sida, men en hel del (15,09%, en slump? Tror inte det, jag har ingen aning om hur de här grejorna fungerar) bläddrar bakåt eller vad det nu innebär att de ser mer än en sida. En galning verkar ha bläddrat igenom hela bloggen på 20+ sidor. Om den ger sig tillkänna skickar jag en autograf med posten.

Alldeles för många (30,57%) använder Internet Explorer. Sluta med det.

De flesta besök är faktiskt direkta, dvs. att någon skriver in adressen eller har min blogg som bokmärke, vilket leder mig till att tro att många klickar på bloggen, hoppas att den har uppdaterats (vilket den sällan har) och sedan klickar sig vidare direkt när de ser att det fortfarande hänger spindelväv i kanten. Jag har ett RSS-feed som ska underlätta det här, så att man slipper det och får information direkt när jag väl uppdaterat, men jag har ingen aning om det fungerar, så om någon här har försökt använda det så kan ni väl hojta till om det är kass eller inte.

Annars så ser listan för varifrån jag får mina besök ut så här:

2. Google.
3. Sveroks forum. Förmodligen folk som undrar vem fan det dryga puckot som raderat deras inlägg skriver på sin snobbiga blogg.
4. Blogger.com, alltså länkar från andra bloggar till min från de som också har en blogg på blogger.com eller blogspot.com.
5. acc.umu.se. Det här är spexets hemsida. 86 tappra själar har av någon anledning fått för sig att klicka sig vidare till min blogg via spexhemsidan. Suspekt.
6. Facebook. Det är förvånande att den här inte är högre upp, tyckte jag i alla fall. Men det är väl ingen på facebook som bryr sig så mycket om vad jag skriver här när man kan hitta bilder på mig naken eller i klänning där.
7. Okami.se, en väns hemsida/blogg. 49 besök, men de stannar inte längre än 2 sekunder i genomsnitt.
8. Närcons forum. Här är jag om möjligt ännu otrevligare och drygare mot folk än på sveroks forum, så andelen hatbesök härifrån är nog ännu högre. En liten varningsflagg för fangirls dock, men jag tror dock att jag hade min NärCon-peak 2007 och nu endast ses som ett bittert gammalt museiföremål som man skäms för men inte vågar stoppa undan för gott.
9. Riksforumet för spex. Igen verkar det som att andra spexare har ett visst intresse av vad jag skriver. Ska man bli smickrad eller be om hemlig adress?
10. En favoritblogg. Gå dit om ni vill se skillnaden mellan vad en bitter, misslyckad man och en lyckad, framåt kvinna i samma ålder skriver på nätet. Eller, låt bli, för sedan får jag väl er inte tillbaka...

Bubblare på listan är personen som hittade min blogg genom Katastrofala omslag och läste i 34 minuter. Vi får nog aldrig veta vem eller varför. Någon klickade faktiskt på blogglänken i ett mail jag skickade och var fast i 21 minuter. Där ser man att det inte är helt bortkastat med direktreklam ändå.

En annan kul grej är sökord, där topplistan är som följer:

1. Oskar Wallströmer blogg (93 besök)
2. Myrmarker (58 besök, hur många blir totalt grundlurade av titeln?)
3. Föräldraskap i världen (11 besök, en kurs jag gick)
4. "attention restoratin theory" (10 besök, jag hade ingen aning om att jag någonsin skrivit om det (eller vad det är, för den delen, man glömmer så lätt) och googlade det själv, gav upp efter att jag inte fått fram min egen sida när jag bläddrat till den tionde träffsidan och sökte på ["attentition restoration theory" myrmarker] och upptäckte att jag skrivit om det i min hemtenta i miljöpsykologi i våras. Bra jobbat av de där andra tio att hitta just min sida på google dock. Jag hoppas någon av dem hade nytta av det.
5. dialektal beteende terapi (10 besök, en vidrig felstavning)
6. dialektal beteendeterapi (9 besök, så ska det se ut!)
7. konfirmationshälsning (4 besök, va fan?)
8. kulturpsykologi (4 besök)
9. myrmarker.blogspot.com (4 besök, dessa står lätt Hasse för, jag känner ingen annan som är så jävla dum och lat att de googlar en webbadress istället för att skriva in den i adressfältet)
10. vasculit (4 besök, det läskigaste är att någon av dem var kvar i 59 sekunder)

Mina favoriter bland sökorden är dock dessa:

slavkaravanen
svalor flyghastighet (Monty Python!)
"en annan punkt är barnomsorgen"
"far-right winger" (gissa om någon blev besviken...)
"feminine hand gestures (glömde citationstecken i slutet dessutom...)
"inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte"
"kissa på mig" (vadnudå?)
"sveriges minsta perrong"
"traveling paths" links maps (personen var inne i sju och en halv minut! Varför? Hur? Jag hittar inte ens min egen blogg när jag lägger till "myrmarker" efteråt)
admiral ackbar cereal hitler style music (jajamän)
afrikansk europeisk svala (Monty Python-temat fortsätter)
bra sätt att lura någon
blöjor för äldre barn
budskap i filmen mastermind (som jag inte sett)
dra ut på det hela
europeisk svala (någon gillar verkligen Monty Python och bör vid det här laget vara jävligt irriterad på att få upp min blogg hela tiden)
familjen hell +blogspot (min familj är faktiskt trevlig...)
famous treacherous people
fertilitetshjälpmedel
fyrahundra år myspace (eh?)
hur man tillverkar ett troll
jag hyser inga skuldkänslor
kitschiga fraser
lokförare mjölby heltid
molle kriss postrån (jag tror jag gjorde den sökningen själv)
moraliskt förfallen vad innebär det (hehe)
offerblot
ritningar +sprängdeg
skopa dresses (jag vet inte vad det betyder, men personen stannade i tre och en halv minut)
ungdomsbrottsling samuel
utföra svart magi
vad gjorde stephensons lok så speciellt? (det vet väl alla...)
what would skalman say (Oftast så säger jag "va?" eller "ni har inga bevis!")

Värst är nog ändå [www blöj sex.se com]. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna att dyka upp på en sådan sökning, jag vågar inte googla det själv och jag är glad att personen bara vände i dörren, så att säga. Om det är vad jag tror det är så hoppas jag också att personen blev överkörd av bussen, överlevde och fick betala kostnaden för bucklan i fronten.

Annars så har vi en del sådär halvläskiga sökningar som får mig att undra vad det är för folk som egentligen läser min blogg och varför de vägrar ge sig till känna:

skalman
skalman blogspot
jägmästare umeå (stannade i 7:11!)
jägmästare blogg
hallsberg (3:41...)
dödsfall hallsberg 2008 (någon blev besviken...)
boomerang scout oskar wallströmer (en typisk inför lägret-googling, men vem var det?)
blogg +jägmästare
+jägmästare 08/13
(http://myrmarker.blogspot.com): (kanske den dummaste googlingen någonsin. Var det du, Hasse?)
oskar wallströmer

och så sist, men inte minst, den googling som nog är det märkligaste jag stött på, av två orsaker. För att inte tala om hur nyfiken man blir på vad den här personen tänkt. För lite bakgrund: Wallströmer är ett efternamn min farfar hittade på när han var trött på att heta Fredriksson (som gammelfarfar för övrigt tog sig när han var trött på att heta Eriksson...) och därför är jag släkt med varenda en som heter så. Allihopa. Det är inte heller ett namn man skriver fel på, annat än åt andra hållet (Wallström, Walström, Wahlström etc., jag har sett allt). Av någon anledning har någon ändå googlat på

wallströmer +modell

och sedan varit inne på bloggen i 18 minuter och 32 sekunder! Det hela inträffade den 11 oktober förra året. Personen var i Stockholm, använde Internet Explorer på en Windowsdator och var uppkopplad med Telia och var (och nu gissar jag) misstänkt nervös och röd i ansiktet. Stämmer det in på dig (kanske inte de två sista sakerna, men annars) eller någon du känner, så tveka inte och hör av dig. Du har vunnit en freestyle.

Dina vänner

2009-01-07T01:47:00.003+01:00

Nu är jag hemma i Umeå igen, och det tänkte jag fira med att presentera några vänner som även du kan ha nytta av att lära känna.

Wikipedia vet lite om det mesta som är värt att veta. Vill du ta reda på fakta är det här ett bra ställe att börja på. Ja, jag vet vad folk säger: "Vem som helst kan ju gå in och ändra där!" och jo, det är sant. Men till skillnad från de flesta andra lexikon, uppslagsverk och encyklopedier jag sett -eller, vänta, till skillnad från alla andra lexikon, uppslagsverk och encyklopedier jag sett så anger wikipedia sina källor, eller försöker i alla fall att göra det. Ett enkelt sätt att ta reda på om en artikel är pålitlig är att kolla igenom diskussionssidan som finns till varje artikel samt att kolla upp källorna. Eftersom wikipedia är ett uppslagsverk så bör det inte användas som källa i en vetenskaplig artikel, men å andra sidan bör du inte ha den här välrenommerade (tills någon faktiskt läste ett nummer) "vetenskapliga" tidsskriften som källa heller (se här om varför). Kolla om den finns på ditt bibliotek och informera i så fall din biblotikarie om att de lägger ut en massa pengar på vad som verkar vara ett fanzine gjort av artisten själv. Engelska wikipedia är bra, svenska sidan fortfarande halvkass, men ständigt på bättringsvägen.

Upplysning.se vet vad din postlåda heter. Och vad du heter. Och när du fyller år. Och dina sista fyra siffror i personnumret samt hur mycket pengar du tjänade förra året. Och lite till. Men det kostar pengar.

Några andra som vet mycket och också kostar pengar är FRA. 2009 kommer de att lägga 591 miljoner på att lyssna på telefonsamtal, radiovågor och numera också helt lagligt bläddra igenom allt du gör på internet som råkar passera riksgränsen (d.v.s. allt). Den första oktober i år ska de ha tillgång till precis all svensk internettrafik, vilket också kommer kosta en hutlös summa pengar som internetleverantörerna får stå för själva, precis som med IPRED-lagen, och vilket förmodligen kommer betyda att priserna på bredband kommer stiga. Just nu får FRA nöja sig med att snappa upp vad de nu får in i sin ohemult stora dator som ska ha kostat en sisådär 70-80 miljoner kronor och som de har haft ett bra tag nu. Alla som tror att de inte använde den till europakonventionella tveksamheter och brevhemlighetskränkningar redan innan den första januari räcker upp en hand? Ingen? Tänkte väl det... Nåväl, inget ont som inte för något gott med sig. Raderat ett viktigt mail? Rädd för att du skrivit något dumt på fyllan men hittar inga spår av det nu när du är nykter? Inga problem, maila FRA och kolla. De har säkert läst det, och eftersom de kände sig så meningslösa att de var tvungna att på egen hand lobba fram en 1984-lag som KGB hade varit stolta över så är de nog glada över att faktiskt få göra någon nytta istället för att bara putta samhället i vad makthavarna ser som rätt riktning. Det är ju ändå dina pengar som går åt, så något ska du väl ha tillbaka?

Sist, men inte minst, Google är din vän. Internet är fullt av korkade frågor som alla redan har fått svar, men vissa är för lata för att leta upp dem. En liten pedagogisk video på youtube utgör ett strålande exempel.

Idolbild

2009-01-01T21:54:00.002+01:00

Min vän Hasse* sitter och tjatar på att jag inte postar någonting på bloggen, så här får ni alla ett idolfoto av honom att skriva ut och sätta upp på väggen där hemma. Klicka på bilden för att få en högupplöst version.

*Hasse heter egentligen något annat, men här på bloggen heter han Hasse, som i tidigare inlägg.

Hur tänker folk egentligen?

2008-12-17T03:12:00.004+01:00

Det finns dåliga föräldrar och så finns det dåliga föräldrar. Och så finns det riktigt jävla dumma föräldrar som fullständigt saknar förmågan att tänka på sitt barns framtid. Här har ni ett strålande exempel: ingen födelsedagstårta för Hitler.

Vad tänker man när man döper sin son efter Adolf Hitler? Och sedan säger så här:

"They need to accept a name. A name's a name. The kid isn't going to grow up and do what (Hitler) did."

Nej, däremot kommer han växa upp och bli mobbad dag ut och in av de andra barnen för att hans föräldrar ville få lite uppmärksamhet och det någonstans i deras förmodade (jag vill inte säga definitivt att de har några, det verkar tveksamt...) hjärnor slog slint och de döper ungen efter en av de mest avskydda människorna någonsin. Och nu är de tydligen upprörda över att andra verkar bry sig om vad de har gjort mot sitt barn. Tror de seriöst att folk inte kommer att reagera på ett namn som Adolf Hitler Campbell? Jag har hört om många idiotiska namn som folk gett sina barn i USA, men det här tog ändå priset, alla kategorier.

Jag hoppas att han ändå kommer få vänner som lyckas se honom för den han är och skyddar honom från all idioti han kommer drabbas av från sina föräldrar som inte insett att ett barn är en människa och inte någon jävla pryl man visar upp för andra. Och att han så fort han är gammal nog byter namn, för annars kommer han aldrig att få ett jobb. Det kan nämligen vara en ganska otrevlig värld där ute, och då gäller det att ta hand om sina nära och kära.

Inte döpa dem till Hitler.

Som en kork i mörker

2008-12-14T02:11:00.004+01:00

En gång för länge sedan lanserades ett populistiskt parti som byggde hela sin varrörelse på vad folk var sura på just då, ett smidigt sätt att ta sig till makten utan att egentligen ha några vettiga idéer, eller knappt några idéer alls för den delen.

Det hela paroderades sedan klockrent av Galenskaparna och After Shave i Grisen i Säcken. Första gången jag såg det var jag för liten för att förstå vad det handlade om, vilket gjorde att jag tyckte att det var ganska tråkigt. Sedan hörde jag en bit av det på radion när jag åkte buss i Åretrakten för några år sedan, och skrattade så att jag nästan grät. Efter det var en av de första saker jag gjorde när jag kom hem var att se hela revyn på DVD, och skratta än mer.

Här har ni ett av de bästa klippen ifrån det hela: Som en kork i mörker.

Numera kan jag dock inte se det utan att tänka på att det skulle kunna handla om vilket riksdagsparti som helst; att rösta numera är som att köpa grisen i säcken och chansa.

En anekdot från hajken i helgen

2008-12-08T21:15:00.002+01:00

Där stod jag och högg ved, lagom stressad, när två av mina scouter kommer fram till mig och ställer den eviga frågan (som jag envetet vägrar besvara):

"Hur gammal är du?" frågar en av dem.
"Tillräckligt."
"Är du 25?" säger den ena scouten. Jag säger ingenting utan fortsätter hugga ved.
"Nej, han är äldre än så", säger den andra. "Det är jag säker på. 30?" gissar hon. Jag säger ingenting.
"35?"

Visst är barn härliga?

Inlägg nummer 100

2008-11-29T23:06:00.002+01:00

Men vem bryr sig? Inga uppdateringar, inga kåserier sedan i juli, tror jag det var, i stort sett ingenting alls. Har jag verkligen varit så upptagen?

Nej. Mest går man och väntar på bättre tider, men bättre tider är ju nu. Vad är det som krävs egentligen, för att man ska tag i saker och ting? Det är så mycket dumt som händer runt omkring, och inget gör jag åt saken. En snabbgenomgång:

Ipred-lagen: Idiotisk, kontraproduktiv och byggd på ett föråldrat tänkande. Surast är jag nog dock på att en gammal progghjälte som Ulf Dageby ställer sig bakom den. Fy fan. De burar in dina egna barn, var det inte så ni sjöng en gång, på den tiden ni fortfarande förstod er på klassfrågor som kan uppstå mellan generationsklyftorna? Dog det med Totta, eller tidigare? Skäms, Ulf!

Presidentvalet i USA: Minst fel person vann. Barack Obama är med mina mått mätt en konservativ högerkristen med åsikter som i stort sett bara skulle platsa i kd här i detta landet (möjligtvis m, om han tonade ner sin tro). Folk säger att han är en lysande retoriker och att han håller fantastiska tal, men det jag hör är likväl mixat med det sedvanliga amerikanska flaggviftandet. Låt er inte luras, gott folk, han är också en sådan där tokpatriot som tycker att vi svartflaggare är läskiga typer.

Riksdagen röstar ja till Lissabonfördraget: Ytterligare ett bevis för att den högsta punkten på Riksdagens agenda är att se till att makten förs så långt ifrån folket som möjligt (jag menar, herregud, man kan ju inte lita på människor som konsekvent röstar på fel alternativ i folkomröstningar hur mycket man än försöker övertyga om att man ska tycka som de tycker), även på deras egen bekostnad. Eller ja, det är ju deras polare som sitter i Bryssel, så egentligen är det väl bara en ytterligare förskjutning av makten från röstsedeln till lunchmöten mellan allehanda toppviktigpettrar och ytterligare en pinne på karriärsstegen för våra folkvalda.

Riksdagens ursäkt för att rösta ja till Lissabonfördraget bara sådär när ingen brydde sig eftersom de legat väldigt lågt med det hela: "Det spelar ju ändå ingen roll, för Irland har röstat nej." Vad de inte berättar: Irland kan ha fler folkomröstningar, och politikerna där gör sitt bästa för att övertala väljarna om att det är mycket bättre och demokratiskare att låta färre bestämma mer över fler. Och om (när...) det händer så har ju våran riksdag redan sagt "ja", så då står vi där med brallorna nere, pappret slut, dasset bortblåst, 40 sekundmeter, 20 minusgrader och en EU-kommission som skrattar och fikar järnet för våra skattepengar. För en folkomröstning kan man ju inte ha när riksdagen redan har beslutat i frågan! (Om nu inte folket varit korkade nog att rösta fel en gång tidigare, för då slår man till så fort opinionsflaggan blåser åt rätt håll).

Borgarnas "kompromisser" i FRA-lagarna: Bluff och båg. Och fortfarande: hur får de ihop ekvationen KSI = demokrati? Jag gör det då inte. Fast Regeringsformen är ju bara ord på papper, och så länge man inte ger folk någon insyn och skrämmer dem med läskiga utlänningar får man göra som man vill.

Våra rättigheter inskränks, vi litar på att Staten kommer straffa sig själv om den gör något dumt, för i skolan har vi lärt oss att Staten är God. Våran folkvilja körs över, men fler bryr sig om fotbollslandslaget. Folk dör, vi kollar på Idol.

När jag blir gammal kommer jag sitta på hemmet och säga till barnbarnen att "När jag var ung, då fick faktiskt vanligt folk rösta vart fjärde år på vilka politiker vi ville ha!" och de kommer säga "Men farfar, nu ljuger du. Alla vet att vanligt folk är för dumma för att förstå sig på sådant där!" Jag kommer muttra "På min tid hade vi i stort sett demokrati, men vi slarvade bort den." och de kommer svara "Men farfar, vi har demokrati nu också. Vi får ju bestämma om våran representant i parlamentet ska sitta kvar eller bytas ut mot sin efterträdare vartannat år!"

Kom ihåg: hur du än röstar, så vinner regeringen. Och de har inte en tanke på att någonsin släppa ifrån sig makten.

Bitter? Vem, jag?

Minnen

2008-11-26T21:34:00.003+01:00

Idag hade vi informationsmöte på scoutkåren för folk som var intresserade av att börja som ledare. Tyvärr blev det lite av ett misslyckande då det bara dök upp en person, men vi hoppas kunna hitta några fler, och sedan i februari har vi fått en bra möjlighet till ytterligare rekrytering då vi ska få berätta om scouting på en kurs i utomhuspedagogik vid universitetet. Men det är inte det som det handlar om.

Inför mötet hade jag satt upp min laptop och lade över alla scout- och hajkrelaterade bilder jag hade i en mapp jag använde som ett bildspel. En del var ju från mer privata initiativ, men det var ändå scouting. Det var kul och trevligt att se alla bilderna igen (eller, ja, de jag hann se, det är nästan 3000 bilder...) och det väckte många minnen av händelser och äventyr jag nästan hade glömt, eller i alla fall inte tänkt på, på väldigt länge. Bra minnen, men också ibland mindre bra minnen, och minnen som fått skuggor över sig med tidens gång och senare händelser. Framför allt påmindes jag om alla dessa människor i mitt liv, många som jag inte sett eller talats vid med på flera år. En del flyktiga bekanta, andra riktigt nära vänner. Alla med olika historier och anknytningar till mig, men en sak har de flesta gemensamt. De är inte kvar i mitt liv. Och jag är inte kvar i deras.

Och jag kommer på mig själv med att sakna de allra flesta av dem. En del mer, en del mindre, men ändå; saknad.

Det blir så plågsamt tydligt att det finns en gräns mellan då och nu, en gapande klyfta som öppnade sig för över två år sedan, och som fortsätter att växa.

Mest är det väl mitt fel, antar jag.

I hate deadlines.

2008-10-28T22:27:00.003+01:00

Because they always work against me. It's a conspiracy.

Well, at least I'll manage to finish one of the intended four things I had to do before Friday. Getting anywhere close to getting the second one done will be a miracle. Right now I've still got a few hours work left on the first one. Oh, well, that one and some old stuff will have to do.

Oh, and if you're looking for "Månadens Kåseri", there will be one next month. Maybe. I hope.

Discipline, that elusive bastard!*

*partly stolen quote, from Bellen.

The Economic Crisis

2008-10-23T23:21:00.003+02:00

Well, I guess I could talk for a long time about it, but what would be the point? It's late, I'm tired, and most of you can already guess what I think of it already. The short version:

This is what you get when you have capitalism, eventually. The market isn't infallible. People certainly aren't. They had a chance to make money, they took it, and everyone else took the fall. Oh, they're so sorry, but it's not their lives which have been ruined, their families who have been thrown out of their houses, their workplaces who are getting downsized. At the absolute top, those who had the final responsibility, they hardly felt it. I mean, sure, they lost lots of money, but they still have more than enough to continue their luxurious lives. For them, it's a misstep, something they can shrug off. For the rest of us, who saw our money go down the gutter, it was a hit in the face. Or well, I for one, wasn't hit very bad (except for my savings of course, which I don't dare to look at), but there are families everywhere, especially in the US, for who it didn't work out quite as well.

The even shorter version:

Don't trust the cappies to care about any other asses than their own.

The best take of all on the whole crisis I've seen so far has Tatsuya Ishida of Sinfest stood for. Start here and read through the whole thing up to today, and you'll get some gems about the upcoming presidential election as well. When you're done, you could always go through the whole archive from the beginning. Sinfest is one of the absolute top-notch comics out there, in my opinion, taking into consideration both webcomics and syndicated ones. If I could, I'd call dibs on it for the Swedish market. It would work here. For the American market, it is too profane and provocative to make the Syndicate Cut. Read it. You won't regret it.

Coriolissången

2008-10-15T14:57:00.002+02:00

Eftersom jag har en tendens att alltid förvänta mig det värsta när det bär emot blev jag tämligen positivt överrraskad idag när jag knackade på min lärares dörr och undrade var min tenta tagit vägen. Efter lite letande hittade vi den och spikad var den (den var i och för sig väldigt lätt, och jag hade rejäla slarvfel på andra bitar av de praktiska proven). Bara huvudtentan och den praktiska delen av mätdelen kvar nu... De borde dyka upp snart, huva!

Idag var det frågeseminarium och självklart dök det upp lite frågor och fenomen kring till den beryktade Corioliseffekten som är något av det skummaste jag någonsin stött på, fast på ett plan helt logiskt men ändå inte. Som Örebro alltså; ungefär, men inte nästan. Men när jag cyklade hem från skolan trillade det ner ord i min skalle och jag började nynna på en liten sång om just Corioliseffekten. Den sjungs någorlunda i takt med "Alla vi som gillar x"-sången fram till och med "Men vi snurrar på vår jord" och går så här:

Coriolis är en effekt som bara syns
Fast den verkar som en kraft som faktiskt finns
För att vi tror att vi står still
Men vi snurrar på vår jord
Så i syd det svänger vänster
Och åt höger upp i nord

Det är dagar som denna som man måste komma ihåg varifrån man kom

2008-10-14T18:36:00.002+02:00

Jag har haft en ganska bra dag. Jag har, handen på hjärtat, inte ens varit i skolan idag, för jag kände att jag behövde vila. Det var kanske inte världens bästa beslut, men det finns viktigare saker här i världen än betyg. Men ändå, en bra dag. Tills nu. Efter mycket väntan har till slut resultaten för den praktiska delen av tentan som jag var mest nervös för kommit ut. Eller, i alla fall en bit av den. Jag vet ärligt talat inte riktigt, eftersom dokumentet inte fungerade jättebra ihop med open office. Kul. Vad jag dock vet är att min tentakod var 34 och att jag skrev den där tentan. Så vad står det i dokumentet?

34: Saknas.

Tack, tack Televerket! Fråga mig inte hur, men på något sätt har de lyckats slarva bort min tenta. Lycka!

Jag är som jag är. Väldigt små saker kan fortfarande bli väldigt jobbiga för mig. Jag försöker bli bättre på att ignorera dem, men det fungerar inte alltid. Just nu fungerar det väldigt dåligt, och jag får obehagliga flashbacks. Tack och lov så finns det en bra sak med att minnas mitt förflutna; det får mig att uppskatta vad jag har idag mer. Det är trots allt bara en bortslarvad tenta. Det värsta som kan hända är att jag får göra omtentan. Det är ingenting. Jag mår redan lite bättre bara genom att tänka på hur det kunde ha varit.

I am not doing my best, but I'm doing a lot better.

Hajk out

2008-10-05T15:20:00.002+02:00

Nu så här helgen före första tentan imorgon har jag laddat upp genom att åka på hajk. Studiemässigt är det inte kanske det smartaste draget, men det finns saker här i världen som är viktigare. Som mina små miniorscouter. Ja, eller små och små... idag på spårningen var det flera som trodde att några av dem var juniorscouter eller till och med patrullscouter. För er som inte har en aning om vad jag pratar om kan jag säga så här: miniorscout 8-9 år, juniorscout 10-11 år och patrullscout 12-14 år. Nog för att en del av dem är storvuxna, men så storvuxna är de inte.

Idag var det som sagt spårning, och vi hade tre miniorpatruller med. De placerade sig som 14:e, andra och första plats! Man blir så stolt. Man fick ett slags bevis på att de tar till sig det man försöker lära dem (inte för att jag tvivlade på det innan, men man kan fortfarande bli positivt överraskad). Ja, och så är de så underbart härliga också. Jag är helt slut efter allt lekande och stojande, och det lär gå sisådär med det fortsatta plugget idag (även om jag kände mig taktisk nog att skippa kendoträningen som började för en halvtimme sedan). Men det var det värt. Det finns få saker jag älskar så mycket som att vara ute i skogen med barnen. De är så oerhört härliga, friska och glada (oftast). Får jag en omtenta på grund av det här så är det skit samma. Skulle jag få valet skulle jag göra om det i alla fall, varje dag i veckan.

Nackdelen är självklart att den biologiska klockan börjar ticka lite starkare under och efter sådana här möten. En del människor blir snarare åt "gud vad skönt att slippa barn nu på ett tag"-hållet medan jag snarare försöker hitta första bästa kvinna att bilda familj med. Tack och lov har jag inte lyckats hittills, för första bästa brukar ju aldrig vara särskilt bra... Men det är likväl jobbigt att inte ens vara närmare egen familj nu än för två år sedan...

Nej, nog om det, nu är det middag.

Few and far between

2008-09-28T22:14:00.003+02:00

Yes. I know. You all know. So, now that that's over with, just a few words.

School is great, but I'm a little bit nervous for both the practical examinations and the written one. Since most of weekend will be lost to scouting, I have to have a really good discipline during the weekdays.

And how many times haven't I told myself something like that?

Discipline. I have very little of it. The only good thing I can say about it is that is matches my ideology, you could say.

Speaking of ideology, I'm pondering posting a few more political things in the, ehm, close-ish future. I'm thinking of taking another take on the whole FRA circus again, now that the populists in charge decided that they didn't want to lose power and took their original proposition back (I don't know the details, and as far as I know, there has yet to come a "real" vote about it, now it's all talk). The question now is how the new law will look. Because I don't trust those politicians or their spy cronies one inch further if all they do is change the talk and not the actual wording of the law. Also, I need to figure out how this new proposal will affect KSI's operational rights in Sweden. And how the hell our "democratic" (yes, in this question, they really deserve those citation marks, more than usually) can even explain the existance of that vile organisation.

Enough of that, I had my first kendo training in full bogu (armour) today. I felt like a beginner (well, more like a beginner than I usually did) again. It was partly terrible, partly really fun and very sweaty. At least I figured out a trick which will reduce the ear pain.

In October, I will really need all the discipline I can muster. Otherwise I will never forgive myself for missing this opportunity that I will give no further information about, other than that it isn't illegal (if that makes anyone out there relax a bit more). Still, I have already given up my original plans for it, right now I'm only hoping to get some things ready for it and hope for the best. From what I understand, the chance will come again next year, so...

To finish off, some words of wisdom by Proudhon:

"Whoever puts his hand on me to govern me is a usurper and a tyrant. I declare him my enemy."

The German Perennial

2008-09-09T19:54:00.002+02:00

This was too weird not to share. For a few years now, I've been under the impression that the late 90's German Summer Plague no. 1, Blümchen (or Jasmin Wagner as is her real name) was dead, killed in some kind of accident, just as Lisa "Left Eye" Lopes of TLC. Now, after I had seen the lovely Robot Chicken Admiral Ackbar Cereal Ad -Hitler Style-video again, I decided to check up on what really happened to Blümchen. Was it a car crash or something else?

It was nothing. She still lives! Now performing under her real name instead, she's alive and doing well, according to wikipedia.

It felt really weird. I mean, I don't care much for Blümchen or her music. When someone told me she was dead, I just silently noted it in my head. And now I found out she wasn't dead at all, which felt much weirder than finding out she was dead.

It's a crazy world. But at least now, if anyone else who reads this also thought she was dead, you have come know the truth. I just gotta find out how the hell I began thinking she was dead in the first place...

Just need a fuse

2008-09-07T00:09:00.001+02:00

Through the flame still summer lingers on, though her pictures soon shatter. Animals queueing at the gate that stands upon the shore, breathe the ever-burning fire that guards the ever-door. Close your door, the picture fades again from the flames in the firelight.

We didn't start the fire. It was always burning, since the world's been turning. It's back to ash, now, you've had your flash boy. The rocks, in time, compress your blood to oil, your flesh to coal, enrich the soil, not everybody's goal. We didn't start the fire. No, we didn't light it, but we tried to fight it here in the glow of the night.

You climbed upon a burning rope to escape the mob below, but you had put the flaming out so that others could not follow; to be out of the bounds and the barks of those who do not wish you well. You feel the ashes from the fire that kept you warm; its comfort disappears.

And still the only friend I know will never tell me where to go.

All, always the same; but there appears in the shades of dawning, though your eyes are dim; all of the pieces in the sky. But I can see the fire's still alight there, burning into the night. They're out there burning houses down and peddling racist lies. A fear of fire and water, who am I?

And we will never rest again until every nazi dies.

All, all is not lost, and light appears in the shades of dawning when your eyes can see. Order the pieces; put them back, put them back. Man - son of man - buy the flame of ever-life! Break the circle, stretch the line, call upon the devil! Bring the gods, the gods' own fire. In the conflict revel.

You're sitting in your comfort; you don't believe I'm real, but you cannot buy protection from the way that I feel. Your progressive hypocrites hand out their trash, but it was mine in the first place, so I'll burn it to ash! For the Grand Parade of Lifeless Packaging: -All ready to use! It's the Grand Parade of Lifeless Packaging.

-I just need a fuse.

Out of the night and out of the dark, into the fire and into the fight. Well, that's the way the heroes go, Ho! Ho! Ho! Since you can't start a fire; you can't start a fire without a spark. So, give the anarchist a cigarette. Nothing ever burns down by itself, every fire needs a little bit of help, even if we're just dancing in the dark.

The home fire burning, the kettle almost boiling, but the master of the house is far away. You think you're God's gift, you're a liar. I wouldn't piss on you if you were on fire.

Im a firestarter, twisted firestarter. Burn, motherfucker. Burn.

The roof is on fire. Through a crack in Mother Earth, bazing hot, the molten rock spills out over the land. We don't need no water. And the lava's the lover who licks your boots away. Let the motherfucker burn! Hey! Hey! Hey! If you don't want to boil as well, you better start the dance. Do you want to dance with me?

You better start doing it right.

Häpp Häpp.

2008-09-04T07:41:00.003+02:00

Så har man hamnat i tidningen för första gången sedan man flyttade till Umeå, även om inte artikeln nämnde något av det jag sade. Jag har inte sett den i papperstidningen än, men ryktesvägen har jag tyvärr hört att det där står att jag är medlem i MESK, vilket ju inte är fallet.

http://vk.se/Article.jsp?article=211653

Lurad på ett bra sätt

2008-08-31T18:37:00.003+02:00

Idag klarade jag min gradering till 5 kyu. Jag var oerhört nervös innan och skippade nollningens cykelorientering helt för att ta det lugnt, läsa in lite ord och öva på seiza (hur det nu stavas...). Så går man dit, väntar hela träningen på att det ska komma, att alla andra ska sitta och titta på mina usla do istället för sedvanlig ji-geiko. Inte roligt. Jag må vara teaterapa, men in en pjäs har man en karaktär att gömma sig bakom, och man är oftast inte helt ensam, och publiken utvärderar inte ens minsta lilla rörelse på samma sätt. Ja, och så om man är på en riktig teater så har man stora lampor i ansiktet, så man ser knappt publiken i vilket fall. Så jag gick där och var nervös, och väntade, och väntade...

Sedan var träningen slut. Jag nämnde i omklädningsrummet efteråt att jag hade lyckats fixa foton och S-sensei sade då helt enkelt "Grattis, du har genomfört alla moment på ett godkänt sätt" och så var det med det. Jag borde kanske ha anat något när han beslutade att han och jag skulle göra hiki-men, men han har gjort liknande saker för, så jag reagerade inte så mycket på det. Bara bra det, eftersom jag bara skulle ha blivit nervösare av det.

Ja, och så har skolan börjat då. Rivstart första veckan med bussresa till en strand och sedan ett sågverk redan andra dagen och sedan en tredagarsresa in i landet för att se på olika aspekter av skog och skogsbruk, med ett besök på Oxtindan i Norge som grädde på moset. Klassen är fylld av trevliga människor (tror jag, jag känner dem ju inte så väl än) och meningen är väl att man ska lära känna dem lite mer nu under nollningen, vilket nu krockade med graderingen, och förmodligen kommer krocka någon gång till under veckan, beroende på hur jag gör.

Ja, så har jag varit trött också. En månad med konvent, scoutläger och sedan åttio främlingar tätt inpå sig i en vecka har tärt på den sociala energien, och som de som känner mig vet så behöver jag mycket social energi för att kunna trivas. Ett minus är att de spelar hög musik på kårhuset nu på kvällarna (i alla fall gjorde de det igår). Jag är dålig på att skärma av andra ljud och det tillsammans med ljudkänsligheten gör att det blir väldigt svårt för mig att följa med i konversationer. Men det löser sig nog.

Eh, ja, och det blev ju inte så mycket skrivet här nu i augusti heller. Jag kommer igen i september! Tror jag...

The Kettle and The Pot

2008-08-26T19:56:00.003+02:00

Once upon a time, there was a country called J, which was raged by conflict and war. Finally, the kings of the West interferred and managed to stop most of the killing and fighting.J was in the war split into smaller nations, one which was called S. In S, there was a state called K. Many people in K wanted to have a little nation of their own, so they began fighting for this. There was a new war and again the kings of the West went there to stop it. In the end, the kings of the West supported the sovereignety of K, much to the grief of S, who didn't want to recognise this. On their side, they had the King of the East who was an old friend of theirs, and an old enemy of the Kings of the West. He said it was in breach with international law and that it destabilised the contintent. The kings of the West scoffed at this and said that "people should have their freedom".

Some later upon a time, there was a country called G, which had in the past been raged by conflict and war, since two parts of the country, called A and SO, just like K, wanted their own freedom. Because of the war, the King of the East had interferred to save the people in A and SO and had troops stated there so that G would not attack them, for they were not many enough to defend themselves. But the King of the East and the king of G were not good friends and had much arguing between each other. This provoked the king of G so much that he attacked the people in A and SO anyways, and failed miserably. The king of the East seized this opportunity to show some force and power, as he liked to do, as well as securing A and SO from G, as stated in the peace treaty that they had all signed years ago (and which was the reason for the troops from the East to begin with). The kings of the West did not like this at all, since they had a traditional fear of the king of the East. They demanded that a peace treaty were signed (again...) and that the troops of the East would retreat. The king of the East did so, but did also say that he supported the freedom of A and SO. The kings of the West screamed at this and said that it was in breach with international law and that it destabilised the continent. The king of the East scoffed at this and said that "people should have their freedom".

Myself, I saw a pot and a kettle calling each other black, and realised that neither side actually gives a shit about the freedom of other people but only about themselves, their power and their riches.

Oh dear

2008-08-22T23:20:00.002+02:00

So. Yes. 'Tis been a while. Ehm. Well, I've been doing lots of stuff. Busy. With a game convention, a scout camp and a mountain hike. Now I'm home again, so I guess I'll try to tell a few stories from what I've been through this month then. In my magic crystal ball, it seems this will be done mainly in Swedish, so that's a good tip. Anyhow, now I'm going to look at some pictures from aforementioned camp with my father, so no more news for you.

Hoppsan!

2008-07-31T22:08:00.003+02:00

Det bidde inget kåseri den här månaden. Jag har i och för sig börjat med det, så jag hinner nog lägga ut det här nästa vecka, och det passar bättre då, rent temamässigt. Den här månaden har varit lite halvjobbig, med jobb, planering för Boomerang (som gått åt helsike, men nu äntligen vet jag vad jag kommer att göra, även om jag är mycket besviken på hur hela ärendet har skötts) och planering inför NärCon (där jag ligger lite efter, tror jag, jag måste maila mina två underhuggare i tid).

Det finns bra saker också. Jag har fått lön, och köpt en ny hårddisk som står och blinkar vid datorn nu. Jag har fått min gi och hakama och det blir premiär för dem nu på onsdagsträningen. Jag har haft min första soffsurfare här på besök, och min andra kommer imorgon. Jag har blivit antagen till Jägmästare 08/13 (för första gången på länge ser jag ordentligt fram till att börja skolan). Det fixas i spexlokalen och smids planer med människor från andra spex. Det gäller bara att se till att resten av mitt spex får tummen ur.

Ja, och så har jag haft över tvåtusen besök här på bloggen också. 2000! Jisses. En del av er läser till och med det jag skriver, även om det inte blev så mycket för er nu i juli. Jag hoppas att det ska bli bättre på den fronten framöver. Jag närmar mig en milstolpe på wotmania också, 5000 inlägg där. Tog mig bara en sisådär sju år att nå dit.

Everything you need to know about the upcoming American presidential election

2008-07-17T01:41:00.004+02:00

Long time, no siege, as I usually say. But don't worry, everything's ginger. Now, for some short politics, here's everything you have to know about the American race for president which will take place this summer.

The two candidates are:

Barack Obama, a right-winger who'd probably be a member of Kristdemokraterna (the Christian Democrats) if he was a Swedish politician. In the US he's seen as a left-wing libbie (in modern US lingo a liberal is a kind of communist. At least that's what the conservatives think, and which I find scary). Could probably make it as a minister in the Swedish government. His main argument is that he will change stuff, hopefully to the better. The main argument against him is that he's too young.

John McCain, a far-right winger who'd probably wouldn't come anywhere close to the Riksdag (if not running for Sverigedemokraterna (a far-right, secretely racist and very patriotic party, like the Republicans but with more racists), but I suspect he'd find them to blatantly racist). His main argument is that he has experience, such as being a prisoner-of-war in the Vietnam War. The main argument against him is that he's too old.

So they're both people that no more than five percent would vote for here in The People's Monarchy of Sweden, on behalf of them being too right-wing and religious. Both have been accused of being too left-wing in the US. McCain is generally endorsed in Sweden by fundamentalists and popularistic idiots from MUF (the Moderate Party's Youth section) who doesn't realise that just because he's the right-wing alternative there makes him the alternative closest to them. Everyone else is either secretely or openly endorsing Obama.

Jibjab made a small infomercial for everyone who are too lazy to get informed in any other way:

Time for some campaignin'

Ciao.

Ha! Här får ni!

2008-07-07T23:57:00.002+02:00

Enligt denna artikel i DN så spelar det visst roll i vilken ålder man skaffar barn även för män. Sådetså. Jag har inte alls så mycket mindre bråttom än ni kvinnor.

Det var bara det jag skulle säga. Jag har jobbat över idag och är rejält trött och ska därför gå och lägga mig, eftersom jag börjar klockan åtta imorgon.

En något längre uppdatering får ni någon annan dag denna vecka. Ett kåseri ska ni ha också.

Nattinatti.

FRA-karusellen snurrar vidare

2008-07-02T22:02:00.003+02:00

Statsminister Reinfeldt försöker försvara FRA-lagen i DN med orden:

"Trots den massiva opinionsstorm som krävt att lagen rivs upp, står han fast vid att det var rätt att anta den. Däremot har det varit omöjligt att förklara vad lagen handlar om, eftersom medieklimatet varit så upphetsat, säger statsministern."

Ja du, Fredrik Reinfeldt, men när du har haft ett år på dig att omrevidera lagen och ändå inte lyckats övertyga exempelvis Justitiedepartementet eller SäPo om att det är en bra lag, så undrar jag hur sjutton du tänker dig att du ska lyckas övertyga resten av oss, enligt dig "felinformerade" medborgare. Vi talar om remissinstanser som börjar med att säga "signalspaning är bra. Signalspaning i tråd behövs" (vilket väldigt många av oss vanliga dödliga inte håller med om) och ändå tycker att lagen skulle gjort sig bättre i Nordkorea. Då undrar jag om det inte är du, herr statsminister, som har missförstått vad lagen egentligen säger. Hur stor koll han har på försvarsunderrättelseverksamhet framgår av följande stycke:

"Enligt Fredrik Reinfeldt blandar socialdemokraterna nu ihop underrättelseverksamhet med vad de själva arbetat med i justitiedepartementet, till exempel hemlig avlyssning eller teleövervakning.

- När det rörs ihop blir diskussionen svår, säger han."

Ja du, Fredrik. Sist jag kollade var underättelseverksamhet just en verksamhet, och hemlig avlyssning och teleövervakning två metoder som användes inom ramen för verksamheten. Det mesta FRA sysslar med handlar om just signalspaning, dvs. avlyssning. Den här lagen var något FRA drev fram för egen del. Vad fan tror du att den handlar om? Hur kan ett lagförslag som heter Förslag till lag om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet tolkas till att handla om något annat än just dessa metoder till avlyssning? Jag vet inte, men om ni vet så får ni gärna förklara det för mig. Sedan fortsätter Reinfeldt att svamla lite till, på ett sätt som får mig att tvivla på att han ens läst lagen (och om han nu har det, att han skulle uppfylla sin regerings egna hårdare krav för att kvalificera sig för gymnasiestudier):

"- I en kommentar har hon sagt att man tydligt måste peka ut en misstänkt brottsling. Det ger skenet att också Mona Sahlin tror att hon talar om ett rättsligt tvångsmedel som syftar till lagföring av en brottsling i Sverige. Men försvarsunderrättelsetjänst riktar sig inte mot enskilda individer, utan mot utrikes företeelser av mer diffus art inom ramen för vår säkerhetspolitik, säger Fredrik Reinfeldt."

För det första verkar Reinfeldt ha missat stycket i lagförslaget om att den typen av uppgifter som kan leda till lagföring av en brottsling i Sverige och som FRA (eller annan myndighet) snubblar över får skickas vidare till Polisen. Detta saknades i den gamla lagen, men i den nya finns det med. Ljuger Reinfeldt eller är han bara dum? När jag sett honom på TV eller läst om honom i tidningarna har han inte verkat så korkad (till skillnad från en viss president från ett stort land i väster) och jag misstänker därför att han står och blåljuger. I och för sig är han ju politiker, så han tror förmodligen på vad han säger, även om det uppenbarligen inte är sant. De är sådana, av någon anledning.

Sedan verkar ju varken Reinfeldt, tidningarna eller någon annan ha koll på att det är mer än en lag det handlar om. Det är en proposition, men fyra lagar som berörs. Som svar på ett forum där en forumit påpekade att "FRA har ju sysslat med det här hela tiden, varför detta stora pådrag nu, de har ju alltid avlyssnat telefoner och så?" så skrev jag lite utifrån de olika lagförslagen om vad som skiljer det som kommer gälla från och med den första januari nästa år från nuet, och det följer här:

Visst, FRA har övervakat mycket även förut. Men det föreligger vissa skillnader. Sedan är inte FRA-lagen en lag egentligen, utan fyra lagar, tre gamla som ändras och en helt ny.

Vi börjar med Förslag till ändring i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet-

Enligt den nya lagen får försvarsunderrättelsetjänsten endast avse utländska förhållanden. Det är en styrkning mot tidigare formulering som även tillät verksamhet inom landet "vid svåra påfrestningar på samhället i fred". Problemet är väl att i stort sett all internettrafik passerar gränsen, och därmed verkar uppfylla FRA:s definition av utländska förhållanden.

I den gamla lagen står det (1§, en bit ner): Regeringen ska bestämma försvarsunderrättelseverksamhetens inriktning. I den nya står det samma sak, men den här meningen tilkommer: Inom ramen för denna inriktning får de myndigheter som regeringen bestämmer ange en närmare inriktning av verksamheten. FRA får alltså ett större tolkningsutrymme att själva bestämma exakt vad de får och inte får göra utan att behöva fråga politikerna.

Den fjärde paragrafen är synnerligen intressant, speciellt för de som varit emot en ökning utav polisens befogenheter. Den gamla ordalydelsen (deras kursiveringar):

Försvarsunderrättelseverksamheten får inte avse uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande arbete.

Den nya (deras kursiveringar):

Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande vidtagas åtgärder som syftar till att lösaverksamhet.
Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock de myndigheter som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet lämna stöd till andra brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet.

Har har vi en stor anledning till att den förra lagen inte åtnjöt så mycket tandagnisslan. Såvida du inte allvarligt diskuterade kring eventuella terrordåd med dina polare och faktiskt planerade sådana eller delade med dig av känslig information till främmande makter, var det inte så mycket FRA kunde göra, även om de kanske mycket väl hade råkat höra om den gången Molle och Kriss planerade ett postrån för att kunna finansiera sitt brädspelande. Hade de delat med sig av informationen till polisen hade det blivit olagligt insamlade bevis, vilka är ogiltiga att använda sig av i rättegång, och ni hade gått fria. Nu finns inte den haken längre. Nu räcker det med att FRA tycker att någon är en "jävligt suspekt fortkörare" så kan de skicka informationen vidare till farbror blå. Buggningslagarna behövs inte längre. Visst, polisen kan inte själva avlyssna medborgarna utifall de kanske tänker begå ett brott, men FRA kan, och sedan kan FRA ge den informationen till polisen. Källskyddet för journalister flög plötsligt all världens väg, dessutom.

Sedan följer den andra, nya lagen, Förslag till lag om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet.

Redan i första paragrafen hittar man där en skojig mening en bit in:

"Signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet får endast ske i de fall regeringen eller, enligt regeringens bestämmande, en myndighet närmare bestämt inriktningen av signalspaningen."

Vänta lite nu, vad stod det i den första lagen nu igen?

"Regeringen ska bestämma försvarsunderrättelseverksamhetens inriktning. Inom ramen för denna inriktning får de myndigheter som regeringen bestämmer ange en närmare inriktning av verksamheten."

Va fan? Okej, FRA är en myndighet som inte sysslar med så mycket annat än signalspaning. Den här lagen är gjord för att rädda FRA från att bommas igen, alltså torde de nya ändringarna i lagen vara riktade mot FRA i synnerhet. Så, regeringen har gett FRA rätt att idka försvarsunderrättelseverksamhet. De får göra det medelst signalspaning. De ska koncentrera sig på "yttre hot". Om de råkar hitta något som är suspekt, men inte nödvändigtvis ett yttre hot, får de skicka det vidare till annan myndighet. Hur FRA tänker gå tillväga verkar regeringen i och med dessa lagstycken snarare ge blanka fan i. Det är det upp till "den myndighet regeringen bestämt" att avgöra i efterhand om det är okej eller inte. Det här jobbet har regeringen tydligen gett till Datainspektionen. Hur mycket allvar de menar med det får man väl se i nästa budget de ger Datainspektionen... men på pappret ser det hela enligt mig ut som en tämligen carte blanche-lik lagformulering.

Sedan följer närmare specificeringar, som att avlyssningen i tråd endast får röra sådant som passerar Sveriges gränser (dvs. nästan allt) och att sökningen ska ske automatiskt via sökbegrepp. Här har vi en intressant skillnad mot föregående lag. Tidigare hade inte FRA resurser att avlyssna lika mycket. Med åttahundra anställda kan man visserligen avlyssna mycket telefonsamtal, men långt ifrån alla. Nu ska all trafik i tråd gå via deras servrar. Hur fan de ska lyckas med det hela är en annan femma, men faktum kvarstår att all trafik avlyssnas av deras automatiserade filter med "sökbegrepp" (som lagen så fint säger) utan att det föreligger någon misstanke. För mig är det här ekvavilent med om polisen skulle avlyssna mina telefonsamtal "utifall jag skulle få för mig att begå ett brott", och även ett brott mot Europakonventionen. Datorn som ska göra jobbet har de redan köpt in, och jag får vara allt bra naiv om jag inte tror att den redan används. Notera att lagen även bara säger att det är information i tråd som behöver passera landets gränser. Information som inte går i tråd verkar det inte vara lika noga med (om jag vill vara elak så är det förmodligen för att den inte i lika stor utsträckning passerar gränsen, och de vill kunna avlyssna allt).

Sedan följer visserligen en del restriktioner. Om inte regeringen eller Regerinskansliet uttryckligen har gett en myndighet signalspaning som inriktning så måste en myndighet ansöka om ett tillstånd på som mest ett halvår i taget hos den myndighet regeringen utsett. Verksamheten måste vara förenlig med den omreviderade lag (2000:130), vilket vi redan konstaterat inte är speciellt svårt, även om myndigheter som Naturvårdsverket förmodligen får svårt att motivera varför de ska spana efter terrorister (visserligen har ju greenpeace blivit dömda för brott mot terroristlagarna i Danmark, men ändå) när de egentligen vill ha reda på vem fan det är som kör över alla vargar som invandrar från Finland, men det är ju ändå upp till av regeringen utsedd myndighet (jag vet inte vilken, är det någon som vet?) att besluta vilka myndigheter som får göra det här.

Sedan drämmer lagen till med en stor restriktion som borde kunna få oss att pusta ut:

"Tillstånd får endast ges för inriktning som är förenlig med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet. Tillstånd får endast lämnas om syftet med inriktningen väger klart tyngre än det integritetsintrång som inhämtning i enlighet med inriktningen kan innebära och detta syfte inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. Tillstånd får inte lämnas om inriktningen endast avser en fysisk person."

Det här hade varit helt okej om det inte vore för att FRA 1) Själva bestämmer sina inriktningar och 2) Är de som ger tillstånd för dessa inriktningar åt sig själva. När det gäller integritetsintrång så tycker ju FRA uppenbarligen inte att det de tänker göra är speciellt farligt, och eftersom de redan enligt uppgift gör det (fast då utan lagstöd eftersom lagen inte blir gällande förrän 1 jan 2009) så verkar de inte ha så mycket emot att bryta mot grundlagen heller. Det låter verkligen rättsäkert. Onödigt att de kompromissade fram att Datainspektionen på något sätt ska hålla koll på det hela! Men det kommer mera! Stycket efter är helt underbart.

"I brådskande fall får inriktning anges utan att tillstånd har lämnats. Inriktningen ska då genast anmälas till den myndighet som skall lämna tillstånd. Finner tillståndsmyndigheten att det saknas förutsättningar för tillstånd, skall signalspaningsmyndigheten underrättas. Verksamheten med anledning av inriktningen skall då omedelbart brytas."

Ja, eftersom regeringen har delegerat de här uppgifterna till FRA så skulle väl följden bli de här (i det osannolika fallet att FRA inte har gett sig själv tillstånd att göra det de redan gör även sedan när de har laglig rätt att göra det, oavsett vad andra tycker om det): FRA tycker något är brådskande och spanar på det utan tillstånd. De lämnar in en tillståndsansökan om inriktningen till FRA. FRA finner att det saknas förutsättningar och underrättar FRA om det. FRA avbryter verksamheten.

Det här scenariot bygger alltså på att FRA själva tycker att något de gör är olagligt. Men det är lugnt, några månader senare kommer ju någon snubbe från Datainspektionen dit och ska kolla igenom alla papper.

7§ ger i alla fall några restriktioner. (Mina kommenterar inom parantes)

Upptagning eller uppteckning av uppgifter som inhämtats enligt denna lag skall omgående förstöras om innehållet
1. berör en viss fysisk person och har bedömts sakna betydelse för verksamhet som avses i 1§, (dvs. uppgifter som är personliga och inte berör yttre hot, brottsbekämpande eller brottsförebyggande verksamhet. I teorin kan de alltså spara MSN-loggar och delge exempelvis polisen eller socialstyrelsen uppgifter om ungdomar som tänker dricka alkohol fast de inte fyllt arton. Underbart.)
2. avser uppgifter för vilka tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (källskyddet för journalister som skriver. Glöm inte bort att högmålsbrott är ett undantag) eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen (källskyddet för TV- och radiojournalister), eller som omfattas av efterforskningsförbudet i 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (återigen, källskyddet) eller 2 kap 4 § yttrandefrihetsgrundlagen (källskyddet...), eller
3. omfattar uppgifter i meddelanden som avses i 27 kap. 22 § i rättegångsbalken (telefonsamtal mellan misstänkt i ett mål och dennes försvarare).

Okej, då finns ju källskyddet kvar, på sätt och vis. Det som glöms bort här är för att avgöra om det skyddas av källskyddet eller inte så måste någon läsa igenom meddelandet och då är ju källan röjd. Förr fick inte myndigheterna eftersöka den här typen av information. Nu när de gör det, måste de, efter att de tagit del av den och insett "oj, det här får jag inte använda", radera det. Hur de ska få bort det ur minnet vet jag inte. De kanske har någon policy på FRA att när man råkar läsa något som berörs av källskyddet så är man sedan tvungen att genast supa skallen av sig så att man glömmer det man läst? Eller menar de att vi ska lita på de här människorna hursomhelst? IB-affären har ju bara strax över trettio år på nacken! Värt att notera är också att man inte ska maila sin försvarare om man nu råkar vara misstänkt för något brott, för det finns ingen lag som säger att FRA om de nu återigen råkar snubbla över den informationen, måste förstöra den, utan de kan med gott samvete (om de nu har något...) ge det till berörd åklagare.

Ja, sedan finns det ju paragrafer i båda lagarna som säger att berörda myndigheter får upprätta samarbeten med utländska myndigheter (läs: USA). Vi ska alltså inte bara lita på att våra egna myndigheter inte gör något dumt med informationen, utan även att andra länders myndigheter gör det. Jag vet inte hur det är med er, men mitt förtroende för amerikanska underrättelsetjänster och rättsäkerheten för utlänningar som de har information om har i alla fall fått sig en hel del törnar under deras "krig mot terrorismen".

Det finns mer man kan klaga på i den lagen (som utformningen av kontrollinstanser) men det lämnar jag åt andra och går på nästa lagändring, Förslag till lag om ändring i lagen (2000:389) om elektrisk kommunikation. Förslaget innebär en ny paragraf och förändring av en gammal paragraf i 6 kap. och den stora förändringen är att förslaget tvingar alla operatörer med tråd i Sverige att samarbeta med av regeringen utsedd myndighet och föra all information i sina kablar till "samverkanspunkter" där den utsedda myndigheten (dvs. FRA) kan lyssna av det. De ska också se till att det här arbetet hålls hemligt så att verksamheten inte röjs. Det är väl inget revolutionerande jämfört med resten direkt, förutom att det är en direkt order till företag att helt plötsligt ge bort all information de har om sina kunder till en myndighet. Jag skulle vilja se regeringen pröva det här med exempelvis McDonalds, Swedbank, Volvo eller ICA.

Regeringen: "Är det Swedbank? Det här är regeringen. Vi vill ha all information ni får in från era kunder. Rubbet."

Swedbank: "Alla kunder? Även stora utländska företag och så?"

Regeringen: "Ja. Det är inget personligt. Vi gör så här med alla företag i Sverige med utländska kontakter. Alla är terrorister till motsatsen är bevisad. Ja, eller, genom den där sista paragrafen så är ni också helt vanliga kriminella, men det är inte huvudsyftet."

Swedbank: "Vi kommer förlora miljarder! Ingen utländsk investerare kommer någonsin vilja ha och göra med en svensk bank igen! Börsen kommer gå i botten!"

Regeringen: "Det skiter vi i. KSI kommer om en halvtimme till erat huvudkontor. Tjenixen!"

Det sista lagförslaget kallas Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och rör införandet av en helt ny paragraf. Det här är det enda av förslagen jag nästan kan ställa mig bakom. Den nya paragrafen lyder:

9 kap. 32 §
Sekretess gäller hos Försvarsmakten i försvarsunderrättelseverksamheten och den militära säkerhetstjänsten samt hos Försvarets radioanstalt i underrättelse- och säkerhetsverksamheten för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Tack! Även om de nu kan läsa igenom allt jag skriver och avlyssna allt jag säger så får de inte sitta och berätta de smaskigaste bitarna efteråt på krogen! Äntligen en seger för integriteten! Eller, vänta... Hittills har lagarna varit sjukt allmänna, och när myndigheter som ska syssla med övervakningen nämns kallas de bara för "av regeringen utsedd myndighet" eller "de myndigheter" och liknande. Här är de helt plötsligt väldigt specificerade. Varför? Kan det vara så att regeringen kommer ge tillstånd åt någon annan myndighet också, som inte behöver hålla så hårt på sekretessen? Tänker de använda det som IB användes av vissa politiker, för att smutskasta andra? Vad händer om FRA skickat informationen vidare till Polisen för att jag pratade om graffitti i ett mail som även innehöll mer personliga hemligheter? De berörs ju uppenbarligen inte av sekretessen enligt den här lagen. Riskerar vi att få personliga hemligheter avslöjade i rätten och i tidningarna för att de av någon anledning bestämde sig för att byta ut det mer allmänna "myndighet" mot specifika myndigheter just här? Jag vet inte, men jag vill inte chansa.

Alla citat från lagtexterna tagna ifrån: http://www.riksdagen.se/debatt/visadok. ... e6c138ea8a

Sedan är det så att debatten kring den här lagen också fick mig att upptäcka tidigare nämnda KSI. KSI är för mig en styggelse mot allt vad mänskliga rättigheter heter, och för er som tror på rättsstaten torde det vara en styggelse även mot den. Att de existerar borde vara nog för att i efterhand avsätta varenda regering som tillåtit dem att finnas i första taget. Jag är inte så haj på lagtexter och deras innebörd eller vad olika myndigheter sysslar med, men när både justitiedepartementet och SäPo i sina remissvar säger att den här lagen ger KSI möjligheter att verka i Sverige, och att KSI verkar med olagliga metoder, så vill jag av någon anledning i just det fallet lita på dem. När en lag skyddar den personliga integriteten så pass dåligt att SäPo av alla myndigheter tycker att det går för långt, då åker i alla fall min varningsflagga upp i topp.

A cold, a quiet life and a pleasant surprise

2008-06-29T23:17:00.004+02:00

I'm back up in Umeå now after a little more than two weeks down south. As usual, it's fair weather, but I can't really enjoy it since I've caught a half-nasty cold, which really irritates me. I hope it will be better before my first work day, because I can't go around coughing too much when I'm supposed to take care of elderly people whose immune systems have seen their best years. But with determination and a little help from some suspicious herbal medicine called Echinacea (made from the Echinacea purpurea flower, although it would be much more funny if it was the Ipomoea purpurea) which actually seems to have some effect on me. Or it's the placebo kickin' in, even though I was quite doubting of the medicine in the first place. Either way, I feel it helps for the moment.

So, yes, now I'm back here in the North to work for six weeks. I'll have a lot of spare time, which I'll try to use not exclusively in front of the computer. The Spex locale needs some renovating, I've got staff nurse classes to finish now when I got the time, gotta build some strength and stamina and also hopefully do some writing of some sort. Oh, and I should really make an update of the Total War rules, with pictures and stuff.

No doubt, most of the time will probably be spent behind the computer anyhow, with the summer's projects being to learn how to play DotA (if you don't understand the abbreviation, you wouldn't understand it if I explained it either) since three of my friends (Hasse, the Est and the Hungarian) plays it together and also to watch all films by Pedro Almodóvar. I saw his first, Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón, earlier today, and it wasn't very good. It had potential, but I felt it was wasted, and it didn't feel like it really had a very good story to tell. It was more of a slice-of-life sort of motion picture and it failed to touch me as I had hoped it would. The style did remind of HasseåTage, but lacked their storytelling and clearer focus. We'll see how much he progressed as both a writer and a director tomorrow, when I hopefully will be able to watch the second one.

Perhaps I will also manage to finish In Search of Lost Time, in which case you'll get a lengthy review of a lengthy work of fiction.

If you read this now, you might, or might not, know that this paragraph wasn't there to begin with. I forgot all about the pleasant surprise! Anyhow, it was that I discovered a place (Mariehemskiosken) in Umeå which actually sells Cuba Cola! Now I don't have to smuggle it from Hallsberg any longer, I can just take my bike and get it whenever I want! Woho!

So much to do. So much time to do it on. So much of that time to be wasted on anime.

Oh yeah. At least I'm honest.

Ikväll hälsade jag på Micke

2008-06-23T23:44:00.004+02:00

Det var känslosamt. Kändes märkligt att det mest förlösande, utlämnande, personliga samtal man haft på över ett år med någon är med en person som inte finns längre. Men samtidigt var det skönt att få ur sig en del.

Vila i frid, Kapten Zoom.

Det räcker så.

Välkomna till 1984

2008-06-19T09:26:00.003+02:00

Jepp. Trots ett massivt uppbåd av protester, interna konflikter och en gallupundersökning som sade att 56% av befolkningen var emot lagen, sade riksdagen självklart ja igår, om någon nu missat det. Folk är inte glada, och förrädare som Frederick Federly lär ha ett antal ilskna mail att ignorera. Han fick förresten smita ut bakvägen från Riksdagen igår efter att ha blivit hotad. Tur att FRA finns då, så att de kan spåra hoten. Jag funderar på att maila dem och fråga efter gamla msn-loggar också, för det vore kul att ha.

Vänta nu, tänker en del, lagen börjar ju inte gälla förrän den 1 januari 2009. Då kan väl inte FRA ha dina gamla MSN-loggar?

Ni kanske borde scrolla ner och upptäcka att FRA redan sysslar med det här, nu får de bara en större budget. Ja, och så får KSI (som ingen har snackat om, tyvärr) en carte blanche i Sverige också. Underbart. Om ni inte hör av mig härifrån igen så är det för att grabbarna på Kontoret bestämt sig för att "ställa några frågor" till mig. Jag längtar.

Vi åkte ur EM också. Spelarna var kanske influerade av debatten? Kände att de inte riktigt visste vad de spelade för längre. Nu står den svenska flaggan inte bara för en lång historia av krig, rasism, nazistkramning och tvångssteriliseringar, utan även för ett övervakningssamhälle à la 1984. Jag gissar att Putin är grön av avund, och regeringen kan väl förvänta sig inbjudan till Absolut Makt-klubben ifrån Kim Jong-Il och grabbarna. Nu har regeringen två och ett halvt år på sig att få oss att glömma det här om de ska bli omvalda, men de räknar väl med att det är värt det. För egentligen handlar det inte så mycket om partiblocken vs. varandra som om medborgarna vs. politikerna. Sossarna är ju egentligen för förslaget, även om de inte riktigt vill erkänna det. Alltså är över 80% av våra folkvalda politiker för en sak som majoriteten av befolkningen ogillar starkt, och då har inte ens de otäckaste delarna av förslagets diskuterats speciellt mycket, utan folk har snöat in helt på FRA-spåret.

Det bästa i historien? Att det som fick folk att rösta ja är ett löfte om en tilläggsproposition. Man ändrar alltså inget i lagen, utan lovar bara att fixa till det efteråt på något vänster så att inte de stora gapande hålen lagen lämnar i integritetsskyddet används för något fuffens. Det känns betryggande. På det här sättet har de också förmodligen effektivt stoppat motståndet för den här lagen i riksdagen. Om någon röstar emot tilläggspropositionen så blir det ju ingen ändring alls mot originalförslaget, och regeringen kan skylla männen i den där bilen som följer efter dig till jobbet varje dag på oppositionen och olydiga ledamöter i de egna leden.

Oppositionen, eller ja, vänstern, snackar om att lagen ska rivas upp om de tar över 2010. Fat chance säger jag. Sossarna kommer aldrig släppa ifrån sig ett sådant här instrument när det väl finns öppet och är budgeterat. Gör de det för att sedan författa ett eget förslag så vet de att de inte har stöd ifrån sina medpartier, och borgarna lär inte glömma bort att sossarna röstade mot dem på pin kiv och kommer gå ut och skrika om integritetsintrång, oavsett hur sossarnas lagförslag kommer skilja sig ifrån deras.

Lite väl cynisk? Det var inte jag som röstade igenom det här, mot folkets vilja. Det var våran så kallade folkvalda riksdag, som förmodligen gick mer på instinkt än något annat; "Fan, folket gillar verkligen inte den här idén, då måste den ju vara bra!". Så brukar de ju göra, när det varit folkomröstningar om saker, till exempel. Nu var det inte ens så officiellt, utan bara folk som engagerade sig på fritiden för att försöka övertyga politikerna om att det inte är jättedemokratiskt och frihetsälskande att imitera Sovjet och KGB. Tyvärr har riksdagsledamöterna andra idoler än oss andra, så det gick inte så bra.

Så till lite andra saker. Idag flyr min syster landet och flyttar till Dubai. Jag bor ju inte hemma själv längre, men det kommer ändå kännas tomt. Jag är lite orolig för mina föräldrar, hur de ska klara omställningen efter att ha haft ungar hemma i över tjugo år. Jag lät dem i alla fall vänja sig lite vid tanken på att jag inte skulle vara hemma så ofta genom att ta det stegvis med värnplikt och så, men syrran är lite mer direkt av sig. Äldre släktingar är inte roade av tilltaget. Jag hoppas det kommer går bra för henne där nere och att hon inte tvingas flytta hem utan flyttar någon annanstans först när hon väljer det själv, även om jag självklart också hoppas att hon kommer hem och hälsar på i alla fall en gång i halvåret.

Det här är för övrigt mitt åttionde inlägg på bloggen. Inte så pjåkigt! Igår sattes också ett trafikrekord, jag hade 45! besök på en dag, påstår googles egen lilla övervakningsmekanism (som dock inte tillåter mig att ta reda på vilka ni är, bara ungefär var ni kommer ifrån och vilken browser och OS ni använder. Den är lite sämre än FRA:s grejor, alltså) vilket självklart är glädjande för mig som skriver här.

Nej, det är bara att kämpa vidare. Vi må ha förlorat den här gången, men inte ger jag upp för det. Regeringsmakten har bränt det lilla de hade på pluskontot från min sida, och jag kommer inte lita på en enda av dem, förutom Camilla Lindberg som var den enda borgaren som kom ihåg det där gamla liberala slagordet "frihet" och röstade nej. Birgitta Ohlsson var visserligen lite fegare och avstod bara från att rösta, men det var i alla fall någonting. Om ni har tid och lust kan ni ju skriva ett tack eller något till dem. Samtidigt kan man ju slänga iväg ett ilsket "fan vad jag är besviken på dig" till exempelvis Fredrick Federley som stod och grät i riksdagen i förrgår men sedan röstade ja i alla fall, tack vare det där löftet om att rätta till saker och ting i efterhand.

Fy på dig Fredrick!

Samtidigt vill jag uppmana alla som känner en vän, familjemedlem eller släkting till ja-sägarna att inte ge sig på dem. Det är inte deras fel att de råkar vara närstående till ett maktgalet rikspucko. Ge dem en kram istället, för de skäms nog redan nog som det är.

Idag gäller det.

2008-06-18T02:04:00.002+02:00

Som jag tidigare skrivit, och som jag antar att de flesta redan vet, så har regeringspartierna slagit sina mer totalitära påsar ihop och författat ett lagförslag som, enkelt förklarat, går ut på att ge FRA (Försvarets Radioanstalt) rätt att lyssna av varenda telefonsamtal, SMS och email som råkar passera landets gränser, utan att misstänka någon form av brott, till skillnad från polisen, som bara får bugga telefoner om de nu redan råkar ha tämligen starka misstankar mot någon. Beslut om det hela kommer att tas idag, onsdag, eller på torsdag, även om det nu har vunnits en liten seger får oss kritiker i och med att förslaget återremitterats. Men det är bara en tidsfråga (och det kan hända redan imorgon) innan det kommer igen, i smått modifierat utseende. Det har redan ändrats en gång, för att kritiken mot det var för stor, och beslutet sköts upp ett år. Nu verkar det dock som att regeringen ändå vägrat lyssna på vad remissinstanser och andra kritiker har sagt, för kritiken kvarstår.

Vad är då problemet? Massor. Men vi kan börja med det här:

Det här förslaget blir speciellt problematiskt då det gäller information över internet, eftersom det där, enligt regeringens egen expert, är i praktiken snudd på omöjligt att särskilja information som skickas inom Sverige med information som inte gör det. Det här blogginlägget till exempel, skickas definitivt över landsgränsen, och kan därmed bevakas av FRA.

Ett annat problem med lagförslaget är hur det hela ska ske. FRA:s idé är att använda sig av en superdator (som staten varit försynt nog att redan inskaffa åt dem, att lagen ännu inte gått igenom verkar vara någon form av petitess för förespråkarna) och någon form av program som letar efter nyckelfraser och -ord i det enorma informationsflöde som kommer att hanteras. Det finns flertalet problem med den här metoden, och jag ska beskriva de jag känner till:

För det första är dataflödet som nu ska bevakas enormt. Det kommer kosta så otroligt mycket pengar att hantera alla data om det ska vara gjort på ett effektivt sätt utan risk för att något slinker igenom. De pengarna kunde vi väl lägga på något annat än övervakning av oss medborgare? Regeringar som satsar ohemula mängder på Orwellianska idéer av det här slaget brukar ha en dålig folkförankring, eller tycker Reinfeldt och hans polare att Kim Jong Il är inne på rätt spår?

Ett andra problem är just det här med nyckelorden. Idén bygger alltså på att terrorister, spioner och upprorsmakare är korkade nog att i klartext skriva ut vad det är de egentligen pysslar med ("tjena Hasse, det här är Yussuf, vi har fixat sprängdegen nu och slår på fredag helt enligt planen. Anders har scannat in ritningarna och vi har gjort upp flyktvägar, allt är bifogat i pdf-dokumentet "Operation Platt Bäver". Död åt de otrogna hundarna!"), något som avfärdades för åratal sedan av experter som snarare anser att terroristerna är klyftiga nog att göra precis som alla andra och använda sig av strikta, hemliga planeringsmöten, kodspråk ("idiot code") och krypteringsprogram. Här vet FRA tydligen något som ingen annan vet. Kanske har de hittat ett kodhäfte för "Al-Qaida Sverige" på en parkbänk, kanske vet de redan på annat sätt vilka koder som används, men då borde de väl också redan veta vem fan det är som ligger bakom det hela, och de personerna får de ju redan idag avlyssna, eftersom misstanke om brott föreligger. Att det vettiga med FRA:s föreslagna metod går över min förmåga är väl kanske inte så konstigt egentligen, jag menar, jag kan ju ingenting om signalspaning eller terroristers kommunikationssätt. Att det däremot går över huvudet på forskare vid Försvarets Forskningsinstitut med inriktning mot terrorism är en smula oroväckande.

Sedan så är det så att även om det mot all förmodan skulle gå för FRA att hantera all denna information så finns det invändningar. Vad säger till exempel Lagrådet i sitt remissvar till förslaget?

"Lagrådet anmärker att detta intrång, [...], sker redan genom att staten bereder sig tillgång till teletrafiken och inte först när ett visst meddelande avskils för analys genom sökbegreppen. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad behandling."

(saxat ifrån http://www.stoppafralagen.nu/ , scrolla ner så ser ni det)

Ojdå. Inget vidare ens i juridisk mening alltså. Och det finns fler som är negativa till det hela, som till exempel Justitiedepartementet, som i en liten premoria visserligen tycker att det är bra att FRA ska kunna lyssna av även i kabel, men däremot påpekar att det där med att FRA ska få lyssna av allt och alla råkar bryta mot vissa konventioner, till exempel Europakonventionen, som bara råkar vara jämställd med svensk grundlag. Jag är speciellt förtjust i den här formuleringen från sidan 3:

Förslaget att kontinuerligt avleda alla gränsöverskridande telekommunikationer
för signalspaning (se lagförslag s. 11 och motivtext
s. 80 f.) innebär ett integritetsintrång som saknar motstycke
i ett internationellt perspektiv. I länder som har infört befogenheter
om avlyssning av kabeltrafik får denna bara avse de
kommunikationer som anges i ett uttryckligt tillstånd.

Man jämför också med Tyskland, där en annan signalspaningslag införts (och godkänts av Europadomstolen), som jag antar är ett av argumenten regeringen har för att genomföra den här idén i Sverige, och påpekar där sådana saker som att organet som utför avlyssningarna där måste söka specifika tillstånd för varje uppdrag, och att det är väldigt hårt reglerat hur de får söka, hur mycket, vem, vilka sökord etc. och att det ska komma beslut på allt detta från ett oberoende organ innan det hela sätter igång. Den svenska regeringen tycker att det duger med att FRA kollar all information, hela tiden, och att någon myndighet (oklart vilken, de är litet luddiga här i lagförslaget) i efterhand går in och kollar så allt står rätt till. För att göra en analogi till resten av rättsväsendet så skulle detta kunna jämföras med att enskilda polismän på eget bevåg fick döma folk till fängelse och en domstol senare, när folk väl satt där, kontrollerar att det är okej och ingen oskyldig råkat illa ut. Visst, det är att hårdra, men det är samma princip, istället för att man är oskyldig till motsatsen är bevisad (som brukligt är i modern rätt) ska nu alla vara skyldiga tills motsatsen är bevisad, vilket är en omöjlighet rent logiskt, eftersom man aldrig vet om man kan bli ett hot imorgon.

Andra som håller med Justitiedepartementet om att det här är en jävla dum idé är till exempel SÄPO, som väl inte i min värld i alla fall är kända för att vara några vänner av frihet och individens rätt till att hemlighålla saker från staten. Känner ni till IB-affären? Helt plötsligt avslöjades en hemlig organisation som sysslade med åsiktregistrering tillsammans med SÄPO och MUST. För den som är manad så finns det ett stort antal Statens Offentliga Utredningar (2002:87-95) som berättar exakt hur lite man kunde lita på staten förr i tiden, det vill säga på 70-talet. Det var 30 år sedan IB lades ner (officiellt) och SÄPO fortsatte sedan ensamt att bevaka befolkningen. Jag har läst 91:an, "Hotet från vänster" som den kallas, och den är ett fantastiskt exempel på en verksamhet full av fördomar, paranoia, inkompetens och Orwellianska fetischismer. Till exempel bevakade SÄPO en del anarkistiska organisationer som faktiskt inte ens existerade, hur de nu lyckades med det. De besökte även proggkonserter, till exempel när bandet Träd, Gräs och Stenar spelade.

Rekommenderad läsning är också det här dokumentet som Advokatsamfundet samlat ihop, där i tur och ordning Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Datainspektionen, Registernämnden, Rikspolisstyrelsen, SÄPO (samma yttrande som tidigare länkats till), Riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten samtliga i korthet säger: "Justitiedepartementet har rätt, det här förslaget är idiotiskt i sin nuvarande form". Det här är inga flummiga vänstertomtar som jag själv som hatar staten per definition. Det här är inga internetpirater som vill fortsätta att ladda ner olagligt. Det här är inga otrogna makar som är rädda för att deras utomäktenskapliga snedsteg ska hamna i fel händer. Det här är tunga, statliga instanser som sysslar med brotts- och registerfrågor på en nästintill daglig basis. De tycker att förslaget är skrämmande. Hur fan ska man då som vanlig, lagomt kriminell medborgare ställa sig till det?

Ja, väldigt positiv, tycker regeringspartierna och försäkrar att det hela kommer gå rätt till och att det inte är någon fara. Vi kan lita på FRA och på staten. No worries. Att oppositionen ställer sig emot, det är bara trams (nu ska vi dock inte glömma att nämna att även sossarna var de som jobbade fram det ursprungliga förslaget innan de förlorade valet, det som sedermera blev det här, och att deras största skäl till att rösta nej förmodligen är ren och skär jävulskap, dvs. att det var borgarna som lade fram förslaget och att de därmed röstar emot för att vinna billiga poäng hos väljarna) och att varenda rättslig myndighet i det här landet säger att det är ett jättedåligt förslag tycks inte heller spela någon roll för statsministern och hans kumpaner. Vi kan lita på FRA.

Eller kan vi det? Rickard Falkvinge i Piratpartiet har bloggat om FRA ett bra tag nu, och har bland annat lyckats fånga f.d. Överdirektören på FRA, Anders Wik, på band. Vad säger då herr Wik? Här följer ett kort utdrag ur inspelningen, apropå det nya lagförslaget:

Rick: …FRA har den här uppgiften? Och den har inte funnits tidigare, och det är det du menar som inte…

Anders Wik: Näe, den har funnits tidigare, men så här, på det här sättet så blir den laglig. Eller… eh… Man kan… Eller jag skulle säga det att… juristerna me- vill inte gå med på att…

(min fetstil)

Hoppsan. De sysslar tydligen redan med det här. Fast de inte får. Fast de vet att det är olagligt. Att det bryter mot svensk grundlag. De här människorna tycker regeringen alltså att vi ska lita på. Spännande. Vad kommer de komma med härnäst? Att rökning är ofarligt? Att medlemskap i Folkpartiet botar HIV? Medan regeringen säger att "FRA, det är ena hyvens gossar" så börjar andra fundera lite mer ingående på vad sjutton de egentligen pysslar med där på radioanstalten och så trillar det in en anonym anmälan mot FRA till Datainspektionen, där det påstås att de har lagrat information om över hundra svenskar, utan att säkerhetspolisen haft någon nytta av den. Hur sanningsenlig den här anmälan är återstår att se, men att Datainspektion känner sig tvingade att hemligstämpla stora delar av den torde ge en viss fingervisning. Miljöpartiets Max Andersson kräver också en utredning av "FRA:s laglösa avlyssning" i en fråga till justititeminister Beatrice Ask.

Men det kommer mera...

Har man läst igenom, eller i alla fall skummat en smula i Justitiedepartementets premoria och SÄPO:s remissvar så stöter man också på en för mig tidigare okänd och helt plötsligt väldigt intressant bokstavskombination, KSI. KSI står för Kontoret för särskild inhämtning, och är en del av MUST (Militärens underrättelse- och säkerhetstjänst) som enligt Justitiedepartementet sysslar med "inhämtning med särskilda metoder" vilket de vidare definierar som "inhämtning som sker på förfaringssätt som det inte inkommer på andra underrättelseorgan att använda". För att tala klarspråk så pysslar alltså KSI med sådant som är otillåtet för andra delar av MUST och även för SÄPO, Polisen m.fl. En del av det skulle jag dessutom sätta pengar på är rejält olagligt. Jag menar, om en sådan harmlös liten civil myndighet som FRA tycker sig stå över Europakonventionen och svensk grundlag, varför inte mer hemliga KSI? Mer vatten på sin kvarn får man när man läser följande:

Denna försvarsunderrättelseinhämtning har inte brottsbekämpande syften
och bedrivs således utan några polisiära eller jämförbara befogenheter.
KSI har alltså inte lagenlig rätt att bedriva operativ verksamhet i Sverige.

Jadå! De får inte göra vad det nu är de gör, i Sverige, vilket de förmodligen gör ändå. Underbart! Kan det här bli bättre? Det är ju redan en konspirationsteoretikers våta dröm!

Klart det kan bli bättre! Lagförslaget syftar bland annat till att ge KSI befogenhet att bedriva sin "särskilda inhämtning" även i Sverige. Vad innebär då detta? Justitiedepartmentet utvecklar:

Med att underrättelseinhämtning sker med särskilda metoder avses normalt att dessa strider mot lag. Försvarsunderrättelseverksamhet av det särskilda slag som endast ankommer på KSI får i dag inte bedrivas i Sverige. I dagsläget handlar det således om åtgärder som strider mot ett annat lands lagar. Inget annat land har såvitt känt övervägt att i sin nationella lag öppet bemyndiga en underrättelsetjänst att bryta mot andra länders
lagar. Ges KSI enligt ovan en ny rätt att verka i Sverige innebär bestämmelsen dessutom att KSI får använda åtgärder som strider mot svensk lag. Med andra ord skapas en befogenhet för försvarsunderrättelseverksamheten att inte bara verka utan även ingripa mot personer i Sverige.

(Min fetstil igen)

Är det sant? Är det verkligen sant? Har vi alltså idag, en del av en myndighet, vars huvudsakliga funktion är att syssla med olaglig underrättelseverksamhet i andra länder. För er som inte har hajat än så kallas det här i vardagligt tal bland annat för spioneri, och ses inte med blida ögon av lagen i de flesta länder. Vad mer de sysslar med på KSI vill jag nog inte veta. Och nu vill Regeringen ge dem befogenheter att använda olagliga metoder i Sverige? Jag tror jag drömmer. Här varnar man folk att staten inte är att lita på, och så går Justititedepartementet ut och påpekar att lagförslaget är dåligt eftersom det ger en tämligen misstänkt myndighet (eller ja, del av en myndighet) befogenheter att mer eller mindre göra vad fan de vill mot svenska medborgare utan att behöva bry sig om lagboken! SÄPO påpekar vidare i sitt förslag att det enligt lagförslaget inte ens verkar finnas någon uppföljande kontrollstation (som i fallet med FRA, där regeringen i alla fall lovar att nån ska kolla efteråt om det skett något dumt) utan att det är helt upp till KSI att bestämma exakt hur mycket av sina olagliga metoder som ska användas mot oss invånare. Fantastiskt! Vilket förslag! Jag älskar det!

Hur i helvete kan någon människa som läst igenom Justitiedepartementets premoria med handen på hjärtat fortfarande anse att det här är ett bra förslag som på intet sätt äventyrar våran frihet och integritet? Jag bara undrar?

Jag tror jag får spunk. När jag började skriva det här blogginlägget så var jag visserligen starkt motsatt förslaget, men efter att ha kollat igenom länkar, remissvar etc. så har jag blivit än mer mörkrädd. Jag trodde visserligen att jag kunde hitta stöd för min åsikt, men jag kunde inte för mitt liv tänka mig att jag skulle stöta på en särskild avdelning på MUST som sysslar med vad som justitiedepartementet och SÄPO, SÄPO! betecknar som olaglig verksamhet. Det är tamefan helt sanslöst! Nu när vi kan enas om att förslaget i sig är det dummaste vi någonsin hört så kan jag då ägna resten av det här inlägget att angripa det stora argumentet bakom den här typen av intrång i integriteten och varför jag tycker att det är fel, avskyvärt och ett steg mot ett samhälle liknande det i George Orwells berömda roman, 1984.

Det finns ett argument som alltid lyfts fram i diskussionen om frihet och integritet kontra säkerhet. Vi känner alla till det och vi har nog alla använt oss av det i ett eller annat sammanhang:

Har man ingenting att dölja behöver man inte oroa sig.

Har man ingenting att dölja behöver man inte oroa sig. Har man ingenting att dölja, varför ska man då vara emot ett förslag som kanske fångar en terrorist eller två? Har man ingenting att dölja, varför ska man då misstro staten, FRA, SÄPO och KSI? De måste ju också följa lagarna, så om de har något att dölja så kommer det ju att komma fram, eller? Det kommer ju i vilket fall som helst inte att hända.

Den här argumentationen bygger på två, enligt mig, falska premisser.

1. Vi kan lita på staten.
2. I de fall vi inte kan lita på staten kan vi i alla fall lita på att det statliga rättsväsendet kommer att döma de myndigheter som vi inte kunde lita på.

Om du har läst ända hit så har du redan uppmärksammat att både premiss 1 och 2 har fallerat fatalt ett antal gånger bara i de fall som nämnts här i min text. Exemplen torde vara näst intill oändliga. Historien är full av exempel då man inte kunnat lita på staten, inte bara här i Sverige (våran stat framstår vid en närmare jämförelse med andra länders som tämligen pålitlig, ungefär så som en småskalig inbrottstjuv framstår som tämligen pålitlig bredvid exempelvis Jackie Arklöv) utan över hela jorden. CIA påstod att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och kuckilurade med Al-Qaida, Bush valde att tro på just de källorna (vilket inte kommer som någon överraskning för mig i alla fall) och vips så hade man några bra skäl till att invadera Irak. Att de senare visade sig vara fullständigt osanna var en struntsak i sammanhanget. Då hittade man bara på nya skäl till att stanna kvar. Hur pålitliga herrar som Robert Mugabe, Kim Jong Il och mer okända Saparmurat Niyazov (Turkmenistansk diktator som avled 2006) är tror jag knappast någon behöver få förklarat för sig.

Om det nu var så att i alla fall premiss 2 hade någon form av sanningsenlighet så skulle ju exempelvis KSI:s blotta existens vara en smula mer omstridd än vad den är. Justitiedepartementet och SÄPO säger båda att de sysslar med olagliga saker, men ingen av dem verkar vilja ställa KSI för rätta bara för en sådan småsak. Märkligt det där. Skulle jag göra något olagligt som någon från SÄPO fick nys om tror jag nog att jag allt skulle ställas inför rätta för det. Varför denna särbehandling?

För att en stat är en stat är en stat är en stat, för att parafrasera Gertrude Stein. "Staten är den institution i samhället som har monopol på utövandet av legitimt våld" sade Max Weber en gång (på ett ungefär) och jag är böjd att hålla med. Staten är en konstruktion med vilken individen formar ett socialt kontrakt. I utbyte mot säkerhet och trygghet ger man upp en del av sin frihet som individ till staten och lovar att tjäna den. Statens existens berättigas endast av det här sociala kontraktet. Om varenda svensk skulle gå till riksdagshuset och säga "dra åt skogen, jag tänker inte lyda er längre" har staten inte längre någon grundval att stå på och kollapsar. Nu behöver ju inte staten oroa sig så mycket för det här, eftersom den genom århundradena visserligen förändrats, men ändå skapat sig en stark förankring i folktron i Sverige. Den behöver knappt ens hota oss med så mycket våld, vi gör i stort sett som den säger i alla fall nuförtiden. Men staten kräver kontroll, och framför allt vill staten behålla kontrollen över sina invånare, och gärna också utöka den. Det ligger i dess natur, självklart. Staten är ren och skär Makt, och all makt korrumperar, vilket i min mening gör staten till det mest korrupta vi har här i Sverige.

Se bara på vad den gjort med sossarna. En gång i tiden lovade de att göra Sverige till ett statslöst, fritt och socialistiskt land, bara de blev valda till regeringsämbetet. Men har man väl skaffat sig makt så vill man ogärna lämna ifrån sig den. Svepskäl följer på svepskäl, och till slut är man som makthavare övertygad om att man är oumbärlig för folkets välstånd och fortlevnad, trots att ens ursprungliga inställning var en helt annat. Det hela är ju rätt naturligt, egentligen, för vem vill väl avskaffa sig själv? Riksdagsledamöterna kan snacka hur mycket de vill om att de vill öka demokratin och minska statlig inblandning i enskilda människors affärer, så fort det nämns minsta viskning om en förändring av det politiska systemet som inte leder till ökad maktcentralisering och maktkoncentration till de som redan besitter det mesta av den får de panik och börjar gläfsa om kommunistiska spöket, Sovjet och annat trams som i deras värld är vad som förknippas med direktdemokrati och liknande regler. Att sedan Sovjet var en av de mest centralstyrda staterna i världshistorien hör tydligen inte till saken. Alla som vill ta bort makt från riksdagen och ge den till folket är en beundrare av Stalin och förstår inte att om man låter folk själva bestämma så blir det fel.

Att våra folkvalda politiker inte litar på sin befolkning blev rätt tydligt för de flesta under EMU-omröstningen, då en majoritet av riksdagen var för det hela och gjorde sitt bästa för att få svenska folket att inse att det var en skitbra idé, bland annat genom att ge Ja-sidan mer pengar, mystiska avhopp bland partitopparna på Nej-sidan och efteråt genom att idiotförklara svenska folket, kalla det hela för en "förlust för demokratin" och göra sitt bästa för att undvika en folkomröstning i nästa stora fråga som skulle ge mer makt åt Bryssel och mindre makt åt oss; EU-fördraget (som fälldes men som nu är på g igen i urvattnad form, något som riksdagen försökt hålla väldigt hemligt för oss invånare, jag fick reda på bara för någon vecka sedan att de ska rösta om det nu i år. Tack och lov sade Irland nej alldeles nyligen). Att omröstningen också framställdes av båda sidor som om den handlade om att vi antingen skulle gå med i EMU eller inte när det egentligen handlade om att vi skulle ta bort ett par undantag vi hade från vissa av EMU:s regler då vi redan var med i EMU!

Vi gick med i EMU när vi röstade ja till EU (mest på grund av möjligheten för billigare sprit, har jag för mig) och hade vissa undantag som sade att vi inte skulle införa Euro eller ansluta oss till Europeiska Centralbanken direkt när det väl var dags för de sakerna. Däremot så lovade vi indirekt att göra det förr eller senare, när våran envetna befolkning till slut gått med på det hela efter en viss bearbetning. Tyvärr gick det inte vägen utan politikernas planer på den fronten fick skjutas upp ytterligare några år (min egen åsikt i frågan är för övrigt ja till euron, nej till europeiska centralbanken och resten av EMU. Jag vill bara införa valutan).

Alla som helt ärligt kan säga att de kände till allt det här redan innan jag tog upp det bjuder jag på glass nästa gång vi träffas. Alla som efter det här fortfarande litar fullt ut på riksdag och regering och deras påstått välvilliga intentioner har min fulla beundran för sin nästintill fanatiska övertygelse. Vad jag försöker visa på är att riksdagen luras högt och lågt. Riksdagen har sin egen agenda, som inte nödvändigtvis sammanfaller med verkligheten eller ens vad majoriteten av befolkningen tycker, trots att i alla fall det borde vara fallet, även i de fall när varken majoriteten eller riksdagen har åsikter som kan passera för verklighetsbaserade (som i fallet med skolpolitiken, där ingen tycks lyssna på vad forskarna, som har det här med inlärning och pedagogik som heltidsarbete och alltså sitter på empirisk kunskap, eller lärarna, som jobbar i systemet varje dag, har att säga. Men inte är det någon som har några åsikter om hur raketforskarna på Esrange utformar sina rymdfarkoster, trots att de också minsann hade fysik på högstadiet och allt vet hur det ligger till...). Att Sveriges riksdag ens tillåter ett sådant påhitt som KSI att existera diskvalificerar dem i alla fall i mina ögon som förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Att då låta dem rösta igenom ett förslag som ger FRA rätt att logga all min internettrafik, läsa alla mina SMS och lyssna på alla mina telefonsamtal, samtidigt som det tydligen också ger KSI befogenheter att bryta sig in i mitt hus och där ta till "för underrättelseverksamheten nödvändiga metoder" för att ta reda på vilka vänsterextremistiska terroristgrupper jag eventuellt kan tänkas ha samröre med känns en smula obefogat.

Eller som min något mindre civiliserade inre röst skulle ha uttryck det:

Aldrig i helvete!