Kårpolitik...

Jag är tacksam för att jag själv tillhör en studentkår som är opolitisk, pålitlig och som har bra kontakt med studenterna. Alla har inte den lyckan i den här staden, nämligen de som tillhör Umeå Studentkår (numera valfritt att vara med, och av någon anledning har de tappat ungefär hälften av sina medlemmar, medan vår kår tappat några procent så vitt jag vet), vilket jag själv gjort en gång i tiden.

Problemen med US är många. Först och främst att den är just politiskt styrd, vilket jag personligen tycker är märkligt, en rest av forna tider då det var viktigt att Akademien forskade "rätt" och i enlighet med rådande politiskt klimat. Det görs ju visserligen fortfarande överallt, det ska man inte sticka under stol med, men vad är poängen med att en studentkår är politiskt styrd?

En studentkår har egentligen bara en uppgift, formulerad så här enligt Högskolelagen:

4:9 § En studentkår ska ha som huvudsakligt syfte att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan. Lag (2009:766).

Väldigt många studentkårer klarar det här uppdraget utan att man ska blanda in politik i det hela, men inte US (även om det finns partier som vill avskaffa det politiska systemet, men de är i minoritet) av någon outgrundlig anledning. Den främsta i dag är ju självklart att den redan finns, och studentpolitikerna har precis som vilka andra parlamentariker som helst ingen lust alls att avskaffa sina egna jobb och karriärsvägar när de inte behöver. Då är det strunt samma att politiskt käbbel kommer i vägen för studentkårens arbete. Det är liksom inte viktigt i sammanhanget.

Man brukar likna studentkåren vid ett fackförbund. Kan någon nämna ett fackförbund där man låter partier ställa upp till val? Nej, det skulle alla klassa som absurt (alla är ju redan sossar ändå i facket, i alla fall tror ju LO det...) och fullständigt befängt. Men studentkårer går tydligen bra att styra på det sättet, eftersom det är så man "alltid" har gjort. Eller i alla fall sedan 1969, då det första kårvalet hölls. Alla eventuella kopplingar till det beryktade studentpolitikåret 1968 lämnar jag okommenterade, då jag inte var där och inte kan veta vad som hände. Men året efter började alltså eländet.

Vilket elände? En studentkår måste vara demokratiskt uppbyggd enligt lagen. Ett partisystem är bara en logisk följd av detta. Eller? Det är ju orimligt att ha val vid någon form av stormöte för alla medlemmar, när man är flera tusen!

Konstigt då att vare sig Göteborgs Universitet eller Örebro Universitet, för att ta två exempel, tycker sig behöva blanda in partipolitik. De löser det genom att ha sektioner i stället, uppdelade efter de ämnen studenterna läser (återigen, inte särskilt olikt hur fackföreningarna är uppbyggda). Man väljer individer till sin sektion, som i sin tur sitter i kårfullmäktige ("riksdag") som utser kårstyrelse ("regering"). Detta gör att fokus hamnar på sektionerna och ämnena, inte på huruvida kåren ska ta ställning för eller emot inbördeskriget i Libyen, EMU eller liknande.

Men manifesten från de olika partierna är fyllda av exempel på politiska idéer, förslag och visioner, som visserligen kan vara beundransvärda i sig, men som inte faller in under kårens huvuduppdrag; att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan, eller ibland, även när de gör det, är förslag där kårens inflytande är minimalt, och energin skulle vara bättre spenderad om de valde att engagera sig i exempelvis kommunfullmäktige vilket är betydligt mer effektivt om man vill få den kommunalt ägda hyresvärden att satsa på studentbostäder eller om man vill få kommunen att inte flytta stadsbiblioteket eller få kommunen att tillåta krogarna att ha öppet några timmar längre. Förslaget på att införa en frivillig "solidaritetsavgift" till kamp mot diktaturen i andra länder är ju dock svårt att på något sätt koppla till studentkårens syfte överhuvudtaget. Vill man skänka pengar till det kan man ju göra det via andra kanaler. Förslaget om "ett reellt genus- och HBTQ-perspektiv på alla utbildningar" kan jag ju hålla med om är lovvärt i sin idealism, men risken är ju att det blir väldigt krystat i de flesta kurserna inom exempelvis fysik, matematik och kemi, och krystade HBTQ-perspektiv brukar inte falla väl ut vare sig hos de lärare som ska väva in något de själva inte har kunskap om eller ens känner är relevant i utbildningen eller hos de studenter som inte förstår varför eller hur de ska applicera queerteori på sitt tekniska basår. De hade antagligen varit betydligt mer behjälpta av någon form av information som inte bakades in mer eller mindre omotiverat i utbildningen, utan handlade universitetslivet i gemen med tanke på HBTQ, genus, lagar och regler. Det finns en utmärkt HBTQ-förening på universitetet som kan hjälpa till med den saken, bara de får stöd för det. Det finns ett helt jävla genusforskningscentrum med vassa forskare som kan lära andra forskare om genusbaserat bias i forskning och undervisning om ni tjatade på universitetsledningen att en sådan kurs behövdes. Det skulle antagligen ge betydligt bättre utslag än att säga åt Åke, 60-årig professor, att han från och med nu var tvungen att ständigt integrera ett HBTQ-perspektiv när han föreläser om sin forskning om sedimentära bergarter på Svalbard.

Som ni kanske märker så ligger en del av problemet i att kårpartierna (i alla fall de med en politisk moderorganisation i ryggen) angriper det hela som att det vore ett riksdagsval och att vinnaren får någon form av mandat att stifta lagar rörande allt mellan himmel och jord. Det är det inte. Det får du inte. Det är ett kårval, för de närmast sörjande, och 86% av medlemmarna skiter fullständigt i att rösta eftersom hälften av de striderna kårpartierna säger sig utkämpa egentligen äger rum någon annanstans, och studenterna har redan tagit ställning till dem i valet till kommun, landsting och riksdag.

En annan del av problemet är att det uppfattas som någon form av karriärväg för politiska broilers som av någon anledning läser på universitet också. Och att dessa broilers ibland inte direkt verkar vara de bästa kycklingarna i kullen. En gång fick jag argumentera med en sosse för att denne skulle gå med på att sossarna faktiskt inte får några riksdagsplatser om de hamnar under fyraprocentsspärren. Att få personen att förstå att ingen kommer in i riksdagen om alla hamnar under fyraprocentsspärren och att det antagligen blir omval utifall den situationen inträffar, eftersom det är så Vallagen är skriven, det gick däremot inte alls. Samma kårval verkade moderaterna ha svårt att få folk att göra reklam för deras parti, så de flög in folk från Stockholm som delade ut glass. Det fick en att undra vad syftet med att överhuvudtaget ställa upp i valet var.

Och 86% av medlemmarna struntade alltså i att rösta i år. Detta sågs av kåren som en seger, eftersom det innebar en ökning av valdeltagandet från föregående år, från 10,7% till 14,0%. Men samtidigt har ju något hänt sedan förra våren. Kårobligatoriet har avskaffats, vilket ju som sagt har påverkat Umeå Studentkårs medlemssiffror drastiskt. Om vi skärskådar siffrorna:

2010 hade kåren 11394 medlemmar, varav 1277 röstade i kårvalet.

2011 hade kåren nästan 5600 medlemmar två veckor innan kårvalet, varav då ungefär 784 röstade i kårvalet.

Det vill säga att i absoluta siffror var årets valdeltagande ca 83,6% av förra årets. Det kan ju tyckas att det här är en orättvis jämförelse, eftersom ju kåren har tappat 50% av medlemmarna, men då ska vi hålla i minnet att de som stannade kvar torde vara de som anser att kåren är värd pengarna, som i sin tur torde vara mer benägna att rösta. Ändå tappade de 493 röster till nästa år. Vilka var de 493 personerna? Folk som inte tyckte om kåren och sedan gick ur så fort de kunde? Varför röstade de då till att börja med? Okynnesröstade de på det parti de egentligen tyckte sämst om? Tog de examen allihopa? Borde det då inte ha tillkommit ungefär lika många nya studenter som röstar, om antalet studenter på universitetet fortsätter vara i samma storlek? Frågor vi aldrig kommer på svar på.

En fråga vi däremot kan få en del svar på, är vilka de 784 som röstade i år faktiskt var. Vi kan ju börja med att utgå från att alla kandidaterna röstade. De var i år 102 stycken, eller 13% av rösterna. Jämfört med hur det är på riksnivå där partimedlemmarna är ca 260000 personer, eller knappt 4,3% av de som röstade i riksdagsvalet 2010 så finner vi att kvoten däremellan är 3. De vill säga att det gick 3 gånger fler kandidater per röst i kårvalet än partimedlemmar per röst i riksdagsvalet. Skulle vi jämföra kandidater mot kandidater skulle skillnaden bli hisnande stor. Om vi nu hypotetiskt skulle säga att de 10 största partierna ställde upp med 1000 kandidater var (det gjorde de inte) och de totalt alltså blev 10000 kandidater (det var det inte) totalt, så går det fortfarande 18 gånger fler kandidater per röst i Umeå Studentkårs Kårval. För att komma upp i 13% behöver vi 783228 kandidater, vilket är en hisnande stor summa i sammanhanget.

Kollar vi då på vad ett enskilt mandat är värt (nu blir det här en smula felaktigt då de använder jämförelsetal som i riksdagsvalen, men principen håller på ett ungefär ändå då valet är helt proportionellt utan nedre spärr fram till dess att alla 31 mandaten är fyllda) så ser vi att ett mandat är värt ungefär 25 röster (25,29-ish). Det här är intressant eftersom sossarna hade 29 namn på sin lista, och därmed lyckades rösta in ett mandat åt sig själva i egen kraft. Sedan fick de också 6 mandat till, vilket innebär att ytterligare 151-152 personer röstade på dem, eller ungefär 5 personer per kandidat. För att få de här 7 mandaten räckte det alltså för dem att få fem kompisar per kandidat att rösta i valet. För att lyckas med samma konststycke på riksnivå skulle partiet behöva ha 349260 kandidater, vilket är lite mer än tre gånger dagens totala medlemsantal. Handen på hjärtat, vem tror inte att de skulle kunna få fem kompisar att rösta på dem i ett kårval?

Vi listar hela partierna efter denna princip, polare per kandidat, efter fallande antal mandat i kårfullmäktige.

Sossarna: 5,2 polare (7 mandat).
Moderaterna: 8,3 polare (7 mandat).
Vänstern: 10,7 polare (6 mandat).
Miljöpartiet: 7,4 polare (3 mandat).
Pedagogerna: 7,4 polare (3 mandat).
Folkpartiet: 4,6 polare (2 mandat).
Centern: 4,6 polare (2 mandat).
Arbetarpartiet: 4,1 polare (1 mandat).
Genomsnitt: 7,7 polare (31 mandat).

Av det här tycker jag att man kan läsa ut tre saker. För det första så behöver du bara övertyga 25 av dina facebookpolare att rösta på dig för att du som ledare och enda kandidat för "Obligatorisk skoluniform"-partiet ska komma in kårfullmäktige. För det andra kan du gå ihop dig med några liksinnade vänner, och sedan behöver ni bara övertyga (beroende på hur många ni är) 5-10 vänner var för att få en eller två platser. För det tredje så skulle motsvarande effektivitet i valkampanjerna på riksnivå innebära att en riktigt skicklig politiker var en som inte bara kunde få sina make/make, sina egna föräldrar och svärföräldrar utan även sina tre närmaste vänner att rösta på en.

Och de tycker alltså att de har gjort ett bra jobb. Newsflash: Du har inte gjort ett bra jobb när bara din sambo och fyra personer som du lovat bjuda på pizza röstar på ditt parti i ett val, om det inte gäller vilken färg ni ska ha på den nya mattan i ert kollektiv där ni bara umgås med varandra, vill säga.

Men de här 86% som inte brydde sig i år, men ändå betalade kåravgift fast de inte måste längre? Varför gjorde de det? Kan det ha något att göra med det där som är kårens uppdrag? Att "bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen"? Och att till exempel utbildningsbevakningen, som många studenter anser är en viktig del av kårens verksamhet, är helt opolitisk till sin form. Kan det vara så att de flesta tror och hoppas att kåren sköter de där sakerna den enligt lag har till syfte att sköta, alldeles oberoende av vilka dårar som inte dög till ett partijobb i Stockholm och som nu valt att läsa på universitet för att slippa jobba på riktigt, och som nu sitter i kårstyrelsen i förhoppning om att de ska få den där platsen på riksdagslistan nästa gång tack vare sitt engagemang? Nån anledning måste de ju ha att fortsätta att arvodera de där människorna med sin kåravgift. Deras politik verkar ju inte spela någon roll.

Och det är väl egentligen pudelns kärna. Majoriteten av studenterna har insett det som Umeå Studentkår borde ha insett för länge sedan. Politiken spelar ingen roll. Den ska inte spela någon roll. Ett universitet ska, liksom vetenskap, vara politiskt neutral. Enskilda individer kan ha åsikter, och de kan basera sin åsikt på forskning om det är så, men om nu det ska vara ett "rött" universitet (som vänstern tyckte), så ska det fan i mig vara konsensus bland alla forskare att ett "rött" universitet är på något sätt bättre. Allt annat är bara idioti. Om forskningen kommer fram till att en viss politisk ideologi är helt jävla outstanding på att driva universitet och forskning utan att någon form av bias uppstår, då, och först då kan man tala om att man kanske bör ha ett "rött/grönt/blått/svart" universitet. Men fram till dess bör man hålla sig till att använda ideologi som instrument i riktad forskning där det är lämpligt och där det tillför något, och inte som allbestämmande doktrin för hur forskning ska göras. Den doktrinen finns redan, och den kallas för den vetenskapliga metoden. Kårpartierna borde kolla upp den, och syftet med den. Sedan borde de avskaffa sig själva och syssla med politik på annat håll.