Jag kommer att dö i en eld

Varför? Därför att jag förtjänar det!


Vi spolar tillbaka bandet lite...

...närmare bestämt till allas vårt favoritnördmultikonvent i Mellansverige anno 2007, sisådär två år efter att jag revolutionerat cosplayvärlden med min geniala "Dr. Griffith" och dragit mig tillbaka när jag var på toppen av min karriär inom det området. Detta år gjorde en ung flicka som gillade mangan/animen Bleach misstaget att cosplaya som en karaktär ur serien.

Missförstå mig rätt när jag säger "misstaget". Hon gjorde en objektivt sett mycket bra cosplay, av bildbevisen att döma. Misstaget består i tankevurpan hon gjorde när hon tänkte att hon fortfarande skulle stå för handlingen en sisådär, låt säga, tre år senare.

Då, år 2010, visades bilden återigen för undertecknad, som nu plötsligt inser det fantastiskt roliga med hela grejen, tillsammans med flera andra gemensamma bekanta, och åtminstone en, mystisk, anonym beundrare som dock verkar ha fått kalla handen från flickan i fråga. I alla fall, bilden på flickan (numera en ung kvinna som slagit ut i all sin blom och prakt). Vi börjar i alla fall utnyttja bilden så fort tillfälle ges, och kvinnan, som skall förbli anonym (vi kan kalla henne för Maud, för det heter hon inte, och referensen är både rolig och elak för de som förstår den) eftersom jag vet vilka sjuka typer som hittar till denna blogg i bland, svarar konsekvent med illa dolda mordhot, oftast innehållande någon formulering på temat "du ska dö i en eld".

I alla fall, alldeles nyss (läs: för ett antal timmar sedan, jag har, tro det eller ej, ett liv utanför internet som förpliktigar nuförtiden) gjorde Maud misstaget att posta en bild på sin nya frisyr, och inväntade spänt alla de kommentarer som skulle hylla hennes Narcissusblommas doft (för det är väl det som är poängen med att lägga upp bilder på facebook, eller? Jag lägger då fan inte upp några som jag inte hoppas få i alla fall en "varför berättade jag aldrig för dig att jag varit dödligt kär i dig i fem år när jag hade chansen? Nu är det för sent!" eller liknande kommentar på) men ack, så hon bedrog sig!

Entrant: Undertecknad. En bekant (jag tvekar på att hon kommer vilja kalla mig för vän förrän den dagen jag mot förmodan blir rikskänd) utan några som helst gränser för vare sig takt, ton, resonlighet eller vanligt folkvett, men med en förkärlek för att driva skämt så långt att de i vissa fall snarare är att likna vid hatkampanjer mot de individer som drabbas.

Jag tror ni förstår vart det barkar...

Jag börjar med att ge en avmätt komplimang för tilltaget, men avslutar självklart min kommentar med att länka till en forumtråd där hennes ständiga vålnad från det förflutna, cosplaybilden, diskuteras, och säga att det fortfarande är min favoritinkarnation av Maud genom åren. Självfallet kommer nästa kommentar ifrån en vän till henne som inte har sett bilden tidigare (jag förstår inte riktigt hur han lyckats, faktiskt, men det är lika kul varje gång jag lyckas sprida evangelium i den här saken) och för Maud är lavinen återigen i rullning.

Den här gången tar det dock episka proportioner, då en gemensam vän till oss båda (eller, ja, efter det här kanske hon får räkna sig till de "bekantas" skara vad gäller Maudan) tar det hela till en ny nivå och postar en länk till Gudrun Sjödéns hemsida. Ingen sarkastisk kommentar, ingen förklarande text, ingenting. Bara en fullständigt genial länk.

Till de läsare som vid det här laget är fullständigt förrvirrade ska jag nu förtydliga två saker.

1. Mauds nya frisyr är en pagefrisyr. Hennarödfärgad. Hon bär upp den väl, men likväl är det en frisyr som de facto har varit patenterat av småstadsbibliotekarier och andra ikoniska kulturtanter med medelklassbakgrund de senaste trettio åren. Sedan kom 2000-talet, allt från 1900-talet var helt plötsligt legitimt retro i bloggosfären och bland hipsters, om än med vissa intervall, och folk slutade skämmas för hur de klädde sig på 80- och början av 90-talet och mänskligheten nådde en ny lågpunkt i klädsmak. Det är dock en annan historia som på intet sätt har något med denna att göra. Förutom frisyren då. Den är ju numera legitim utanför Björn Ranelid-föreläsningar och Kristina Lugn-pjäser och på kvinnor under 55, men det förhindrar inte undertecknad och undertecknads vän (märker ni hur jag skiftar mellan simpel första person singularis och det mer arrogant distanserade "undertecknad" när jag tycker det passar? Stilistiskt banbrytande eller bara karaktärsmord på det svenska språket? Du avgör!) fortfarande mest associerar den med en typ av kvinna som befinner sig i gränslandet mellan att bryta ihop totalt över att hon aldrig tog chansen att gå på konstskola i Paris, sådär trettio år senare, eller starta en egen kombinerad butik och café där hon kan kränga tovade änglar, kylskåpsmagnet med förnumstiga budskap i stil med "En dröm är ett frö som behöver näring för att gro och växa till ett träd!" och hembakta "klassiker med en fräsch, nyskapande twist".

2. Gudrun Sjödén är, för er som inte vet, ett klädmärke döpt efter sin skapare och ägare, Gudrun. Det är allmänt ansett (det vill säga, av den halvan av allmänheten som bryr sig om andra saker än sport, häftiga explosioner, hästkrafter och hajpade teknikprylar, om vi nu ska försöka gå seriöst för en home run i sexism och fördomsfulla generaliseringar i det här inlägget) att Gudrun Sjödén är ett tantmärke. Jag tror faktiskt att man enligt lag är förbjuden att handla där utan att ha kommit in i klimakteriet (...he hits, and it's outside the park!).

Maud har alltså nu inte bara sitt pinsamma förflutna att tampas med. Hon torpederas plötsligt från vänster med det mycket oväntade tant-kortet och ligger riktigt risigt till. I det här fallet finns det bara en vettig manöver: att ivrigt ifrånskylla sig allt samröre med Fru Sjödéns textilier och brutalt dräpa de gaggiga gamlingarna som fortfarande, år 2011 associerar frisyren med örttedrickande kulturkoftor vars höjdpunkt på året är poesiuppläsningar på bokmässan i Göteborg, när den egentligen är så sjukt inne och hipp att den redan är på väg att bli ute i New York, och upplysa dem om detta faktum samt länka dem till närmaste modebloggerska som sportar frisyren i detta nu.

Detta gör alltså inte Maud. I stället väljer hon det fullständigt suicidala alternativet att ta Gudrun Sjödén i försvar.

Århundratets självmål. Slagsida i hangarfartygsklass. Bombad och sänkt à la Bismarck. Av sig själv. Det finns ingen comeback från "Vad är det för fel på Gudrun Sjödén?", särskilt inte i kombination med ett förfluten som mainstreamcosplayare. Om ens förflutna redan är avslöjat som pinsamt och patetiskt så är det inget emot den framtiden man stakar ut för sig själv när man, inte ens tjugofem fyllda, traskar i en sådan uppenbar fälla som att ta Tantklädernas Tantkläder med stort T i försvar.

Nu finns ingen återvändo för henne. Jag, som plågoande har ju dock två val. Jag kan antingen inse att jag har att göra med en fin människa som får alldeles för mycket skit av undertecknad och som nu även fått sin framtida självbild mald till småsmulor och be om ursäkt för mitt beteende.

Eller så kan jag blogga om det hela, dra det ett varv till, mjölka ur de sista dropparna ur ett händelseförlopp som redan nu är ett skolexempel på nätmobbning och posta en länk till blogginlägget bland kommentarerna till bilden på frisyren.

En god man gör det förstnämnda.

En man som ska dö i en eld gör inte det.