Avbön och hyllning

Dagen efter. Man inser vad man gjort, vilket monster man skapat. Någonstans i Skåne sitter en vacker ung kvinna och gråter, hennes liv slaget i spillror av mina ord, som ett målat ägg krossat av en stock av pockenholtz.

Samvetet gör sig påmint. Samvetet kommer numera, sedan jag avskaffat mitt eget, i form av en söt liten kvinna som jag delar bostad med. Hon tycker inte det är helt okej att jag trakasserar folk för vare sig cosplay i ungdomen (det har ju jag också sysslat med, det kan fortfarande finnas en bild eller två någonstans på nätet om jag har otur) eller för deras tantfrisyrer och tveksamma klädsmak (vad gäller mode så är ju klagomål på andra lite som att kasta hela jävla Uluru i ett glashus när det kommer ifrån mig). Jag tycker att hon är lite tråkig när hon ska vara sådär snäll (jag var snäll i åratal, vad fan fick jag för det? Ingenting!) men jag kan se att hon har en poäng. Man ska behandla människor som de förtjänar, och Maud (som vi kommer fortsätta att kalla henne, för att hon ska slippa era perversa "beundrarbrev" när ni letat upp hennes adress, era sjuka jävlar) förtjänar sannerligen inte det där inlägget jag skrev i går.

Eller, jo, på sätt och vis gör hon ju det, men hon förtjänar också en hyllning. Så här kommer den:

Det finns en människa som Maud, och det är Maud. Jag är inte Maud, och du är inte Maud, även om du önskar om vi var det. Jag känner Maud, men det gör inte du, och det är därför du gråter dig till sömns varje natt, eftersom ingenting i ditt liv någonsin kommer kännas lika bra igen nu när jag kommer berätta för dig om Maud, som skulle göra ditt patetiska liv så mycket bättre att du redan nu sörjer att du inte är hennes vän, fast du inte ens visste om henne förrän du läste mitt förra blogginlägg. Så mycket påverkar hon mig, dig, hela mänskligheten.

Vi börjar med Mauds frisyr. I går beskrev jag den som en tantfrisyr, fullt medveten om att den egentligen bara fulländat den frisyrrevolution som påbörjades av Milla Jovovich i Femte Elementet, och Audrey Tautou i Amélie från Montmartre. Det är en jävligt snygg frisyr, och om du mot förmodan inte vet vilka de andra är som jag talar om, så kan du googla fram lite bilder och få en liten ledtråd över vilken fantastisk nivå resten av Maud ligger på, utöver frisyren (poetisk överdrift från min sida? Du är bara avundsjuk för att du inte har någon som Maud bland alla dina träsktroll till facebook-vänner!).

Men inte ska vi döma Maud efter hennes enligt rådande ideal mycket fördelaktiga utseende allena? Det vore ju sjukt sexistiskt, och jag fyllde min sexism-kvot med råge i och med gårdagens inlägg (till alla mina gamla genuslärare och -kurskamrater: förlåt). Nej, vi ska istället döma henne efter hennes fantastiska personlighet.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord och vatten och träd och fåglar och däggdjur och fästingar och så vidare, et cetera, sedan kom Maud, Gud insåg att "det blir inte bättre" och drog sig tillbaka på obestämd tid, och mänskligheten blev lämnad vind för våg, blev helt dekadent och krigsskadad, men vi förlät, för, jag menar... Maud, liksom! Lätt värt det!

Maud är nämligen awesome, för att prata kidsens språk. Rakt igenom. Föreställ dig att du vunnit en miljard på lotto, din hemliga kärlek friar och du löser cancerns gåta på samma dag. Då skulle du allt bli glad va?

Så glad blir Maud bara av att vakna bakfull. Så awesome är hon. Och det smittar. En Maud på, för henne, halvdåligt humör, lyfter fortfarande upp alla andras humör till en statistiskt signifikant högre nivå. Inklusive ditt, om du någonsin fick träffa henne, du stackars, stackars Maudlösa varelse.

Hon är också jävligt rolig. Hur rolig? Så rolig att svenska komikerförbundet förbjudit henne att använda mer än 10% av sin potential, eftersom ingen skulle kunna skratta åt något annat igen efter en helkväll i Mauds sällskap (en gång var jag med när hon använde sig av 15%, det tog mig två år och mycket terapi innan jag kunde skratta åt något annat igen) om hon gjorde det, och samtliga komiker skulle ju bli arbetslösa!

Inte för att Maud någonsin skulle vilja göra alla komiker arbetslösa. Hennes hjärta är nämligen alldeles för stort för det. Hur stort är det? Sjukt stort. Maud har en massa störiga vänner, men hon älskar dem ändå. Och nu menar jag inte normalstöriga människor, vi snackar fullfjädrade kalaspuckon. Riktiga töntar är de också, sådana där extrema nördar som kollar på tecknad japansk film och spelar Magic: The Gathering istället för att umgås som folk. En kvinna som Maud borde inte ens behöva ha en städare som tog i dem med tång, men icke! Hon umgås med de små liven, skyddar dem från elaka mobbare med kroppsbehåring och muskler och tycker faktiskt genuint bra om dem!

Så detta är en hyllning till Maud, denna skönhetens och vishetens gigant bland oss utseendemässigt och intellektuellt sätt dvärgvuxna tramspellar, vars liv hon av outgrundlig anledning behagat förgylla med sin blotta närvaro.

Från djupet av mitt hjärta,

tack, Maud!

Tack!