Adventsgröt

Ensam i stillhet jag äter min gröt
Begrundande julen som nalkas
Källan från vilken ambrosian flöt
Är frusen och fallet ska halkas

I sinnet i lågskor så glider jag runt
Ramlar till höger och vänster
Livet jag har, har jag fyllt med strunt
Blåmärken blir mina förtjänster

Gröten är fadd och av aska den smakar
Blicken är blank, helt utan liv
Själv jag tyst säger att jag mig försakar
I själlösa grå tidsfördriv

Jag hånler åt själen som är arg och bitter
Som avskyr sig själv och sin tid
Som hatar kommersen, tomtar och glitter
Som alltid är inställd på strid

Jag skrattar rått åt vad ödet mig berett
Ty galghumor är knivuddens balans
I en värld där jag har skostorlek sextiett
Och där livets lycka bestäms genom dans

För vart år som går jag söker en bro
I mörker bland kvistar och grenar
Som river upp sår där natten kan gro
Så att inget ljus mig förklenar

När mörkret blir jag har broarna rasat
Och jag hittar ej längre till ljuset
Mänsklighet sedan länge utfasat
Vänner blir del utav bruset

Så hittar man lyckan, falsk den må vara
Men inget rår på den som glömt
Han sällar sig glatt till de lyckligas skara
När han hoppet för alltid har gömt

Tillbaka i nuet, själv där jag var
Väckt av ett ljud från vår hall
Vinddraget plågar den glöd som är kvar
Själen och gröten är kall