Sunday, December 28, 2014

Fredagarna med Rebecca

En sak som antagligen inte undgått någon som läser det här, är att jag spenderat det senaste året med att posta den här länken på facebook varje fredag. Bisarrt nog har det verkat som att ett litet men högljutt fåtal har uppskattat det hela, och jag vill tacka dem för att de hjälpt till att få det att kännas lite mer meningsfullt. För en oinvigde kan det hela tyckas vara en smula fånigt (för att inte tala om påfrestande på öronen) men för mig så var det mer än bara ett fånigt nyårslöfte, även om det kanske började så.

Ärligt talat minns jag inte exakt hur det började. Jag tror det var en fredag (givetvis...) och av någon anledning började jag nynna på refrängen till miss Blacks Friday och bestämde mig för att dela med mig av låten till min omgivning. Jag bestämde mig uppenbarligen också för att göra det hela till en återkommande ritual. Min egen formulering lät som följande:

"Jag känner att spela och länka till den här låten varje fredag 2014 kan få vara mitt nyårslöfte. Det är ett löfte utan förlorare. Klarar jag det så har jag stärkt mitt psyke, klarar jag det inte slipper jag (och ni) höra låten."

Kort och kärnfullt, och egentligen utan behov av någon som helst utveckling av ämnet. Men, eftersom jag  tydligen inte bloggat på hela året, så tänkte jag att jag kunde skriva om det lite mer utförligt, även om nu ingen bett om det.

Så, låt oss ta det från början. En gång i min ungdom drabbades jag av en rätt trist sjukdom som gjorde valda delar av mitt liv till ett rent helvete. Ett antal år senare blev jag slutligen frisk, och strax efter det flyttade jag till Umeå och började studera samtidigt som jag också var tvungen att försöka lära mig en massa saker som sjukdomen och närbesläktade komorbiditeter gjort mig tämligen hopplös på. På det stora hela gick det bra, även om jag med facit i hand verkligen önskar att jag hade gjort vissa saker annorlunda.

Spola fram några år, och det gick fortfarande på det hela taget bra, även om jag borde ha hört varningsklockorna som i bland ringde. Men jag ignorerade dem, för jag var frisk. Jag hade genomgått behandling och gått vidare, starkare och bättre. Tyvärr tillhörde jag inte den lilla minoritet som faktiskt blir av med den för gott (i alla fall inte än). Tiden gick och jag blev sämre, och till slut så fick jag erkänna för mig själv att det nog var så att jag var sjuk igen. Toppen.

Så, i januari 2014 satt jag där och mådde väl ärligt talat inte särskilt bra och skulle snart påbörja en ny behandling. Som många gånger förr kände jag mig som ett misslyckande, vilket var tämligen förklarligt eftersom sjukdomen gör det svårt att lyckas med ganska mycket. Även om jag på ett intellektuellt plan insåg att det inte var mitt fel så fanns ändå känslorna där. Så jag sökte efter något jag faktiskt kunde lyckas med.

Något jag varit tvungen att lära mig genom åren (och tyvärr oftast glömmer) är att finna glädje i de små segrarna när jag inte är kapabel att ta några större. Medan en bra dag när jag var frisk kanske var att plugga sex timmar, planera ett scoutmöte och sen ha tre timmar spexrep på det så kan en bra dag när jag varit sämre innebära att jag skickat mejl och tagit en promenad. Gjort hälften av grejerna på en att göra-lista. Gjort hela dagens att göra-lista på en vecka. Faktiskt svarat på SMS samma dag. Små saker. Små segrar.

En annan sak jag fått lära mig är att inte hetsa upp mig i onödan om jag skulle råka ha en bättre period då jag orkar mer. Inte ta ut en stor seger i förskott, eftersom besvikelsen och stressen efteråt när den bra perioden tar slut ofta bara gör saker värre. I stället så har jag fått se sådana perioder som en möjlighet att lugnt och metodiskt försöka se till att min lägstanivå höjs igen, små, små steg närmare den där friskheten som jag en gång för inte så länge sedan tog alldeles för givet.

Och där kom Rebecca Black in i bilden. Ett fånigt litet nyårslöfte som egentligen inte betydde någonting (och därmed skulle innebära minimalt med stress om jag misslyckades med att hålla det), som inte tog någon tid eller energi men som ändå krävde en viss uthållighet. Visst hade jag under vissa ("bättre") perioder idéer om att försöka göra något större av det, som att spela in en egen video till låten eller nåt. Men nu gjorde jag inte det, utan jag höll det på den nivån som jag ursprungligen tänkt: en låt, en länk, femtiotvå fredagar. Ett litet, litet löfte som jag förhoppningsvis skulle lyckas hålla. En liten, liten uthållighet som jag kunde vara lite, lite stolt över, oavsett hur året i övrigt artade sig.

Året artade sig ganska bra skulle det visa sig. Behandlingen hjälpte, och även om jag är långt ifrån helt hundra så lyckades jag ändå arbeta i fält på heltid i sex månader. Jag orkade inte mycket annat under den perioden, men jag klarade av det, och det är jag stolt över, och det har gett mig hopp inför nästa år, att det mesta ändå ska gå ganska bra, så länge jag är försiktig och realistisk och kommer ihåg att det är okej att inte orka med allt jag egentligen vill orka med och att det även är okej att vara stolt över de saker jag faktiskt orkar med, även om de inte blir exakt så som jag tänkt mig dem.

Och där kommer återigen Rebecca Black och Friday in i bilden, för även om hon hoppades på att bli känd så tror jag knappast att det var på det sättet som nu hände som hon hade tänkt sig. Hon var bara en tonåring med en tonårings vanliga drömmar som hade föräldrar som var rika och vänliga nog att låta henne spela in en låt med en mindre nogräknad producent som gjort en affärsidé av att göra låtar och musikvideor som Friday till tonåringar som Rebecca Black.

Jag tror ingen av dem tänkte att det kunde bli så känt som det blev (även om producenten senare på ett mycket cyniskt sett försökte återskapa "succén" med andra) och jag tror inte att någon av dem är särskilt stolt över vad de åstadkom med låten. Men jag kan inte låta bli att ändå bli lite imponerad av henne. Hon gjorde nånting. Hon spände bågen och sköt och hon träffade kanske inte målet hon siktade på, men det blev ändå något av det. Omgiven av häcklare och hatare så tog hon situationen lite för vad den var och gjorde så gott hon kunde av den, och det verkar ju ha gått helt okej. Hur det har gått för häcklarna är svårare att veta, men jag tvivlar på att särskilt många av dem skulle kunna göra en bättre låt om de försökte. Poängen är dock inte den felaktiga, slitna klyschan att man inte får kritisera något man inte kan göra bättre än själv, utan att de i stället för att försöka göra något med sina egna talanger valde att håna en ung tjej för att en halvtaskig musikproduktion hon medverkat i råkat bli viral på grund av den omedvetet inbyggda humorn i sången och videon.

För man behöver inte tycka om låten (även om den växer på en efter att man lyssnat tillräckligt många gånger) eller respektera Rebecca som artist för att inspireras av det faktum att den existerar och att även något som kan verka smått, oansenligt eller trivialt kan bli något större, och att en liten liten grej, som att posta en länk femtiotvå gånger, kan betyda mer än det borde om allt var som det skulle.

Men ibland är inte allt som det skulle, utan det är som det är, och då är små, små segrar de enda segrar som finns, vilket gör dem så mycket större.


Tuesday, November 12, 2013

Culturewashing

Ett blogginlägg ska jag väl lyckas med i år också. Jojomän. Kanske två, för jag har inte tid för ett långt nu, men nästa års stora flopp i Umeå, kulturhuvudstadsåret, måste ju kommenteras.

Många har missat att Umeå är kulturhuvudstad 2014, vilket inte är så konstigt, eftersom kommunledningen och övriga ansvariga verkar ha ungefär samma kompetens för marknadsföring som för kultur i övrigt, det vill säga ingen alls. Man har haft en turné då man åkt till olika städer (antagligen utvalda enligt exakt samma kriterier som det brukar vara när kommunfolk åker utomlands: gratis semester) med bland annat en uppstoppad ren, för som vanligt så plockar man fram de "exotiska" samerna varje gång man tjänar på det, för att sedan med största sannolikhet åter förpassa dem tillbaka till den unkna neo-kolonialistiska garderob där de vanligtvis får husera i det svenska medvetandet.

Ja, man har också byggt ett kulturhus helt utan kultur (men med hotell och konferenslokaler!) där innerväggar, golv och färg på väggarna inte ingick i originalbudgeten och som därför är några hundra miljoner dyrare nu. Det är eventuellt nästan färdigt nån gång i slutet av 2014.

I alla fall, trots att hela satsningen mest sett ut som en enorm performance-installation av Kejsarens nya kläder (med twisten att hela befolkningen skriker att kejsaren är naken, men att kejsaren har öronproppar och därför inte hör!) så har de lyckats bli omnämnda av Lonely Planet.

På Västerbottens-Kurirens hemsida har de smällt till med rubriken:

Nöjda med Europaturnén

UMEÅ 2014 En fjärdeplats på Lonely planets lista över världens bästa resmål. Det är ett av resultaten av kulturhuvudstadsårets turné.

Och det låter ju för bra för att vara sant, och det är det också. Tyvärr kan inte jag läsa VK:s artikel direkt, då de skarpa hjärnor som äger tidningen nyligen tagit beslutet att göra 98% av innehållet på webben tillgängligt endast för prenumeranter (och därmed i stort sett garanterat sig själva en minskande läsarskara), men tack och lov så är vare sig inte Umeå 2014s hemsida eller Lonely Planets dito lika knussliga, och besvikelsen lägger sig direkt när det visar sig att Umeå inte alls finns med på någon topplista, utan det är istället hela Sverige som kvalat in. 

På kulturhuvudstadsårets hemsida kan vi läsa följande:


Each year, the travel guide publisher Lonely Planet ranks the top ten most interesting destinations in the world. For 2014, Sweden lands at a very creditable fourth place. A major reason for this is said to be the wide range of culture offered in Umeå during the European Capital of Culture year 2014.








Jamen, då är det ju i alla fall tack vare Umeå som Sverige kvalat in, det måste ju verkligen betyda att turnén har lyckats!

Sen följer ett citat, direkt taget från Lonely Planet:

Thanks to the late Swedish author Stieg Larsson, most people have a sense of what Sweden’s like, even in the far north – cold, beautiful and a bit scary. Sweden is emerging with a new pop-culture persona. Perhaps not coincidentally, northern Sweden’s largest city, Umeå, is the European Capital of Culture for 2014.

Och det är allt som står om Umeå. Att det, kanske inte av en slump, är så att Umeå blivit kulturhuvudstadsår 2014. Underförstått för att Sverige är ett kulturellt land, inte tvärtom, vilket VK och kulturhuvudstadsårets hemsida ville ha det till.

Så då har vi alltså gått från att Umeå är fjärde bästa resmålet till att Umeå gör Sverige till fjärde bästa landet att besöka till att Umeå åker snålskjuts på Sveriges stigande kulturella rykte. Turnén framstår inte längre som lika het.

Fjärde bästa staden att besöka då, enligt Lonely Planet? Jodå, det är faktiskt en kulturhuvudstad.

Riga.


Saturday, October 27, 2012

Hej, jag heter Skalman och jag är nykterist!

"Jaha, så varför slutade du dricka?" är nästan alltid följdfrågan på det. Det kan ta ett tag innan det går upp för folk att jag aldrig har druckit. Det är som att det alternativet är så främmande idag att det inte ens är värt att beakta. Och för att svara på de andra följdfrågorna:

"Jag har smakat."

"Jag tycker inte det är gott."

"Nej, jag vill inte testa."

"Jag har mina orsaker och jag vill inte prata om dem."

Det här inlägget föranledes av att en skribent som brukar vara rolig (Fredrik Backman) skrev en text som var allvarlig. Den handlar om alkohol. Jag såg att några vänner på facebook hade länkat den, så jag läste det, höll med om att det var bra och viktigt och länkade den jag med. Så långt, allting gott. "Typisk text som kommer sprida sig som en löpeld", tänkte jag, som brukar ha lite känsla för vilka texter som kommer sprida sig, och vet att jag har en hel del vänner som brukar länka sådana här Viktiga Saker hejvilt och som har stora och aktiva sociala nätverk som kommer sprida det vidare. Och det här är verkligen en viktig sak.

Men det gick en dag. Och inte mycket hände. En ytterligare länkning. Fyra "likes" på min. En skämtstatus om snö i södra Sverige som jag postade direkt efter har nu 23 likes (eller "gilla" som ni som kör ansiktsbok på svenska säger).  Och det skrämde mig lite. Inte att så många gillade mitt snö-skämt, det tackar jag och bockar för. Utan att så få verkade bry sig om den andra texten. Tomrummet av de som "brukar" haka på var stort. Det var talande. Och väldigt, väldigt ledsamt. Så därför skriver jag nu det här inlägget. Det blev jättelångt. Det blev kanske tillspetsat och förvirrat. Det saknar källhänvisningar, statistik och hårda fakta. Sånt där jag brukar försöka använda mig av för att övertyga andra om att det jag säger har vikt och mening. Det blev inget sånt nu. Det blev mest personligt i stället. Och jobbigt att skriva. Men jag gjorde det ändå, även om jag innerst inne känner mig rädd för att jag ska skrämma bort en del av er från mitt liv eller bli dumförklarad för de åsikter och farhågor jag hyser.

Det här är inte allt jag har att säga om alkohol och mitt förhållande till det. Det finns så oerhört mycket mer, saker jag i nuläget inte har någon lust att diskutera offentligt. Så i stället skriver jag det jag orkar skriva just nu. Jag vet att några av er kommer ta illa upp om ni läser det här. Det är okej. Ni kommer inte ta mindre illa upp nu när jag passar på att säga att om du tar illa upp så kanske du ska fundera lite över hur mycket du dricker. Det tycker jag i och för sig ärligt talat att du ska göra även om du inte tar illa upp eller känner dig träffad. Men nog om det. Åter till själva inlägget:

Tvärtemot vad många andra säger, tror eller har varit med om, så har jag aldrig upplevt någon större social press att dricka. Jag har inte haft vänner som tjatat på mig när jag var ung, jag har i stort sett inga vänner som tycker det är konstigt nu när jag är äldre (även om vissa verkar hysa någon form av fascination för beslutet, som för mig mer eller mindre är ett icke-beslut som jag egentligen aldrig behövt reflektera över). I värnplikten räckte det med att säga ifrån ordentligt en gång, och sen var det inte mer med det.

Nu har jag inte heller spenderat så mycket tid i sådana sammanhang där folk dricker, av olika skäl. Mina första möten med berusade människor var inte särskilt positiva. Ärligt talat kan jag inte på rak arm komma ihåg en enda genuint rolig händelse där någon varit full.

Och det är väl nykterhetens förbannelse, särskilt för den som aldrig har druckit. Alla invändningar kan viftas bort med "du kommer inte förstå förrän du har provat själv". Människor hamnar i försvarsläge. Blir sura, känner sig anklagade och missförstådda. Som att jag dömer dem.

Och det gör jag ju, även om jag själv får dåligt samvete av det.

Som vissa (de flesta, antar jag, eftersom det här inte direkt är något som jag döljer) kanske vet hyser jag politiska åsikter av synnerligen frihetlig karaktär. Detta innebär att jag är en tämligen övertygad drogliberal. Trots sakerna jag sett. Trots att jag vet vad alkohol och andra droger gör med människor. Jag tror nämligen på människors rätt att få göra vad fan de vill, så länge de inte skadar andra. Jag tror att i ett bra samhälle så kan folk dricka alkohol, röka brass och ta syra när de känner för det, i trygga sammanhang, utan att känna en press att gå över gränsen, med människor runt i kring dem som tar hand om dem och kan föra en dialog om det skulle börja gå åt fel hål. En dialog som man som brukare då kommer kunna ta till sig.

Det samhället tror jag dessvärre inte att vi har idag, vilket sätter mig i en prekär situation. Å ena sidan är jag ideologiskt övertygad om att droger ska legaliseras. Å andra sidan är jag övertygad om att det här aldrig skulle fungera i det samhälle vi har idag. Vi bor i ett land där många människor som annars räknas som fullt friska och tillräkneliga produktiva mönstermedborgare drabbas av personlighetsförändringar och aggressionsproblem om de inte får dricka sitt morgonkaffe. Det tyder inte direkt på att vi är ett folkslag som skulle må bra av att legalisera heroin i nuläget.

Så när jag ser folk ragla runt på stan med sämre fotarbete än Micke Nilsson natten mellan fredag och lördag så dömer jag dem inombords. När jag hör talas om bekanta som har vinprovningar som övergår till vinsvepningar efter hälften av vinerna så tänker jag "som vanligt, då". När jag ser vänner vara sådär härligt överförfriskade att de inte riktigt vet vad de säger eller gör, men alla andra fortfarande tycker att de är roliga så känner jag innerst inne en besvikelse över att den här personen behöver droga sig för att släppa på kontrollen.

För det är väl det jag har svårast att förstå. Att det är det som är det roliga med att supa. Att man "släpper loss" och "har så jävla kul". För man kan ha kul utan sprit. Det är ytterst få saker jag hört talas om som inte hade varit precis lika roliga om alla inblandade hade varit nyktra. Få roliga upptåg eller beteenden jag hört om där jag tänkt "ingen jag känner skulle göra det där nykter". Desto fler mindre roliga upptåg och beteenden dock. För det man gör när man använder alkohol för att släppa på kontrollen är samtidigt att man tar bort sin möjlighet att återta kontrollen när man själv väljer.

Nu vet jag att många därute hävdar att de kan "skärpa ihop sig när det behövs, även när jag är full". Min erfarenhet är att det inte stämmer. De som kommer med det här påståendet (och har historier för att backa upp det) brukar jag grovt dela in i två kategorier:

1. De som tror att de har kontroll fastän de är apkalas och fortfarande beter sig tämligen korkat åt även när de försöker skärpa ihop sig på fyllan.

2. De som egentligen aldrig var så fulla men som använder alkohol som ett alibi för att släppa på alla spärrar och känner en placebo-effekt så fort de knäckt första bärsen.

Alibit alkohol. Ursäkten "Jag var så jävla full, jag visste inte vad jag gjorde..." Den är magisk, den fungerar för allt. Paja en stereo. Förstöra en fest. Misshandel. Våldtäkt. Super du dig tillräckligt full är du ursäktad nästan allt, i allmänhetens och lagens ögon. Ju högre promillehalt, desto lägre ansvarsgrad. Ansvaret att inte dricka sig ner på den nivån där man förstör för andra (och därmed inte ens längre har Max Stirner på sin sida i frågan) är det ingen som pratar om i sammanhanget. Ansvaret att stanna där det är lagom.

Jag blir väldigt obekväm när jag stöter på människor (särskilt vänner) i det här tillståndet. Dels för att fulla människor är oerhört irrationella, dels för att jag har så svårt att få ihop det i min skalle. Hur kan X, som är så klok annars, ta beslutet att misshandla sin kropp och utsätta sig själv och andra för sådana här riskbeteenden? Varför är det okej? Och framför allt, varför är det okej att göra det om och om igen?

För bland de droger som påverkar våra hjärnfunktioner så här mycket så innehar alkohol en extrem särställning. De flesta skulle inte tycka att det var något konstigt med en person som testat cannabis. Jag hoppas att de flesta också skulle kunna acceptera att nån, en gång eller två, testat kokain, amfetamin eller magiska svampar. Men regelbundet? Inte då. Vissa mer liberala element i mina umgängeskretser har inga problem med att det röks på lite då och då, men de utgör en mindre del. De flesta jag känner skulle titta snett på någon som rökte en spliff två gånger i veckan. De skulle bli genuint oroliga om personen tog en kväll då och då och rökte så mycket brass att hen tappade all verklighetsuppfattning. En person som alltid drog en lina på fest eller hade LSD-lördagar skulle snabbt bli övergiven av sina vänner, skrämda av "knarkaren" och hens galna drogvanor.

Men alkohol, det är okej. I bästa fall kan oroliga vänner börja viska med varandra om att person X nog dricker lite för mycket och lite för ofta, men det är ingen som vill ta i det med tång. Inte jag heller. Jag har hittills inte stött på en enda person som inte reagerat med alla taggarna utåt om osunda alkoholvanor kommit på tal. Ofta är taggarna snabbt ute även om man inte pratar direkt om just den personens egna vanor. Kommer man tillräckligt nära så huggs det tillbaka i alla fall. För säkerhets skull.

För ingen vill ju höra att de inte kan ta hand om sig själv. Oavsett om det gäller städning, studier, sport eller sprit. Då har man misslyckats som människa. Jag vet själv hur svårt det är att erkänna att man kanske behöver någon form av hjälp, någon typ av skyddsnät. Att man är ohälsosam. Att man missbrukar.

Det här tycker jag syns rätt tydligt i vilka historier media väljer att publicera när det gäller forskning kring droger, och vilka historier som folk gillar att föra vidare. Jag vet inte hur många gånger jag hört att vin är bra mot hjärt- och kärlsjukdomar. Jag kan räkna på ena handen de gånger jag hört om hälsoeffekterna hos någon narkotikaklassad drog. Media lyfter fram positiva nyheter om alkohol eftersom det är det folk vill läsa, att deras drug-of-choice egentligen är en hälsokur, och därmed ett rationellt val. Media lyfter även fram negativa nyheter om andra droger, eftersom folk vill känna att det är skillnad på dem och på knarkarna. Att alkohol inte är ett dödsknark trots att det är den drog som dödar absolut mest människor. Som är inblandad i flest olyckor, flest misshandelsfall, flest våldtäkter. Som är den absolut vanligaste (förutom eventuellt nikotin och koffein) och en av de absolut mest beroendeframkallande av de droger som mänskligheten känner till.

För alkohol är en del av vår kulturella identitet. En väldigt stark sådan. Annars hade vi aldrig känt det här behovet av att skilja så starkt på alkohol och andra droger. Känt oss så provocerade bara av påståendet att alkohol är en drog. Känt behovet att legitimera de mer välordnade individernas alkoholproblem genom att skapa bilden av alkoholisten som ett monster, ett nedsupet vrak som alltid köper den billigaste spriten som går att få tag på varje gång soc-bidraget kommer som en kontrast till de som har råd att skaffa leversjukdomar genom att köpa finare viner och lagrad whisky. 75 cl Koskenkorva på en dag är ett problem. 75 cl Mackmyra är eventuellt en smula dekadent, men fortfarande en kultiverad hobby. Billigaste bag-in-box-vinet till maten varje dag på sommaren är white trash. En prisvärd flaska ekologiskt Cabernet Sauvignon från Kalifornien är miljömedvetet, fräscht och "semester-lyxigt". Hembränning är olagligt. Microbryggning av öl är hippt.

"Men jag dricker ju inte så mycket, eller så ofta" säger du. Visst, men jag har 656 facebook-vänner som är riktiga människor. Jag vet att åtminstone 198 av dem har druckit för mycket minst en gång. 198 personer som jag alltså antingen själv sett riktigt fulla, eller som jag har helt säkra källor på. Det är 30%. Av dem vet jag ett antal som gör eller har gjort det regelbundet under en längre tid. En del har riskbeteenden. En del är antagligen alkoholister. Några vet jag säkert att de är det. Jag misstänker att alla siffrorna antagligen kan dubblas, minst. Listan på de jag vet aldrig rört alkohol är i stort sett obefintlig.

"En gång är ingen gång" säger du. "Jag har lärt mig min läxa". Men de flesta gör inte det. Och även de som faktiskt lär sig läxan gör oftast det genom att de råkar ut för något som är så pass traumatiskt att de verkligen, verkligen inte vill uppleva det igen. Titta igenom din egen vänner-lista. Hur många känner du som varit med om den där upplevelsen som gör att en gång är mer än tillräckligt. Hur många som hamnat i slagsmål? Hur många som har sagt saker som för alltid sårat förtroendet hos någon annan? Hur många som blivit sexuellt utnyttjade eller våldtagna? Hur många som utsatt någon för övergrepp? Hur många har ändå fortsatt att dricka? Hur många dricker ännu mer nu?

Hur många vet du inte om? Och när är det din tur att drabbas?       

Kommer det vara värt det?

"Men Skalman, din jävla tråkpåse, varför ska du hålla på och gnälla så här för? Hatar du att folk har kul eller? Är du avundsjuk? Tror du att du är så jävla mycket bättre än oss andra, din förbannade moralpredikant?"

Nej, jag är inte bättre än er. Jag har andra problem än alkoholen, så jag behöver inte ett till. Men alkoholen är ett stort problem. Den förstör mängder av liv. Den förstör släkt, vänner, föräldrar, barn, makar. Den förstör dig. Och du är min vän och jag tycker inte att det är sunt, värdigt eller ens lite roligt när du skriker att du "är så jävla full" och ändå köper en öl till. Jag blir inte glad av att du är full. Jag blir ledsen och orolig. Ledsen för att du känner att du behöver alkohol för att ha så här roligt (och för att du ibland inte ens minns det dagen efter, vilket jag antar måste förta hela upplevelsen), orolig därför att jag vet att det inte kommer sluta bra varje gång. Det räcker med att det inte slutar bra en enda gång för att det ska vara en gång för mycket.

Jag vill inte att du ska sluta dricka. Jag vill inte förbjuda dig från att bli lite småfull i trygga sammanhang. Jag vill bara att du inser att det där trygga sammanhanget är väldigt ovanligt när det är alkohol i bilden och att varje extra centiliter alkohol du häller i dig gör sammanhanget mindre tryggt för både dig och de runt i kring dig. Att du lägger din alkoholkonsumtion på en nivå där du fortfarande har kontroll. Att du hittar det där sammanhanget där du kan dricka bara en öl och ändå släppa loss och ha hämningslöst kul, utan att behöva ett alibi för att visa den delen av dig själv. Utan att riskera att hamna i en situation där du skadar någon annan, fysiskt eller psykiskt. Utan att allt går åt helvete den där enda gången.

Jag vill inte att du slutar dricka.

Jag vill bara att du slutar knarka.

Wednesday, October 10, 2012

Vad har jag åstadkommit idag?

Jag har lagat min klocka.

Jag har fått reda på att jag inte kan få tillgång till SLU:s lokaler kvällstid och helger då det inte räcker med att ha släpande kurser, utan man måste vara inskriven på en kurs under själva terminen också, på rätt del av SLU, uppenbarligen.

Jag har fixat accessen jag ska ha till replokalen, så nu ska väl det fungera en gång för alla i alla fall.

Jag har plitat på färdighetssystem till Ayhem edition 3 tillsammans med Alex (yes, jag outar dig, din jävel, du skriver ändå under med ditt riktiga namn när du katar dig i kommentarsfältet och jag kommer inte ihåg vad jag brukade kalla dig förr i tiden på bloggen) och vi har kommit längre nu på två möten än vad vi gjort under de föregående åtta eller så åren.

Men, framför allt, så har jag skrivit en rolig kommentar på facebook och fått en "gilla" av underbaraclara. Iiiiiiih! Starstruck!

Nu åter till manuseländet.

Saturday, October 6, 2012

I dag har jag kört stadsjeep

I centrala Stockholm.

Nu är ju inte jag sosse, men låten känns ändå passande:


Friday, October 5, 2012

Det ska vi fira!

Mitt nyhetsflöde på facebook uppdaterar mig om att igår (för nu är klockan efter midnatt, så det så!) var kanelbullens dag. Tydligen mycket viktigt, men jag missade det helt. Så, för att kompensera så tänkte jag uppmärksamma er på att i dag, 5 oktober så firas starten på återuppbyggandet av staden Stara Zagora i Bulgarien efter att den bränts ner av en turkisk armé 1877, en handling som kommit att bli mycket symbolisk då det var en del av starten för det nyligen befriade Bulgarien, som blev en i praktiken självständig vasallstat under det Ottomanska riket efter att ha varit under ottomansk flagg i nästan 500 år.

Stara Zagora är känt som "Lindarnas stad", så vad passar då bättre än en låt som följer en gammal slavisk tradition med att tillskriva lindarna särskilda egenskaper, dock av ett moldaviskt band och sjungen på rumänska?

Låter det krystat och pretentiöst? Inte då, den insatte vet redan att jag pratar om O-Zones superhit Dragostea din tei.

Thursday, October 4, 2012

Snuten från Norrlunda

För de yngre läsarna så är rubriken en referens till ett gäng filmer med Eddie Murphy på den tiden han fortfarande hade en lovande karriär som komiker. Jag kanske skulle kört nåt med "Aina" i stället.

I alla fall, i dag hamnade jag i trubbel med en representant för den repressiva statsmaktens våldsmonopol. Jag hade tydligen tagit mig vissa friheter med hastigheten i framförandet av mitt fordon. Frihetsälskare och anarkist som jag är argumenterade jag givetvis hårt och länge för min rätt att framför mitt fordon i vilken hastighet jag själv finner lämplig så länge ingen annan kommer till skada. Max Stirner skulle ha varit stolt över mig. Snuten köpte dock inte mitt resonemang, så jag började i stället prata om statens repressiva strukturer och hur fruktansvärda fängelser är (Bakunin och Kropotkin hade varit stolta över mig). Hon köpte dock inte mina argument och jag tog, som en sista desperat utväg, en gatsten och kastade på en förbipasserande person som såg ut som en typisk polissympatisör (Émile Henry hade varit stolt över mig). Då, tack vare min av henne framprovocerade våldshandling såg hon till slut sanningen i mina argument för en friare och bättre värld utan poliser och tillsammans spöade vi skiten ur hennes kollega som tyvärr visade sig vara en obotlig fascist.

Eller så var jag snäll och trevlig, hon var snäll och trevlig, jag fick hosta upp 2000 spänn och skylla mig själv för att jag inte saktat in i tid, och hade jag bara haft sinnesnärvaro att nämna något om mina politiska åsikter (eller haft en liten pamflett! Jag måste skaffa en liten pamflett att ha i bilen för att kunna dela ut i sådana här situationer!) så hade jag kunnat visa den trevliga polisen att inte alla anarkister är våldsförhärligande argbaggar, precis som hon visade mig att man kan vara hur trevlig som helt fast man representerar våldsmonopolet. Att ens tänka på poliser på det sättet som anarkister i gemen gör är något som är väldigt konstigt för gemene man, och alltför ofta känner jag att mina ideologiska gelikar inte verkar inse att folk med andra åsikter och ideologier inte har dessa för att de är onda sadister, utan helt enkelt för att de tror på andra lösningar, och att skrika "snutjävel" och kasta sten på dem hjälper oss inte att omvända någon förutom andra våldsromantiker till anarkismen.

Så, tack till den polis som rånade mig på 2000 spänn till statskassan och herr Borg. Jag lovar att inte kompensera för det hela genom att skattefuska.


Nån bild blir inte i dag, eftersom jag inte heller hade sinnesnärvaro nog att dra fram kameran och plåta mig och snuten.


 Ingen bild och så lite politisk polemik på det! Fy farao, jag är oförbätterlig.

Nu: manusskrivande.

Tuesday, October 2, 2012

Vad gör man när man har för mycket att göra?

Man byter givetvis look på bloggen för första gången efter fem (?) år. Nu ska ju allt vara ljust och fräscht, har jag hört, så jag gjorde likadant. En ytterligare anpassning till den moderna bloggläsaren och hens obefintliga tålamod och fulländade panem et circences-attityd kommer vara korta blogginlägg med (ve och fasa) bilder instoppade då och då. Jag har förstått att folk gillar sånt. Om man nu kan kalla er för folk. Ordet "folk" antyder ju någon form av civiliserat samhälle enade av ett socialt kontrakt eller liknande. Så säger vi inte mer om den saken.

En annan anledning till att ge upp efter fem års kamp (hela internet? Nej, en liten del av extrema åsiktsmaskiner på internet gör fortfarande envist motstånd mot allt vad lättlästhet och skräpinformationskonsumtion heter genom att envist posta alldeles för långa inlägg på alldeles för fula bloggar, men de flesta av dem verkar vara högerextrema dårar och feministhatare, så det är väl lika bra att byta design innan man blir uppringd av Pär Ström) är att jag vill blogga, men inte har tid att göra det ordentligt. Så nu skiter jag i min hobbystolthet (jag kan ju inte gärna kalla det "yrkesstolthet" då jag inte får betalt för det) och gör som alla andra. Jag har nämligen bättre saker för mig än att skriva ohemult långa inlägg om Håkan Juholts bostadsfiffel eller FRA-lagarnas konsekvenser, även om det kan vara svårt att tro för er två-tre personer där ute som uppskattade den tiden jag lade ner på det (Håkan uppskattade det inte. Han har fortfarande inte svarat på mitt e-postmeddelande).

Vilka saker undrar ni? Eller: hade ni undrat om ni läst bloggen. Varför ni nu skulle göra det. Jag har ju inte skrivit något här sedan syrran fyllde år.

Jo, dessa saker:

  • Regissera ett spex. Temat är fortfarande hemligt (Andy Warhol möter Bananer i Pyjamas, hedersord!) och premiären är vecka 47.
  • Skriva manus åt ett annat spex. Premiär någon gång i vår. Har fortfarande inte riktigt haft tid att styra ihop en manusgrupp ordentligt, vilket måste göras eftersom jag tänkte att någon annan skulle bidra med själva skämten. 
  • Läsa klart alla släpande kurser. I första hand de som är obligatoriska för utbildningen. I andra hand resten. Flest högskolepoäng i ungdomsarbetslösheten vinner!
  • Jobba minst 40 timmar i veckan. Helst mer. 
  • Träna. Jag ska åka Vasaloppet i vår. Min sambo har sagt att jag är förbjuden att åka på bara pannben och naturlig atletisk förmåga. 
Så de blogginlägg som kommer att komma, i den mån jag orkar hålla på med det här, kommer till största delen att handla om dessa saker. Den som vill läsa något med verkligt innehåll kan i stället läsa en bok. Det är bra skit.


Bilder skulle ni få också, ja. Jag är för tillfället något begränsad vad gäller utbudet, men här får ni en bild på en fertil lunglav jag hittade för några veckor sedan!


Friday, March 23, 2012

Vafalls! En uppdatering? Och en hyllning?

Det kan ju bara betyda en sak, nämligen att jag egentligen borde plugga. Och så är det, givetvis. Jag plågas av en hemtenta som till och med läraren har erkänt att vissa frågor är otydliga på. Jag hade dock inte tid att kolla upp vilka*, så nu sitter jag och svär över om hon menar att jag ska utgå från vad ett kapitel kallar maktbaser eller vad det kallar maktformer, eftersom hon byter ord själv mitt i frågan.

En sak jag dock råkade hinna kolla upp av ren slump och nyfikenhet (hur det nu går ihop sig) var att jag har fyra (!) följare på bloglovin, en sajt som fungerar som ett slags omni-bokmärke för alla bloggar eller nätserier du vill ha koll på, så du slipper klicka på enskilda bokmärken varje dag för att se om det skett några uppdateringar eller lära dig använda ett sådant där rss-feed, som jag tror gör nåt liknande, men jag vet inte. Det ska finnas ett sånt till den här bloggen, i alla fall, för det skulle man ha, tydligen, sa en polare till mig som kan sitt internet. Jag har ingen aning om hur det fungerar eller om det fungerar, men det finns där.

I alla fall. Fyra (!) följare på bloglovin, ett instrument jag inte själv använder mig av, för jag gillar att klicka på mina bokmärken, lite old school sådär, och som mest verkar användas av modeintresserade bloggläsare av deras topplista att döma, och det är ju inte riktigt min största målgrupp här på bloggen om man säger så (i och för sig så har en kvinnlig bekant bett mig att bli hennes mode-guru, tror jag det var, och jag har funderat på att börja köra lite "dagens outfit" och liknande här på bloggen, men jag lovar ingenting. Dagens outfit är för övrigt en rutig grön skjorta från The North Face över en turkos NärCon-LG-t-shirt (tre bindestreck, hääärligt! (Parenteser i parenteser i parenteser, mumma!)), en vinröd kjol med lila och gula ränder i mysig stretch-plysch från 70-talet som jag ärvt av min mor samt ett par gamla tubsockor av okänt märke som sett bättre tider). Den enda jag känner som jag vet använder bloglovin är min kära sambo, och jag är rätt säker på att hon inte följer min blogg då hon flera gånger uttryckt åsikten att den har alldeles för hög "antal ord per inlägg"-kvot och i stort sett helt saknar bilder. Min syster har en "följ med bloglovin"-knapp på sin blogg, så hon ligger etta på min topplista över misstänkta [plats för Dilba-skämt här].

Min syster, ja. Hon fyller år i dag! Hela 23 år. Jag skulle kunna säga att jag minns hur det var att fylla 23, men det gör jag inte. Antagligen skrev jag en tenta eller nåt liknande och gick sedan hem och åt en påse chips. Jag är inte mycket för födelsedagar.

Min syster däremot! Hon tycker om att fylla år och festa och sånt där, som ungdomar gillar. Vi är lite olika på det sättet. Vi är ganska olika på många sätt, faktiskt, trots att vi har haft i stort sett identiska uppväxter. Hennes var dock lite mer tragisk, i det att hon var för ung för att riktigt uppskatta OS-guldet i ishockey 1994 samt den efterföljande fotbollsfesten som var VM samma år, en smärta hon dock vant sig vid att leva med. Hon fick ju andra fördelar, som exempelvis en samma veckopeng som jag, trots att jag var (och är) äldre. Det kunde hon ju gott få, dock; hon har alltid varit lite dyrare i drift.

Andra saker som skiljde mig och min syster åt när vi var små var talang. Jag hade en talang för att uggla i hörn utan att ha tråkigt samt att läsa fantasyböcker istället för eventuella läxor (som jag i och för sig i stort sett aldrig hade under min uppväxt. Jag var ständigt välsignad med lärare som verkade tycka att läxor var trams). Min syster hade talang för musik, idrott och att socialisera. Hon var, för att uttrycka det milt, lite häftigare än vad jag var. Och det tycker jag fortfarande att hon är. Jag tycker hon är helt fantastisk, faktiskt.

Efter att jag tagit studenten så ägnade jag först ett halvår åt universitetsstudier, sedan ett år åt att lära mig städa, döda och bära med mig mitt eget bajs i plastpåsar (även kallat värnplikten). Min syster ägnade sisådär en vecka åt att packa, njuta av sommaren och sedan kasta sig på första bästa flyg ner till Dubai för att pröva lyckan på egen hand.

Hon är galen, tänkte jag. Något sådant skulle jag aldrig ha vågat. Flytta utomlands utan att ha något mer än några polare att bo hos och ett diffust hopp om att eventuellt få ett jobb någonstans. Och nu snackar vi inte Norge eller ens Europa, vi snackar Förenade Arabemiraten. Olja, shejker, skyskrapor och en tveksam attityd till mänskliga rättigheter och jämställdhet. Själv hade jag vid den tidpunkten gått tillbaka från det glamorösa militärlivet till det inte lika glamorösa studentlivet och lärde mig det som mitt universitet kallar för "grundläggande kunskaper inom biologi, ekologi, marklära, skogsskötsel, statistik, skogsekonomi, skoglig planering, skogsteknik och virkeslära" och min syster kallar för "gissa bajset". Sen skrattar hon. 23 år, och fortfarande finns det inget som får henne att skratta så fort som lite gammal hederlig toaletthumor. Hon kan, som ingen annan, skratta åt historier om män som kissar i stövlar, för att ögonblicket senare stenhårt döma ut ditt intresse för japansk tecknad film som "extremt barnsligt".

Någonstans så trodde jag väl att det skulle gå över rätt fort, det där nyhetens behag. Att hon skulle flytta, om inte ända hem, så i alla fall till någon närmare storstad. Men bortsett från en kortare period förra året har hon varit Dubai troget. Jag förstår det inte, lika lite som hon förstår min fascination för rödlistade kryptogamer, men jag älskar henne ändå. Hon är jetset, fest och glamour, jag är skog, spex och lugna hemmakvällar. Visst har vi gemensamma intressen, som att paddla kanot, åka skidor och göra fula grimaser när vi pratar över skype, men de är i minoritet. Vi är olika varandra, och däri ligger kanske nyckeln till varför vi känner stolthet över varandra.

För det gör vi. Hon brukar säga att hon är stolt över mig, även om jag har ärvt vår fars oslagbara förmåga till att få henne att skämmas inför andra genom tramsiga upptåg. Och jag är stolt över min syster. Jättestolt. Jag tar gärna tillfället i akt att skryta över att hon numera jobbar som fotograf, för trots att idag går tretton "fotografer" på dussinet så är det få av dem som faktiskt lever på det. Att hon sedan bor i vad som ofta uppfattas som en rätt så fräsig stad försämrar ju inte direkt skrytfaktorn, och inte heller det faktum att hon har gjort det här på egen hand. Började på noll, byggde upp ett kontaktnät, skaffade jobb, sa upp sig, flyttade därifrån, flyttade tillbaka, fixade nytt, bättre jobb i helt annan bransch. Lever livet.

Som coup de grace brukar jag ta fram fotot jag har av henne i studentmössa, som vaktar mitt busskort i plånboken. Det har en synnerligen bra effekt på straighta singelkillar. Besvikelsen i deras ögon när de får veta att hon är upptagen är alltid trevlig, eftersom folk som känner oss båda brukar säga att vi är rätt lika utseendemässigt, och om hon är snygg så borde väl jag också vara lite snygg i så fall. Looks by association, eller nåt. Jag har dock inte riktigt samma effekt på straighta singelkillar som hon, så riktigt lika snygg är jag nog inte.

Men det här inlägget ska inte handla om vem av oss som är snyggast (det är hon) utan om att jag har världens bästa syster, att hon fyller år i dag och att jag har alldeles för dålig koll på vad kids gillar nuförtiden för att överhuvudtaget kunna lista ut en present åt henne och istället kör på snålvarianten och bloggar om henne. Ett blogginlägg som hon antagligen kommer tycka skämmer ut henne (men det gör jag ju mest hela tiden i alla fall, så det är ju inget nytt) men som i alla fall är ärligt menat som en hyllning till henne.

Och det är ju tanken som räknas, det har vi båda läst i Bamse när vi var små.


Grattis, kära syster!





*Detta är givetvis en så kallad poetisk frihet. Jag hade självklart tid att ta reda på lite närmare vad det var som var oklart och som andra redan rett ut (eftersom läraren inte ansåg det viktigt nog att berätta det för alla), men andra saker, som exempelvis Minecraft, Phineas & Ferb och undantagsvis också en kortare uppsats om floddelfiner i parallellkursen råkade hamna högre upp på prioriteringslistan. Det var väl korkat, kanske ni tycker, men jag är ungefär lika bra på att prioritera som Candace Flynn är på att sätta dit sina brorsor, och det säger väl det mesta.

Friday, October 14, 2011

Var bor Håkan?

Ingen kan ju ha undgått att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt har varit i en hel del blåsväder de senaste dagarna, efter att någon påstod att han fifflat med sitt bostadsbidrag. Enligt de "glasklara" reglerna (som senare inte visade sig vara så glasklara, eller rättare sagt; de fanns inte på papper utan var mer av en tyst överenskommelse som Håkan Juholt förutsattes veta om, vilket blev en smula pinsamt för alla inblandade, då inte ens Juholt själv verkade vara riktigt övertygad om sin oskuld utan betalade tillbaka det påstådda beloppet fastän Riksdagsförvaltningen påpekade att de inte hade någon rätt att kräva tillbaka pengarna) så skulle Juholt bara få betalt för hälften av sin hyra då han delade bostad med sin sambo.

Det hela lät ju lite halv-illa, och jag, liksom många andra, gick på en nitlott och trodde av någon dum anledning att journalisterna för en gång skull gjort sitt jobb. Kanske var vi förblindade av vårt stora politikerförakt i allmänhet och låga förtroende för Juholt i synnerhet (i alla fall jag vad gäller mig, jag har svårt för honom, särskilt efter hans kappvändande i Libyen-frågan. Hans första partiledaranförande i riksdagen, som jag hörde på radion, var också uselt, men det gällde ju resten av partiledarna också, i och för sig).

Hur som helst. Förlåt, Håkan. Jag blev arg på dig för att jag trodde att du hade fuskat och att du dessutom blivit tillsagd om fusket och struntat i det. Så var inte fallet, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Förlåt. Igen.


Nu, när jag har sagt förlåt, ska jag fortsätta det här inlägget. För det är inte slut på historien än. Någonstans mitt i drevet så började plötsligt en hel del av mina vänner på den så kallade "vänstersidan" (sådär säger jag bara för att vara dryg med att jag är så jääävla mycket mer vänster än de!) posta länkar till artiklar (på kultursidorna, främst) och bloggar (av andra sossar) om hur det hela bara var hittepå. Här någonstans började jag fundera.

Å ena sidan sa Aftonbladet och Expressen att det var sant. Det brukar ju betyda att det inte är det.

Å andra sidan sa även DN och SvD att det var sant. De brukar kolla upp en del av sina artiklar i alla fall.

Framför allt sa en del av Håkan Juholts egna medarbetare att det var sant. Folk som hade jobb att förlora själva. En del var anonyma, men inte alla. Sossarna sluter oftast upp bakom sina egna, särskilt om de är högst uppsatta, men ibland kan de sticka kniven i ryggen. Nu var ju dock Håkan inte i den vanliga riskgruppen (läs: han är man) för att råka ut för det, men man vet ju aldrig...

Vem kan man lita på? Jag gick tillbaka till mina egna politiska rötter och fann svaret: ingen. De är alla Mammons korrupta tjänare, politiker som politiska tjänstemän som journalister. Det var väl lika bra och gå till botten med det hela genom att leta upp det där förbannade regelverket.

Sagt och gjort. Här fanns det ju!

Men jag visste ju ifrån andra artiklar (om de nu gick att lita på...) att stycket som lyder:

"
Bestämmelserna tillämpas så att ledamoten får ersättning för sin del av bostadskostnaden om ledamoten bor tillsammans med någon annan."

var tillagt efter att hela affären läckte ut. Det gick ju uppenbarligen inte att lita på. Men det fanns ett gäng länkar uppe i ena hörnet på sidan. En hette Tillämpningsföreskrifter till lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Det lät ju som ett lämpligt ställe att börja på. Där finns det en synnerligen relevant liten bit som lyder:

Till 5 kap. 4 §

Logikostnad i Stockholm

1. Riksdagsförvaltningen tillhandahåller logi i riksdagens bostadsbestånd i Stockholm
utan kostnad för ledamoten.

2. En ledamot som på hemorten för sin privata disposition har annan bostad som är
inrättad för permanent boende medges ersättning för egen övernattningsbostad i
Stockholm med ett högsta belopp per månad som riksdagsförvaltningen bestämmer.
Beloppet skall årligen anpassas till aktuella avgifter och faktiska avgiftshöjningar för
övernattningsbostäderna i riksdagens bostadsbestånd.

3. Vid beräkning av kostnaden för en övernattningsbostad i Stockholm, som utgörs av
en egen bostadsrättslägenhet, skall kapitalkostnaden för kontantinsatsen inte inräknas.


Inte ett dugg om någon delad hyra med någon annan alltså! Fallet är soklart! Eller? Andra frågor dök upp i mitt huvud. Var bor Håkan? Vad menas egentligen med en övernattningsbostad? Jag letade vidare. Och fann:

Riksdagsförvaltningens föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter (RFS 2005:9)

Yes! En hel föreskrift bara om arbetsrum och övernattningsbostäder! Som jag har längtat! I denna fantastiska skrift kan man bland annat lära sig att varje riksdagsledamot har rätt till ett arbetsrum med kontorsmöbler, belysning och lite annat kul. Man får dock inte låna ut det till någon annan, tråkigt nog. Läser man lite hastigt kan man också få för sig (som vissa journalister och bloggare fick) att det inte alls är okej att dela övernattningslägenheten med någon utom vid ett litet fåtal tillfällen (försöker man läsa intentionerna med texten kan man också få bilden av att övernattningslägenheterna ska vara just övernattningslägenheter och tämligen spartanska och enkla, och att man inte ska utnyttja dem som ett "riktigt" boende, och då är det tveksamt om Juholts 4:a på 100 kvadrat kvalificerar sig, men att läsa mellan raderna gills ju inte i sådana här sammanhang, så vi skiter i det!), och att man då bara får 75% av hyran betald. Läser man lite noggrannare så ser man att det bara gäller några specifika fastigheter som riksdagen äger, och inte de som har en annan, egen övernattningsbostad.

Fortfarande har Håkan Juholt alltså betalat tillbaka en massa pengar helt i onödan. Men så såg jag där, en liten paragraf, som påminde mig om mina egna bekymmer med traktamenten och avdrag hit och dit efter jobbet i sommar:

Rätt till övernattningsbostad
11 § Till ledamöter som har rätt till nattraktamente enligt 5 kap. 1 § lagen
(1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter skall
riksdagsförvaltningen tillhandahålla en övernattningsbostad. Med övernattningsbostad
avses en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum i riksdagsförvaltningens
bostadsbestånd eller motsvarande boende.


"Nattraktamente!", tänkte jag, "det hade ju i alla fall inte jag rätt till hur som helst! Jag var ju tvungen att bo minst åtta mil från både min hembostad (Umeå) och min stationeringsort (Sorsele)! Det kanske fanns något liknande för riksdagsledamöter? Frågan dök upp i mitt huvud igen: var bor Håkan?, nu i sällskap med Var jobbar Håkan? Spänningen var olidlig. Jag letade genast upp lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
och letade upp 5 kap. 1 §. Den lydde så här:

Rätt till traktamente

1 § En ledamot har rätt till traktamente enligt 2-6 §§ om förutsättningarna för avdrag för ökade levnadskostnader är uppfyllda enligt 12 kap. 6 och 6 a §§ inkomstskattelagen (1999:1229). Lag (2006:998).


Vid det här laget började jag både tycka synd om Håkan Juholt som måste sätta sig in alla dessa jävla regler som det antagligen finns ett gäng anställda som ska hålla koll på åt honom egentligen, och undra om det inte hade varit smidigare att baka in allting i en lag i stället för man ska behöva sitta och gräva runt som en annan mullvad efter om man har rätt till ersättning för övernattningsbostad eller inte.

Mot inkomstskattelagen tolfte kapitel, sjätte paragrafen då! Den lyder så här
:

6 § Ökade levnadskostnader som den skattskyldige har på grund av att han i tjänsten vistas utanför sin vanliga verksamhetsort, ska dras av i den utsträckning som följer av 7- 17 §§. Avdrag ska göras bara vid resor som är förenade med övernattning utanför den vanliga verksamhetsorten. Som ökade levnadskostnader räknas utgifter för logi, ökade utgifter för måltider samt diverse småutgifter.
När arbetet utanför den vanliga verksamhetsorten varit förlagt till samma ort under mer än tre månader i en följd, gäller inte längre bestämmelserna i första stycket. I stället bedöms rätten till avdrag för ökade levnadskostnader enligt bestämmelserna om tillfälligt arbete i 18-22 §§. En tjänsteresa anses pågå i en följd om den inte bryts av uppehåll som beror på att arbetet förläggs till en annan ort under minst fyra veckor.
Med arbetsgivare likställs annan som betalar ut traktamente, om den huvudsakliga delen av arbetet utförs för honom. Lag (2007:1419).

Paragraf 6a handlar mest om hur riksdagsledamöterna undantas från alla regler om hur man måste sluta dra av för ökade levnadsomkostnader när man jobbar i från sin ordinarie arbetsort efter tre månader. Det är en riktigt trevlig förmån. Den får till exempel inte soldaterna i utlandsstyrkan, utan de förväntas hitta till närmaste shoppinggalleria i Mashar-e-Sharif efter tre månader. Osis.

I alla fall. Paragraf 6 gav oss svaret på frågan: för att ha rätt till traktamente så måste man vistas utanför sin vanliga verksamhetsort.

Vanlig verksamhetsort? Vad är det? Är det där man jobbar, eller? Det var vad jag trodde, men jag var inte helt säker, så jag försökte leta upp det på något annat ställe i lagtexten. Som tur var så behövde jag inte gå längre än till nästa paragraf:

7 § Med vanlig verksamhetsort avses ett område inom 50 kilometer från den skattskyldiges tjänsteställe.
Som vanlig verksamhetsort behandlas också ett område inom 50 kilometer från den skattskyldiges bostad.

Ja, då var ju allt mycket tydligare. Eller? Som tur var så reder paragraf 8 upp det hela, en gång för alla:

8 § Tjänstestället är den plats där den skattskyldige utför huvuddelen av sitt arbete.

(min fetstil)

Ha! Solklart! Juholt jobbar ju på riksdagen, i Stockholm. Han har ju fan inte rätt till något traktamente då inte! Eller, vänta nu... då har ju ingen i riksdagen rätt till traktamente! Varför har de då en massa regler om det hela? Det verkar sjukt onödigt...

Jaha, paragrafen fortsatte...


...Utförs detta under förflyttning eller på arbetsplatser som hela tiden växlar, anses i regel den plats där den skattskyldige hämtar och lämnar arbetsmaterial eller förbereder och avslutar sina arbetsuppgifter som tjänsteställe.
Om arbetet pågår en begränsad tid på varje plats enligt vad som gäller för vissa arbeten inom byggnads- och anläggningsbranschen och liknande branscher, anses bostaden som tjänsteställe.
För riksdagsledamöter, reservofficerare samt nämndemän, jurymän och andra liknande uppdragstagare i allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, hyresnämnd, skattenämnd eller arrendenämnd anses bostaden som tjänsteställe.
Med bostad anses för riksdagsledamöter bostaden på hemorten. Lag (2006:992).

(min fetstil igen)

Okej, så för riksdagsledamöterna anses bostaden vara tjänsteställe, och för att de inte ska hamna i ett moment-22 där deras övernattningsbostad blir deras de facto bostad så att de blir av med traktamentet och därmed bostaden och då får rätt till traktamentet och bostaden igen så har man infört en klausul som säger att det för riksdagsledamöter gäller bostaden på hemorten. Frågan kvarstår alltså:

Var bor Håkan? Bor han inte i Västertorp? Ligger inte det i Stockholm? Då har han väl ingen rätt till traktamente i alla fall? Det måste han väl ändå veta? Den här typen av skatteregler rör ju inte bara riksdagsledamöter, utan även sketna sommarjobbare som jag själv.

Vid det här laget var jag både förvirrad och skeptisk, men samtidigt kände jag att jag kanske, kanske var något på spåret. Jag tog hjälp av det eminenta verktyget ratsit och kollade upp var Håkan Juholt var folkbokförd.

Oskarshamn?

Ja, i och för sig, han är ju därifrån. Han är tjänstledig från sitt jobb där. Och så här säger han själv på presskonferensen han höll:

"Vad jag vet så har jag gjort ett fel - den lägenhet jag trodde riksdagen täckte kostnaderna för. Jag har min bostad i Oskarshamn. Där bor min son. Där har jag planterat träd i min trädgård. Där är mitt hem. Jag trodde att riksdagen täckte kostnaderna för lägenheten i Stockholm"
.

Jaha, tänkte jag. Så var det med det. Han bor i Oskarshamn och har en övernattningsbostad i Stockholm.

En fyra. 100 kvadrat. Med sin sambo.

Det stack fortfarande i ögonen på mig. Får man verkligen göra på det sättet, frågade jag mig själv? Det låter inte som någon övernattningslägenhet, och Annie Lööf fick ju nyligen skit för att hon hade en bostadsrätt i Stockholm men var skriven i Värnamo. Exakt samma sak som Juholt gjorde. Dock med det taktiska greppet att hon faktiskt hade berättat för Riksdagsförvaltningen att hennes man stod för hälften av avgiften, att hon tillbringar tre-fyra nätter i veckan i Värnamo och drevet gick inte, även om jag personligen litar väldigt lite på hennes uppgift om tre-fyra nätter i veckan. Hennes man betalade halva avgiften och det var väl det viktiga enligt de "glasklara reglerna" (som inte fanns) som media hade stenkoll på redan då, eller?

En sambo, det är väl någon som man bor ihop med samtidigt som man är i ett förhållande med den personen, eller? Första stycket i första paragrafen i sambolagen lyder:


Vad som avses med sambor

1 § Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll.

Okej, så där har jag rätt. Är det därför Juholt i bland kallar sin sambo för sin "kulbo" istället, för att de inte bor ihop? Eller? Någonstans i mitt huvud fanns ett vagt minne av en lång DN-intervju med Håkan där han visade upp "sitt" Stockholm. Vad var det nu han hade sagt i den intervjun?

Eftersom den senaste tidens skriverier gjorde det lite småsvårt att få fram något genom att googla "Juholt Stockholm Västertorp" eller liknande så tog det lite mer tid en vanligt att hitta artikeln. Men hittade den gjorde jag.

Först kan man ju påpeka att hela artikelns ton ger ett intryck av att Håkan Juholt bor i Västertorp och aldrig någonsin tänker flytta därifrån. Nu är den här artikeln skriven av någon av "journalisterna" på DN Stockholm, vilkas kändisreportage är motsvarigheten till Nerikes Allehandas desperata försök att framställa folk som äkta Örebroare (inte bara i kändisreportagen) om de så bara sett Svampen på ett vykort en gång. Så det litar jag inte ett dugg på. Något mer pålitliga är uttalandena från Håkan själv. Om än inte så väldigt. Min erfarenhet av journalister är att de har svårt att ens klara av att stava ens efternamn efter att man skrivit upp det i deras anteckningsblock, och att komma ihåg hela meningar korrekt torde därför ligga utanför deras förmågegräns. Men jag väljer att ge den här artikeln viss kredibilitet, främst för att jag inte sett vare sig Håkan eller någon annan sosse beklaga sig över den.

Vad säger då Håkan i artikeln, som är så intressant för mig?

Vi börjar med det här:

Drar du dig för att gå ut en söndag?

– Nej, jag ändrar inte mitt liv. Jag jobbade ju nära Göran Persson och visste vad jag gav mig in på. Säpo lever jag med dygnet runt.


Borde inte han vara i Oskarshamn på söndagarna? Måste han ha med sig Säpo då också? Stackarn. Nåja, vad vet väl jag om Säpos regler kring sådant? Det här är då desto mer intressant:


– Jag har mest bott i riksdagslägenheter i Gamla stan. Först i Västertorp började jag leva och kände att det här är gott.


Okej. Förr bodde du i riksdagslägenheter, men nu gör du inte det längre? Varför? Och nu har du börjat leva i Västertorp. Hm.

Men spiken i kistan kommer ändå inte förrän på den allra sista frågan:

När blir du västertorpare?

– Jag har levt 43 år i Oskarshamn, 20 år på deltid i Stockholm och 5 år här. I stället för att vara rotlös är jag nog väldigt rotad på flera ställen. Jag känner mig väldigt hemma här. Jag blir gärna gammal i Västertorp.


Här fick jag plötsligt en tidslinje att följa upp, vilket jag gjorde på Håkans wikipediasida.

Där lärde jag mig bland annat att Håkan är född 1962 i Oskarshamn, att han blev vald till ledamot i SSU:s förbundsstyrelse 1986 och till Riksdagen 1994.

Samtidigt har Håkan bott 43 år i Oskarshamn, 20 år på deltid i Stockholm och 5 år i Västertorp.

Vi räknar bakifrån. Fem år i Västertorp. Han flyttade alltså dit någon gång 2006. 20 år på deltid i Stockholm. Då har han alltså bott på deltid i Stockholm sedan 1991. Eller? Vänta nu lite. 1994 hamnade han i riksdagen. Det plus 20 blir 2014. Han kan alltså inte räkna ifrån när han hamnade i riksdagen. Då måste han väl ändå räkna ifrån när han fick sitt jobb med SSU, för det är ju avlönat, beläget i Stockholm och allt. Och det var 1986-1990, så då har han alltså bott 4 eller 5 + 17 år på deltid i Stockholm. Det blir alltså 21-22 år. Det stämmer ju inte riktigt heller! Är Håkan bara rikskass på matte? Varför uppgav han då en så exakt siffra som 43 år i Oskarshamn?

Okej. Men han är alltså född i Oskarshamn och har bott där hela sitt liv och gör så än i dag. 43 år alltså! Om Håkan är 43 år gammal då, så är han alltså född...vänta lite här nu... 1968? Men han är ju född 1962? Då fattas det ju sex år, på ett ungefär. Men om vi tänker på att Håkan ganska nyss hade fyllt när artikeln publicerade på nätet så är det ju inte jättekonstigt att han räknar fel på ett år hit eller dit. Men vänta nu. Om vi lägger ihop tiden han bott deltid i Stockholm (21-22 år) med tiden han bott i Västertorp, då hamnar vi på 26-27 år. Om vi är snälla och säger att han bara räknat fel på ett år, då har han i så fall bott på annan ort än Oskarshamn sex år av sitt liv. Då räknar han alltså inte in tiden han bott i Västertorp som "deltid i Stockholm". Och ett mysterieår. Lumpen? Simpelt misstag? Faktum kvarstår dock: inte ens i sitt eget huvud har Håkan Juholt bott i Oskarshamn hela sitt liv, trots att han har varit skriven där.

Han är alltså skriven i Oskarshamn men anser sig bo i Västertorp. Får man göra så? Jag får inte göra så, det vet jag. Jag måste vara skriven där jag bor, där jag regelmässigt tillbringar min dygnsvila, som Folkbokföringslagen så fint uttrycker det. Men vad säger Folkbokföringslagen om riksdagsledamöter?

Först det relevanta stycket från 6 §:

6 § En person skall folkbokföras på den fastighet och i den territoriella församling där han enligt 7-13 §§ är att anse som bosatt.

Sedan 7 §:

7 § En person anses vara bosatt på den fastighet där han regelmässigt tillbringar eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist.
En person skall anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila på en fastighet där han under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i samma omfattning men med annan förläggning i tiden.
Undantag från första stycket anges i 8--11 §§.


Än så länge ganska solklart. Enligt dessa paragrafer bor Håkan i Västertorp och ska vara skriven där. Men så finns ju de där undantagen. Första delen av 10 § lyder:


10 § En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av
1. uppdrag som riksdagsledamot,

Fan. Då hade jag väl fel då. Igen. Håkan är ingen myglare. Han har rätt att bo på ett ställe men vara skriven på ett annat. Jag läser texten igen:

"En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av uppdrag som riksdagsledamot."

"En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av uppdrag som riksdagsledamot."

"enbart av uppdrag som riksdagsledamot."

Enbart.

Detta lilla, oskyldiga ord. Jag frågad en jurist-in-the-making om enbart eventuellt hade någon annan betydelse på lagiska (legalese, fri översättning). Det hade det inte. Det var dags för mig att göra min slutplädering.

Under nästan hela sin riksdagstid hade Håkan Juholt som så många andra riksdagsledamöter en övernattningslägenhet ur Riksdagens bestånd. 2006 fick han nog och skaffade lägenhet i Västertorp i stället, på Vasaloppsgatan. Han är själv inte skriven där, men det är däremot hans flickvän Åsa. De bor alltså ihop där. Det hade de aldrig fått göra i Riksdagens egna lägenheter, i enlighet med regelverket. Alltså flyttar Håkan för att få bo med Åsa.

Vi tar det en gång till:

"En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av uppdrag som riksdagsledamot."

Håkan var nöjd och glad med att bo som alla andra riksdagsledamöter. Tills han skaffade tjej. Då flyttar han till en stor lägenhet i Västertorp. Utan att tänka på att hans bostadsform skulle kunna bli skandalstoff går han glatt runt med en av DN:s journalister och pratar om Västertorp som sitt hem, och skiljer ut åren i Västertorp från de andra åren han bott i Stockholm på deltid.

Detta står i kontrast till det uttalande han gjorde på presskonferensen, efter att formaliteterna kring hans bostadsavdrag blivit på tapeten:

"Vad jag vet så har jag gjort ett fel - den lägenhet jag trodde riksdagen täckte kostnaderna för. Jag har min bostad i Oskarshamn. Där bor min son. Där har jag planterat träd i min trädgård. Där är mitt hem. Jag trodde att riksdagen täckte kostnaderna för lägenheten i Stockholm".

Nu är han plötsligt väldigt tydlig med att påpeka att han bor i Oskarshamn. Vilket han har rätt att göra fastän han bor i Stockholm, så länge han bor där han bor i Stockholm enbart för att han är riksdagsledamot. Och det gör han inte längre. Det var ju därför han flyttade. För att få bo i en riktig lägenhet med sin blivande sambo. Och därmed sa han också upp sin rätt till att vara skriven på annan ort, vilket i sin tur gjorde att han blev av med rätten till nattraktamente, vilket i sin tur leder oss till att staten inte alls ska betala hälften av hans hyra. Staten ska inte betala ett dugg. Håkan Juholt ska betala hela hyran tillsammans med sin sambo. Och vill han vara fortsatt skriven i Oskarshamn så måste han flytta ifrån lägenheten, tillbaka till en "normal" övernattningslägenhet. Sedan får han väl springa till sin särbo (som Åsa då förvandlas till), några gånger i veckan ändå, så länge han inte tillbringar så mycket tid där att vistelsen anses leda till ändrar bosättning.

Varför gör Håkan då så här? Markerar så tydligt att han bor i Oskarshamn efter att hela "affären" uppdagats? Innan hans bostadsbidrag kom på tapeten hade han ju inga problem med att bo i Västertorp...

Då finns det tre teorier man kan ha. Den första är att han hade koll på alla lagar och regler och bara helt kallt utgick ifrån att han inte skulle åka fast. Sedan åkte han ju fast ändå, om än för fel grej, och försöker rädda det hela samt är lite smånervös för att hans riktiga brott ska uppdagas. Den andra är att han inte hade koll innan, men gjorde precis samma genomläsning som jag när reportrarna kom och började anklaga honom för att fiffla, och insåg att han var tvungen att trycka på att han trodde att han hade rätt till full ersättning och nattraktamente och hoppas på det bästa! Den tredje är att han inte hade koll på regelverket (som ju inte fanns!), någon annan förklade för honom ungefär hur det fungerar, men Håkan har fortfarande ingen aning om att han bryter mot Folkbokföringslagen, utan att han, precis som han säger, handlat (om än ganska sniket, med den lönen och företrädandes de åsikterna) i förhållandevis god tro.

Jag tror på det sistnämnda. Därför tror jag också att det bästa Håkan kan göra nu är att ta reda på vad som egentligen gäller, och sedan, förhoppningsvis, folkbokföra sig på sin riktiga hemadress och betala sin hyra själv.

Det tror jag är det bästa som kan hända. Det jag dock tror kommer hända, om vi utgår ifrån den från början ganska fåniga föreställningen att Håkan läser det e-postmeddelande jag kommer att skicka till honom där jag lägger fram mina argument, är att det blir nåt i stil med när jag ringde Valmyndigheten förra hösten och undrade var jag kunde läsa om deras överenskommelse med länsstyrelserna om icke-användandet av personnamn i partibeteckningar på handskrivna valsedlar.

Det lät ungefär så här:

Jag: Var är det tänkt att jag som väljare ska få information om det här?

Valmyndigheten: I vallagen.

Jag: Men där står det ju ingenting om några personnamn.

Valmyndigheten: Nej. [Paus] Det gör det ju inte.

Tystnad.


Snälla Håkan! Valmyndigheten tog det sista förtroendet jag hade för den svenska demokratin ifrån mig. Du kan återställa en liten, liten strimma hopp, genom att göra en pudel som inte ens kvällstidningarna har en aning om, genom att bara vara en vanlig hederlig människa, genom att bara folkbokföra dig där du faktiskt, enligt lagens mening, bor. Precis som alla andra.